Hur gör man för att känna sig tillfreds egentligen? När man inte ens vet vad man vill eller vem man är?
Jag avslutade en relation i våras. Det var framför allt ett utslag av PMS att det hände just då, men jag hade varit missnöjd länge, så jag blev ändå rätt lättad när jag bara råkade göra det helt oplanerat. Saknade en massa saker: passion, spänning, lekfullhet. Hade funderat länge på hur jag ville ha det egentligen. Han var ju trygg och snäll och bra på alla sätt – vad var det för FEL på mig som aldrig kan vara nöjd? Som särbos i varsin stad, viserligen nära i städerna bredvid varandra, var det svårt att vara spontan och ta dagen som den kommer, utan att måsta planera en massa hela tiden. Vi träffades ett par ggr i veckan, och jag kände kravet på mig att jag måste ha LUST jämt då vilket dödade den totalt. Jag är en sån där person där sexet händer mestadels i huvudet, det kan göra själva uppbyggnaden inför det till den största behållningen. Men vi var inte så bra på det. Så det dog istället. Tror inte alls att det är ovanligt att det blir så.
Det visade sig att göra slut visst var bästa sättet att reda ut just sexfrågan på; plötsligt kom lusten tillbaks, jag kände inga måsten längre. Och det var jättekul och bra i början. Men så… började det bli besvärligt. Jag har blivit tvungen att inse att jag helt klart är usel på att hålla isär kärlek och sex. Alltså, jag älskar ju honom, det kommer jag alltid göra. Men nu vill jag bara vara vänner. Han med. Tror att han också är rätt lättad över att slippa mig nu när han vant sig.
Nu saknar jag andra saker istället: närhet, trygghet, någon som tänker lite på mig ibland och som vill vara med mig. Då och då. Just nu har jag ju precis det. Med den fd pojkvännen, numera vännen. Om jag bara kunde låta bli att få sån mersmak och nöja mig med det vi har. Det här var ju faktiskt precis det jag ville.
Jag känner mig nog lite ensam i min vardag. Och när jag då får den där närheten är det så mysigt och bra och min hud vänds utåin och jag blir bara gråtig hela tiden och vill ha mera. Men jag vill ju faktiskt inte vara ihop. För det allra mesta är jag nöjd med att vara singel, inte ha någon som jag måste försöka orka inför. Inte ha någon som jag känner mig som en black om foten för. Vilket ju var det som tog över alltmer då vi var ihop. Att han ville göra en massa saker med mig som jag inte hade energi för. Och då ville han sällan göra dem själv eller med någon annan, utan lät bli istället. Och de gånger han KOM iväg, blev jag liksom avundsjuk att han kan göra saker och inte jag – för jag VILL ju en massa, men räcker inte till.
Nu blev det en mycket personlig dagbokspost här. Det var meningen. Förr skrev jag nästan alltid personligt, men av hänsyn till nära och för det mesta kära har bloggen nästan dött den med. ‘Regissören’ försökte mer än en gång vrida halsen av mig (bildligt talat, naturligtvis) för saker jag skrivit. Ibland har tolkningen att texten handlat om R varit riktig, ibland inte och i princip utan undantag har det varit endast den det rör som skulle kunnat uttolka om så var fallet. Jag har saknat mitt skrivande. Att skriva om opersonliga saker ligger inte för mig – alltså blir inget skrivet alls. Jag tror att det i efterhand kommer få till resultat att jag får stora luckor i mitt liv. På grund av mitt dåliga minne får bloggen ofta träda in som minne. Och, förresten, när jag skriver minns jag saker lättare.
Jo, just det en sak till. Fick häromdagen höra att det var slöseri att jag, som är så snygg och bra, är singel. Jag förstår att det sas med glimten i ögat, så det är inte så att det föll helt platt, men efteråt har jag hakat upp mig på det där gång på gång. Vadå slöseri? Kan jag inte bara vara snygg och bra för min egen skull, för mina vänner och de jag möter i största allmänhet? Måste man vara det för någon speciell person? Tänker man så borde det ju snarare vara slöseri för snygga och bra personer att bara vara ihop med EN som ensam ska få njuta av det. Min åsikt är ju att skönhet (både inre och yttre) ligger i betraktarens öga, det beror alltså mer på vem jag möter och i vilken situation än på vem jag är eller hur jag ser ut.
Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot att slippa sprutorna, som jag får rätt mycket biverkningar av.