Posted by Paula in Dagbok (fredag juli 31, 2009 at 1:33 f m) permalänk |
Ja, på måndag är semestern slut. Det här har varit den mest värdelösa semestern jag någonsin haft med undantag möjligtvis för 1997 års semester som var den första som fetdumpad singelmamma efter 12 års förhållande med puffpappan. Men gudskelov minns jag inte riktigt hur den semestern var. Antagligen sov jag mestadels igenom den. Det är så jag brukar hantera när livet jävlas. Nå, trots trist skitsemester känns det inte som om jag är redo att börja jobba igen. Tvärtom. Det känns som om det nu kan tänkas bli uthärdligt väder och jag skuklle kunna våga mig på en del grejer.
Årets semester var nog egentligen jävligast innan den ens började, då det var en värmebölja som slutade med sjukskrivning, gråt och tandagnisslan. Resten av semestern har mestadels tillbringats inomhus. Jag har inte badat en enda gång. Däremot slagit mig både gul och blå, men kanske mestadels svart. Jag beslutade tidigt för att istället för att deppa ner mig helt och hållet, skulle jag passa på att göra ett par råttparningar under sommaren. För att ha något annat att fästa tankarna på än att jag inte kom iväg på de årliga Fåröveckorna. Det har nog varit räddningen; därigenom har inte hela sommaren varit skit. Samtliga mina råttkompisar som bor i närheten har varit hemma i stan mesta delen av sommaren, så lite mänskligt sällskap har jag haft de uthärdliga dagarna. Men jag tror faktiskt att de gånger då jag lämnat hemmet för annat än proviantering kan räknas på mina händers fingrar. Då är ändå mina småtrippar till Grängesberg och Norrköping inräknade. Lite bilder ska ni få ta del av så fort jag tömt min mobil.
Posted by Paula in Dagbok (fredag juli 17, 2009 at 12:37 e m) permalänk |
Gud vad tråkigt det känns att jag bara går in här och är skrivsugen när jag mår dåligt och behöver spilla ur mig någonstans. Det blir ju lätt så då att de som följer mig via bloggen, får intrycket av att jag alltid mår dåligt och är deppig och att det är den enda sidan av mig. Jag hoppas och tror att det inte är så, eftersom de som bara umgås med mig IRL och inte läser bloggen, har svårt att förstå hur illa det kan vara. Eftersom jag är sådan som drar mig undan när läget inte är bra, får oftast bara bloggläsarna se den sidan.
Och nu är det ju så igen då; att i flera dagar har jag vaknat på morgonen och känt mig helt mosig och med en diffus känsla av ‘nej-nu-är-det-inte-bra’, och den har bara accelererat när dagen lider. Det blev ändå ganska mysigt i onsdags, då jag hade besök hos ortoped och optiker och sedan träffade Puff och A-xtrabarnet på stan. Det var för varmt och jag fick för mycket tid att slå ihjäl mellan de olika sakerna, men jag hittade skön skugga och den enda riktigt jobbiga delen av dagen blev hemvägen i gassande eftermiddagssol. Vi satte oss på en av bryggorna vid ån, då Puff o A käkade sushi och jag drack en överjordiskt god Latte från Hugos, och det var ingen kamp om att sitta i solen – vi var samspelta om skuggsittning Bäst vi satt där kom plötsligt Ada och I, extrabarnets riktiga föräldrar tillika väldigt kära vänner till mig. I släptåg hade de väldigt trevliga vänner på besök från Norrland. De slog sig ner en stund, innan vi förflyttade oss för glassätning i Linnéträdgården. Jag lyckades inte övertala någon att följa med mig hem till min nystylade balkong (spontanköpte en matta häromdagen till den – liten åtgärd som gör stor skillnad). Vilket nog var tur, för jag var ju faktiskt helt slut. Jag mår helt klart bättre oavsett omgivning och miljö när jag umgås med folk, men det är rätt sällan jag lyckas ta mig ut när det är så här varmt. Önskar alla ville drälla hem till mig och min balkong istället – för det är den där vägen till och från saker som gör att jag backar ur. Eller inte ens funderar på att ta mig iväg.
Nä fy fabian, jag är inte särdeles munter. Solen tar kål på mig. Fortfarande. Inte bara på mig förresten, nu är min klagolåt plötsligt en klagokör. Jag tror sveriges samlade befolkning har tröttnat. Enda sättet för mig att ta mig ut mer än till soprummet är om jag cyklar. Det är ganska skönt, fartvinden svalkar lite. Fast det är ändå så pass varmt att jag blir yrslig och tappar koncentrationen, vilket får till följd att jag blir helt blåslagen. Sitter jag på cykeln kan man ge sig den på att jag trillar med den, går jag går jag in i saker, om jag inte trillar då med. Kommer på mig själv med att önska att jag hade körkort och bil, så att jag åtminstone kunde åka och bada, men det är nog en himla tur att jag inte har det, den trafikfara jag skulle utgöra har inte på vägarna att göra. Så jag blir inne. Går mellan möblerna och pustar. Orkar ingenting. Tar en dusch ibland. Gråter rätt mycket. Har kört ACn nästan hela dagen idag. När det är såhär varmt måste jag försöka sluta nojja på att elräkningen kommer skjuta i höjden. Den gör dock ingen större skillnad, är dimensionrad efter 25-35 kvm, min lägenhet är 72. Om jag hade en dörr till vardagsrummet, kunde jag och råttorna flytta in dit och stänga dörren, då skulle det kanske bli rätt bra. Om inte ‘om’ fanns.
Imorgon hade jag en plan som sa att jag skulle åka på råttträff i vällingby. Det ska (ÄNTLIGEN!) regna,men jag vet inte o jag pallar ändå. Jag är så jäkla sliten efter den här veckan. Dessutom ringde en kille och sa att han ska komma och städa imorgon. Jag var helt oförberedd, jag har bytt utförare, och hade fått infon att de skulle ringa så att jag fick prata med dem först. Ja, visserligen fick jag berätta vilken tid jag kunde imorgon (fast jag sa helt fel, hann inte tänka efter), men jag fick inte prata med någon om hur jag vill ha det, vad som ska göras och varför. Jag missade också att informera om att jag har massor av tamråttor. Kanske blir det som det blev en gång förut, en pojke som står i hallen och skallrar med knäna av rädsla pga råttfobi.
Nåja, i förvirringen sa jag att han kunde komma kl 14, och det går ju inte alls. Och inget telefonnummer har jag som jag kan nå dem på. Ja, ja får försöka finna en lösning på det imorgon. Nu en dusch, sen lite råttumgänge.
LCHF står för LowCarbHighFat och är en lågkolhydrat-högfettskost. Det finns en massa varianter av det. Jag blev intresserad av det då min vän Marie testade dieten och berättade att hon mådde så HIMLA bra av den – hon sa att hon blev pigg, fick mindre gaser (egentligen sa hon nog faktiskt att hon inte hade några gaser alls - men det tror jag inte riktigt på) Kanske kändes det så i jämförelse med hur det varit innan. Hon sa också att hennes värk var bättre och en massa andra saker som lät mycket intressant för mig som har både MS-trötthet och värk. Min livskvalitet skulle höjas något otroligt om de sakerna bara kunde förbättras lite grann.
Jag funderade inte så mycket med på det just då, förutom att jag blev lite mindre ‘rädd’ för fett.
Fick sedan en extrem godissvullarperiod. Under denna märkte jag hur DÅLIGT jag mår så fort jag sätter i mig något med socker. Ofta somnar jag som en klubbad säl utan att ens hinna reagera och vaknar sedan med en rejäl baksmälle-huvudvärk. Jag försökte, men lyckades inte rå på det, ju mer jag försökte undvika att äta godis och socker, desto mer åt jag.
När jag hittade ett presentkort från Stenafastigheter som snart skulle gå ut i mina gömmor, gick jag in på pocketogram.se och valde Annika Dahlqvists bok Anta din viktigaste utmaning: LCHF. Denna har jag plöjt och, trots att jag tycker att den är rätt jobbigt skriven (den är ett urval av hennes blogg rakt av i bokform, tror jag), så har jag börjat lära om från lågfettslära till högfett.
Därigenom har jag fått behandling mot mitt sockerberoende; det är som om fettet ätit upp det! Jag är inte ett DUGG sugen på kaffebröd och godis. Ska jag fika på café beställer jag bara en Latte utan kaffebröd eller en kopp kaffe med grädde. Det enda jag saknar är glass, men jag ska ta fram min glassmaskin, köpa stevia och ta itu med det ‘problemet’ :)
Nu är detta väldigt nytt för mig fortfarande och jag läser allt jag kommer över för att lära mig mer om hur det funkar. Har man levt mer än ett två tredjedelar av sitt liv med att undvika fett, är det rätt svårt att vända skutan åt helt motsatt håll. Jag har med alla mina försök att hitta rätt, bra kost för mig, gjort saker som gör min omställning lättare: slutat använda margarin på smörgås, för många år sedan brutit den fula vanan med te och mackor, som jag vuxit upp med. Jag har också ganska länge och utan att egentligen tänka på det, dragit ner på potatis, ris och pasta till maten, även om jag inte slutat helt och bytt det mot grönsaker, inte fett. Så; de enda riktiga omställningarna för mig är att vänja mig vid fettig mat och låta bli allt det kolhydratiga (vilket alltså inte känns svårt så länge jag stoppar i mig fett). Jo, just det; halvfabrikaten också. Det blir nog den största utmaningen, faktiskt. Speciellt som jag får mycket av min mat genom jobbet, och den vegetariska maten är extremt dålig, även från min gamla livsstil sett. Och att klara detta som semi-vegetarian – det blir mycket ost, ägg och fisk, varav ost jag aldrig brukar ha hemma, eftersom det är så satans dyrt.
Nå, det bör ju finansieras av att jag inte köper godis och fikabröd längre….
Det sköna med LCHF som jag hittills mött det, är att det åtföljs av råd att pröva sig fram hur din kropp vill ha det, inga färdiga kostprogram. Det gör det iofs svårare att lära sig hur mycket man behöver av grönsaker, protein och fett, men jag hoppas jag ändå lär mig. Tar ett steg i taget.
Det jag fastnat för är att om man, som jag, inte vill vara extremnoga med att undvika kolhydraterna, så försöker man mätta sig med det feta i början av dagen/måltiden, därför har jag t ex käkat en laxbit stekt i grillpanna med smör med spenat kokt i grädde och en kopp te med mjölk – till FRUKOST idag . Den idén kom jag på när jag satte i mig en bit melon igår (det SVIDER i mig av tanken att slänga mat och råttorna kan faktiskt inte äta hur mycket som helst). Efter den melonklyftan gick jag och led av hungersug resten av dagen, för första gången sedan jag började med det här projektet i lördags. Det var tillräckligt tydligt för mig.
Att äta fettet först och kolhydraterna sedan betyder ju inte att jag kan äta kolhydrater som förr, utan att jag kan äta livsmedel som har lite tillsatt socker i sig, som kaviar och köpt majonäs t ex. Detta för att jag inte har LUST att sätta igång ett lantkök och laga precis allt från scratch. (E621, glutamat, tänker jag däremot inte slappna av på).
Det fett man kan äta är rent smör och olivolja, ibland aven rapsolja. Oljorna ska vara kallpressade. Inga margariner förutom Bregott som är vanligt smör med rapsolja i för att det ska bli bredbarare. Alla margariner och hydrogeniserade oljor går bort helt. Matvaror med hydrogeniserat/härdade vegetabiliska fetter ska man sky som pesten, då kroppen inte kan bryta ner dessa och de blir till gift i kroppen, ett hjärngift, enligt Paulún.
LCHF kan användas för att normalisera vikten, både för den som vill gå upp i vikt och den som vill gå ner. Jag, som är överviktig, upptäckte imorse att jag gått ner strax över 2 kg sedan jag vägde mig sist, någon gång i mitten/slutet av förra veckan. Då hade jag stått stilla i vikt ganska länge, men ökat lite på slutet med mitt sockerberoende. Jag mjukstartade med LCHF i lördags.
En liten film som illustrerar hur fettcellerna funkar:
Bäst vi satt där kom plötsligt Ada och I, extrabarnets riktiga föräldrar tillika väldigt kära vänner till mig. I släptåg hade de väldigt trevliga vänner på besök från Norrland. De slog sig ner en stund, innan vi förflyttade oss för glassätning i Linnéträdgården. Jag lyckades inte övertala någon att följa med mig hem till min nystylade balkong (spontanköpte en matta häromdagen till den – liten åtgärd som gör stor skillnad). Vilket nog var tur, för jag var ju faktiskt helt slut. Jag mår helt klart bättre oavsett omgivning och miljö när jag umgås med folk, men det är rätt sällan jag lyckas ta mig ut när det är så här varmt. Önskar alla ville drälla hem till mig och min balkong istället – för det är den där vägen till och från saker som gör att jag backar ur. Eller inte ens funderar på att ta mig iväg.
