Heaven on earth

Valborgsledigheten har varit allt annat än vilsam. Inte för att jag gjort sÃ¥ mÃ¥nga knop, utan för att jag varit sÃ¥ HIMLA SJUK! Visste inte att man kunde vara sÃ¥ här dÃ¥lig utan att ens ha feber…? IgÃ¥r lade jag mig i badet pÃ¥ morgonen och tänkte sedan göra mig till genom att gÃ¥ och handla frukostmat. När jag Ã¥tervänt frÃ¥n konsum och släpat mig uppför de tre trapporna till Js lägenhet, dÃ¥ trodde jag pÃ¥ fullt allvar att jag skulle dö. PÃ¥ kvällen hemma i Uppsala hade jag fortfarande inte hämtat mig, utan gick omkring och vinglade, alldeles snurrig i skallen pÃ¥ gränsen till avsvimmad. Tror att jag faktiskt gick över den gränsen ett par gÃ¥nger ocksÃ¥, men jag är inte säker. Allt var ett töcken.

Idag sov jag mer eller mindre ända fram till 15-tiden, med korta avbrott för att ringa jobbet för att sjukanmäla mig och ett snabbt samtal till vetten. Då och då lyssnade jag på min talbok, Klas Östergrens Gentlemän, också. Lyssnade faktiskt ut den och har börjat på uppföljaren Gangsters.

Sen har jag, under den korta stund som varit dagen idag, funderat över alla de förhÃ¥llanden omkring mig som gÃ¥r sönder nu – är inte vÃ¥ren förälskernas tid? Fast, i och för sig, kanske det är just därför de skakas i sina grundvalar, för att vÃ¥rförälskelserna söker sig utanför förhÃ¥llandenas gränser…?

Valborgsledigheten är en långledighet för mig och Johan. Eftersom förskolan hade stängt på klämdagen fredag och johan tagit ledigt. Fasen vad trist det känns att lägga sig sjuk på sin välbehövda ledighet! Luftrörskatarr galore! Utan feber, så det känns inte som jag riktigt har rätt att beklaga mig, FAST jag hostar upp lungorna och har svårt att svälja och prata. Blä. Eftersom det gör så ont att jag vägrar hosta i det längsta, har nu min kropp kommit på nödutgången att NYSA så slembobborna far omkring mig. Mysigt. NOT.

Eftersom febern hÃ¥ller sig borta och jag nu varit sjuk ett tag, och jag har bestämt mig för att jag inte smittar, sÃ¥ Ã¥kte jag med för att fira systerdottern och hennes sambo pÃ¥ deras 50-Ã¥rsdag. 50 tillsammans, alltsÃ¥. De bor i princip grannar med Johan, sÃ¥ jag gick hem och slocknade i soffan efter fikat. Nu ringer Puff-ungen varannan minut och försöker utöva pÃ¥tryckning att jag ska dyka upp pÃ¥ kvällens fest. Det känns bra, att den lilla vill ha sin gamla mamma med när hon partar – och i valiga fall skulle jag verkligen vilja ocksÃ¥. Jag ska försöka pigga pÃ¥ mig lite och traska över en stund i alla fall. Det är sÃ¥ skönt att det är sÃ¥ nära!

Dagens stora STOLTHET: Systerdottern har slutat röka! Jag hoppas hon lyckas motstå feströkandet ikväll, eftersom jag är övertygad om att det är den skadligaste aktiviteten man kan ägna sig åt om man vill att rökslutet ska hålla i sig.

så vill jag be dig att inte glömma bort att komma ihåg att uppdatera länken!

Tack på förhand

Kanske ska jag lyckas fÃ¥ en Ã¥tertändning pÃ¥ bloggandet ocksÃ¥…

Jag känner mig så ledsen idag. Inte ens tanken på lilla Melli muntrar upp mig. Ledsen över att jag undviker att prata med folk utanför råttkretsar om den intresseförening jag är med i för att dela mitt största intresse med andra likasinnade och arbeta för att höja tamråttans status. Jag SKÄMS för hur den tillåter så mycket hat och illvilja inom den.

Att människor istället för att ägna sig åt råttkärlek försöker sänka varandra. Vad beror det på? Jag vet att SRS inte är ensamt om att ha dessa problem, det verkar som nästan alla husdjursföreningar dras med dem. SRS är nog långt ifrån värst. Men när några (numera ganska många, tycker jag mig ha märkt) försöker vända skutan, styra upp den till en förhoppningsvis mer välfungerande och fredlig förening, då möts de med rena krigsaktioner från en del.

Vilka är funktionerna bakom sånt här?
Att just husdjursföreningar brottas med det här problemet, tror jag ofta beror pÃ¥ att väldigt mÃ¥nga av dess medlemmar som är sÃ¥ engagerade i sina husdjur och gÃ¥r i klinch med andra engagerade pÃ¥ nätet eller IRL, är sjukskrivna, arbetslösa eller av annan anledning har mycket tid. Jag själv passar t ex in i den bilden. Liksom flera andra i styrelsen och omkring den. Men den här regredieringen till en väldigt omogen nivÃ¥ – det kan jag inte ens försöka förklara, lite för att jag inte tycker att jag själv drabbas av den, men det kanske uppfattas annorlunda av andra.

Man måste inte hålla med varandra i allting för att vara vänner, däremot måste man vara ärlig och rak och stå för vad man gör, tycker och säger. Och framför allt: tänka efter före. Jag är ju av meningen att ärlighet varar längst, och i det lägger jag att man är ärlig i både tanke och handling. Jag märker ju nu hur obehagligt det är när jag inte vet var jag har folk; jag blir orolig, vet inte hur man ska tolka det som sägs och görs, känner ingen tillit. Det gör det lättare att misstolka saker och ting till det värsta.

Jag tycker jag är sÃ¥ enkel, att jag är rak och ärlig och allt det där – men uppfattas jag sÃ¥? Jag tänker att anledningen till att W misstolkar allt jag säger och skriver, och verkar tro att saker handlar om henom, som inte alls gör det, beror pÃ¥ att h*n inte uppfattar mig sÃ¥? Att där fattas tillit? Det är ju inte sÃ¥ konstigt, efter vÃ¥r konflikt. Hur h*n uppfattade saken, vet jag ju inte eftersom h*n vägrat prata med mig när jag försökt, men jag litar inte pÃ¥ henom efter det. Om det är sÃ¥ att vi har missuppfattat varandra, sÃ¥ kan vi självklart ha den känslan, bÃ¥da tvÃ¥.