I söndags var det Mors Dag. Jag är mamma åt en liten Puff – en fantastisk flicka. Min mammainsats är min största och bästa hittills i livet, det jag är mest stolt över och mest glad att jag fått uppleva och fortfarande upplever.
Puff kom hit och firade mig med en liten ask med nougatpraliner och framför allt med sin närvaro. Vi satt på baksidan i solen och snålblåsten innan vi flyttade oss upp på balkongen, där det var MYCKET skönare.
När Johan kom hit på måndagen och gav även han mig en present; en ny trådlös telefon. Jag förstår honom – det kan inte vara roligt att ringa sin flickvän som svarar efter jättemånga signaler med ett morr. Inte för att jag är arg på honom, utan för att det inte går att svara i mina telefoner. Men nu har jag en helt ny och fin telefon som det går att svara i. Igår natt programmerade jag in kortnummer i den innan jag somnade. 
Nu ska jag bara lära mig att fatta att det ringer när jag hör den konstiga signalen 
Tisdagens konsert straffade sig med besked. Missförstå mig rätt – det var helt klart värt det! Men jag blir smärtsamt påmind om våndan av att inte sova tillräckligt och sedan försöka överleva i värme. Jag tog mig med nöd och näppe upp ur sängen på onsdagsmorgonen för att ta tåget hem och jobba. Dessutom ringde Puff mig när jag var på väg hem, och ville lufta sin oro över att hennes flytt inte skulle bli av, eftersom puffpappan var sjuk. Jag tipsade henne om att be sina daglediga (arbetslösa) kompisar om hjälp och lovade att sluta upp efter jobbet om det skulle behövas. Som tur var ställde kompisarna upp och min hjälp behövdes inte. Jag traskade raka vägen hem och ramlade ihop på tvärsen i sängen för att sova i fem timmar.
