Tyvärr föll ju mina planer, då jag inte hittat någon hane som inte är nära besläktad med mina honor. Jag har tre, ev 4 honor jag skulle vilja para, men ingen lämplig hane. Den hane jag hade inför ögonen då jag skrev om mina parningsplaner blev sjuk innan vi hann göra nåt. Ev kommer jag använda honom ändå – då han ju ändå levt ett långt liv helt frisk innan, men sen har jag slut på hanar.

Har du eller känner du till någon som har en svart hane utan russian blue, men gärna med English blue i stamtavlan. Han ska ha ett fredligt temperament och ska ha haft det hela sitt liv, och han ska vara toppörad. Tecknad eller otecknad spelar ingen roll, inte heller om han är slät eller rexad, då alla mina honor är släta. För lån av hane betalar jag 300:-, en unge ur ev kull, eller så får du låna en hane av mig, Jag har flera riktigt bra, men tyvärr är de för nära släkt för att jag ska vilja använda dem till mina egna honor.

Hanen får gärna bo i Uppsala-Gävle eller i Stockholmsområdet, då jag inte har körkort och inte heller energi för att resa för långt och krångligt.

Maila mig på info(a)rackarns.se, om du har något intressant!

Det händer en del här. Bimbosarna har förstås flyttat hemifrån (och två av dem återkommit igen, vilket inte gjorde något alls, eftersom jag släppte just de två mycket motvilligt) Så nu har jag fler från samma kull kvar än jag någonsin haft; Killarna Bobby, Mackan (Marcus Birro) och Robban (RobinsonRobban) samt tjejerna Meral och Maria Montazami .

Polly Pocket läkte bra och repade sig väldigt duktigt efter operationen. Dock fick hon om och om igen tillbaks den lilla varbölden på halsen, men den läkte av sig själv helt och hållet. Men så fick hon problem med ett öga som till slut brast helt och fick då somna in.

Polly Pocket - kärlek i en liten råttkropp.

Detta kändes mycket sorgligt, då hon var fin i hullet, inte fått några nya knölar och åt med god aptit. Hon gav dock ett virrigt intryck, men jag tror att det berodde på att hon inte såg. Eftersom ögonspecialisten jag var hos med Celeb sagt att det är mycket smärtsamt när de får problem med hornhinna och jag tyckte det såg likadant ut på Polly nu, uppsökte jag veterinär som hjälpte henne att somna in. Hon hade nyss fyllt 2 år och jag tänkte att även om jag KANSKE (inte troligt) skulle få bukt med ögat, skulle hon ändå inte ha långt kvar. Min lilla gumma.

Sedan sist har jag också fyllt år och fått grundplåt till en Savic Royal Suite 95 i present. Den fick killarna flytta in i.

Några veckor efter hade jag testat den tillräckligt för att vilja byta ut även honornas bur, så jag köpte en till.

Så nu håller jag på att rensa ut de burar och grejer jag haft. Jag gav bort minivoljären och ena Lagosen, och i skrivande stund finns det fortfarande en renoverad och modifierad Lagosvoljär som jag vill förära en råttflock som behöver större och mer lättstädad bur – titta under till salu-länken till vänster – finns den kvar i picasaalbumet, finns den fortfarande kvar

Nästa projekt blir att kasta ut soffan  som aldrig varit skön att ligga eller sitta i även om den varit lättstädad, och köpa en fåtölj i BadenBadenstil som jag kan sitta i länge hos dem varje kväll när de är ute.

Jag planerar 1-2 kullar som, om allt som jag hoppas kommer att födas någon gång i januari-februari. Bara så att ni vet Mer info kommer när planerna är klarare, men för att veta om jag ska para en eller två honor, vore det bra om jag hade en hum om hur stort intresset kan tänkas vara, så lämna gärna en kommantar om du går i seriösa råttanskaffningstankar och kan tänkas vilja köpa rackarnsråttor.

I samma andetag som jag sörjer d’Avola och deppar att lilla Penntroll inte är kry, gläds jag över att Polly Pocket ser ut att klara sin rehabilitering efter tisdagens operation jättebra.

Även om jag blev helnojjig morgonen efter, då hon for runt i sjuklådan som en blådåre och rev upp operationssåret lite i sin framfart. Jag åkte till veterinären och det visade sig inte vara så farligt som jag befarade, så hon tvättades och fick ordinerat antibiotika, eftersom det såg ut som en begynnande infektion i såret. Och så fick hon mer smärtstillande och vi fick med metacam hem också. Och framför allt så slapp hon sys mer. Vi konstaterade att hon fått dels lugnande och dels någon hallucinogen smärtstillare, och hennes panikanfall (som jag uppfattade det som) var antagligen någon slags avtändning av det. Tydligen doserar de det lugnande så att det ska ta loven av hallisarna, men kanske det inte verkar exakt lika länge som det gör på katt och hund, att verkan av det lugnande gick ut innan hallucinogenen gjorde det. Nåja. Jag blev iaf lugnad hos veterinären och Polly, hon hade lugnat ner sig redan innan vi kom iväg dit.

Håll tummarna för att det fortsätter så bra som det startat – hon är väldigt pigg och äter och stökar runt duktigt mycket, såpass att jag överväger att inte ge mer metacam, för kanske hon gör mer än hon borde om hon känner sig helt smärtfri och fräsch? Sådär som vi människor kan göra också – om vi har ont i ett knä eller nåt. Börja springa på stum asfalt och sånt.

Hon har ett rejält sytt sår nu, från armhåla till ljumske:

Nyligen hemkommen efter op.

Efter dramatiken morgonen efter packade jag in henne i skyddande förband, för att skydda från smuts och tänder.

Polly Kassler ;D

*tyst minut*

Jag har en sån där butiksback som råttorna brukar husera i i råttrummet som de vill, men när någon blir sjuk brukar jag ställa den i soffan, inreda den med mjuka rena handdukar och fräsch toalåda för att hålla dem i en lite mindre bakteriestinn miljö än buren och ha den närmast mig där jag är. Hålla lite tätare koll.

Det var i mina mått ganska länge sedan backen fick agera sjukstuga nu, men nu är den proppad, känns det som. Det är inte alls roligt när sjukstugan har innevånare – och just nu bor Polly Pocket i den och även d’Avola.

Polly Pockets cancerknöl på sidan av magen, antagligen en juvertumör, har blivit jättestor, men hon har hela tiden varit pigg och fräsch hängt med på aktiviteter, ätit och druckit bra. Veterinären gav mig ett bra pris för operation och avgjorde att hon var i utmärkt skick för operation, men när jag kommit till beslutet att den skulle genomföras – hade hon fått en knöl till

Denna satt mer illa, på framsidan av halsen, där de stora blodkärlen, lymfkörtlar och viktiga kroppsvägar sitter. Det är riktigt riskabelt att genomföra operationer i det området och veterinärer brukar sällan vilja ge sig på det. Då tog jag beslutet att hon får tuffa på tills jag ser att hon inte vill mer eller tills någon av knölarna hindrar hennes framfart. Trots att den första knölen är riktigt stor nu, så hindrar den henne inte alls och hon är fortfarande i gott hull och väldigt social både med mig och kompisarna.

Halsknölen däremot fick en ful stor fläck på ytan för knappt en vecka sedan, som fick mig att tänka på den hudcancer som förra pojkvännens katt hade. Väldigt otrevlig. Det var dock helt och inte sprucket, men jag väntade mig att det bara var en tidsfråga. Mycket riktigt – för ett par dagar sedan hade den spruckit. Man brukar använda bactrim till varande bölder och sår, så jag tänkte att ”jag testar!” – det är det eller döden på en gång, i det läget har man ju liksom inget att förlora.

Spruckna cancerknölar brukar inte läka, inte ens få skorpa på sig – men jag tror faktiskt att bactrimen funkar, för Pollys sår ser jättefint ut!? Det är nu nästan helt varfritt och jag kokar ur det en gång/dag med 3%-ig väteperoxid. Idag beställde jag tid veterinärtid för undersökning och antingen operation eller avlivning – vi ska dit på tisdag och jag är väldigt hoppfull, kanske mer än jag borde vara.

Kanske får då också d’Avola hänga med om hennes hängighet inte givit med sig. Det är bara några dagar sedan hon fyllde två, och då jag märkte att hon var rätt burrig, även om hon hängde med de andra ut på rastning och sprang om kring med god fart.

d’Avola har ju rosslat till och från under nästan halva sitt liv, men inte värre än att en kombokur (Baytril+Vibranord) med antibiotika hjälpt varje gång. Men nu var hon som sagt burrig och bara på ett par dagar har hon magrat av betänkligt men visar inga tecken till rossel.

Hon sitter i sjukstugan för observation och extra näringsrik mat med nötter och blåbärsavokadovälling med äggula i och ännu en antibiotikakur, men henne har jag faktiskt en rätt dålig känsla om. Det känns som om det är samma åkomma som Hasselblad ganska långsamt dog av; ett adenom på hypofysen. Hon är kraftlös på samma sätt som han var och dåsig, men i övrigt inga som helst sjukdomssymptom. Hon äter bra och reagerar på tilltal och njuter av kel. Kraftlösheten sitter i hela råttan, så det är ingen bakbenssvaghet som gör sig påmind, när hon väl går, går hon helt normalt.

Fast just nu ligger hon och Polly som yin och yang i sjukstugan och blir extra älskade. Håll tummarna för mina flickor! Om de faller ifrån nu, blir Bäbis, Penny och Rut ensamma vuxna råttor bland idel ungdomar och barn i flocken, det känns inte helt bra, tycker jag.

Fire in Kairo-kullen föddes under revolutionen i Kairo, därav Mubbes otrevliga namn, därav också anledningen till att han fått smeknamnet Mubbe. Mubbe är ljuvligt krullig, eller kanske mer ”wavy” som Rackarns rexar tenderar vara – han är liksom skapt för att ha läääängre päls, om han hade det, DÅ skulle den nog vara härligt krullig

Mubbe är den enda råtta jag haft som har lika perfekt häng som sin morbror Joshua, så fort man tar upp honom, oavsett vad han gör, hänger han perfekt med bakbenen uppdragna mot kroppen. Där kan han hänga väldigt länge innan han tröttnar, om han nu någonsin gör det? Jag har nog faktiskt tröttnat före honom alla gånger

Bara för det ville han inte visa upp det perfekta hänget just ikväll, även om han var den borne proffsmodellen – alla bilder jag knäppte av under den 5 min fotosessionen blev bra!

Jag har inte så mycket att skriva om Mubbe, då han ju är väldigt ung än, blott 5 månader, men jag hoppas väldigt på att han ska fortsätta med samma stil som han gjort hittills och klara sig från överdrivna hormonspel i puberteten. Han är väldigt lugn, inte den mest kontaktsökande jag har, men ryggar aldrig tillbaks eller är osäker, utan finner sig snabbt i kramar och kel och försöker inte komma undan.

Han är dessutom så lik sin mamma med den storlek han haft ett tag nu och sin rexade Chocolate Agoutipäls och stora vackra ögon, att jag får magknip varje gång hanarna är ute i tron att Rut kommit lös och att jag kan ha fått ännu en tjuvparning på halsen. Även om jag älskar mina råttor och för tillfället bara har sådana som lämpar sig för avel, vill jag helst noggrant planera mina parningar och dessutom vill jag för hanarna ha sett deras pubertet. Dessutom har jag rätt många som är lite för nära i släkt för att jag ska vilja para dem med varandra, och för en vettig användbar testparning ska man såklart ha full koll på vilka som är föräldrar.

(klicka för att se stamtavlan i full skala)

Förlåt, jag tappade visst styrfarten och kom av mig lite iom tjuvpaningskullen.

Jag har upptäckt att Prins Hatt Under Jorden älskar att bada! Han sitter under kranen och riktigt njuter när vattnet sköljer över honom, inte ett pip eller en stressbajs så långt ögat når Gosmassage i handduken efteråt är jättemysigt och han vill inte att det någonsin ska ta slut. Inte jag heller Han, som förresten också kommer från en tjuvparningskull, är ett levande bevis på att även en sådan kan visa sig vara riktigt bra. Speciellt om man, som jag just nu, bara har bra råttor Han är en svart som synden men väldigt vackert och jämnt silvrerad European berkhire-kille från Prinsar&Sessor-kullen som fyllde 1 år för inte så länge sedan. Mamman är Nero d’Avola från Vinkullen och pappan Tokfrans.

Hela Prins&Prinsesskullen är riktiga gosingar och får mig att tro att pappa Tokfrans faktiskt hade varit en väldigt bra råtta om han bara sluppit sitta själv så länge innan han räddades och fick komma till mig. Bara det att han ALDRIG ens varit i närheten av att markera hur jobbiga situationer han än kommit i, säger en hel del! Han vill bort, bort, javisst, men manifesterar det i sprattel och kanske då och då ett pip. Han har aldrig blivit riktigt tam.

Nåja – nu var det hans son jag skulle skriva om. Alla Prinsarna skänker sina ägare glädje, men det finns två syrror, som jag fått sämre rapporter om. De är båda lite snara till att markera och den ena har bitits ett par ggr. Sett till hela kullen, som var 13 st, tycker jag ändå att det är acceptabelt. Några av dem har behandlats för förkylning och blivit av med det utan men. Två av brorsorna (Prins Ali och Prins Naveen) har gjort bra ifrån sig på utställningar, men jag har inte ställt ut Prins Hatt Under Jorden eftersom jag inte är medlem i SRS längre.

Numer är denna prins stor, t om större än sin kastrerade pappa, och uppe i nästan 800 gr och de prinsar jag ser då och då är alla storvuxna, men de ser mycket välmående ut.

Jaha – det är spännande nästan jämt *teatralisk suck*

Ja, livet med råttor blir aldrig tråkigt. Som när jag för ett par dagar sedan PLÖTSLIGT lade ögonen på Bast och insåg att hon var dräktig. Jättetjock och tuttarna lite mörka och väldigt synbara… Då tänkte jag att ”hon föder vilken sekund som helst!”, rusade upp på vinden och grävde fram ännu en liten bur att använda som BB-bur. Jag fixade till den och Bast flyttade in. Hon tillbringade ett par dagar i lugn och ro och bara chillade, verkade lite låg, så som honor kan vara när man sätter dem ensamma innan förlossning. Av den anledningen sätter jag dem sällan i egen bur förrän dagen innan BF. Nu visste jag dock inte när BF skulle vara. Jag hade först total blackout om när parningen kunde ha skett, och eftersom min sjukdom (MS) ger mig stora minnesproblem brukar jag vara noga med att anteckna. Denna gång hade jag visst glömt det också, för jag hittade inga anteckningar. Det i sig fick sin förklaring imorse, då vännen Lina sms:ade mig ett svar på det sms som jag skickade henne inatt där jag talade om nyheten att det dumpit ner en tjuvparningskull om 14 välskapta små bebisar under tidiga kvällen. Hon frågade om jag visste vem pappan var.

Jag; ”Att döma av kullstorleken är det Riddarsporre”
Lina: ”Ja, han var väl ute på äventyr för ett tag sedan!”

WHAT! Visste hon det? Kom hon ihåg?!

Jag hade under mina två-tre dagars funderingar och försök att trigga igång mitt minne fått ett synminne hur jag stängt buren slarvigt, så att det ena hörnet på Lagos-burens lucka var öppet och hunnit räkna ut så mycket som att ingen av de stora hanarna kunde ha tagit sig ut utan att luckan gått upp helt, alltså var de mest sannolika hanarna Mubarak och Riddarsporre. Jag upptäckte den halvöppna luckan snabbt, hade bara hunnit fylla på matskål innan jag återvände till råttrummet igen och jag mindes ganska vagt hur jag kontrollerat de två honor som hunnit ut sedan jag öppnat honornas bur för rastning, det var bara Bast och Bästis, om någon av dem såg påsatt ut. Och jo, Bast såg påsatt ut. Jag hoppades dock att det skulle gått så snabbt att det inte hunnit ta.

Precis då ringde det på dörren och Lina kom på besök. Jag berättade vad som hänt och sedan glömde jag uppenbarligen bort alltihop, även att anteckna. Men Lina kom ihåg. Att det var Riddarsporre som varit ute.

En planerad parning mellan vuxna råttor kan ta lång tid. Uppenbarligen inte en tjuvparning mellan unga råttor. Den kan gå på under fem minuter. Bast var visserligen störst av systrarna i kullen och vägde redan över 300 gr, men var vid tillfället bara nästan 4 månader gammal (född 2011-02-08). Och Riddis hade flyttat till mig för bara en månad sedan och var ännu yngre (född 2011-04-12).

Nu känns det faktiskt riktigt bra. Den här parningen hade jag aldrig kunnat planera, för när Riddis kommer upp i en ålder som jag skulle kunna använda honom som avelshane, då är Bast för gammal för att bli mamma till hans ungar. Dessutom skulle jag nog aldrig ha fått för mig att använda en PEW (pink-eyed-white), som Bast är,  i aveln. Men de är en jättebra match; han är snabb, pigg och mycket social, hon är lugn, lite sävlig och cool – inte supersocial, men absolut inte heller skygg. De kompletterar med andra ord varandra perfekt temperamentsmässigt. Dessutom är han rexad och hon slät, så ungarna slipper t o m bli dubbelrexade

Nu hoppas jag bara att Riddis klarar sin ”pubertet” utan problem, då blir han den perfekta avelshanen i framtiden. Men just den här parningen skulle kunna bli en som gör mig rent religiös; ment to be, ett Guds verk! Det kommer visa sig med tiden.

Nu finns alltså ytterligare 14 ungar här (om ingen dött sedan förlossningen igår – jag har inte tittat till dem än) att intresseanmäla på. Leveransklara fr om den 17 augusti. Läs de översta menyvalen i vänstermenyn noga innan ni kontaktar mig på info(a)rackarns.se. glöm inte att byta ut (a) mot @.

Kullen får namntema ”Bimbo” och kommer få namn som BlondinBella, Kizzie, Bingo (Rimér), fyll gärna på med namn!

Oops! Jag kom visst av mig i mitt projekt!  Nåja nu är vi iaf framme vid Tokfrans, och jag kan fuska lite genom att bara länka in ett gammalt inlägg om honom som jag skrev för nu mer än ett år sedan. Han är en kastrerad hane nu, som funkar bra i flocken, men som aldrig tycks bli trygg med människor. Jag tycker om honom ändå och det är ändå bra att se hur han utvecklas och mår, mtp att han är pappa till Prinskullen, en av två kärnfriska föräldrar med inte ens den minsta lilla knöl.