Det är knepigt det där med självkänsla. På senare tid har jag känt att min bara blir sämre och sämre, snart är det bara en blöt fläck kvar. Eller, kanske inte alls blöt förresten, det blir nog bara lite torrt pulver kvar, utlämnat till minsta vindpust.
Men nu har det plötsligt hänt något konstigt; Råttföreningen jag är med i har skakat och darrat under konflikter i alla år, låååångt innan jag kom med. Dessa tycks tas över av nya arvtagare hela tiden, så det hjälper inte att både dummingarna och de vettiga tröttnar och lämnar föreningen. Eller gör bort sig så att de inte törs visa sina bleka nosar där längre (typ stjäl shopen med värden för 30 papp…). Eftersom det sedan länge pågått en ren mobbingsituation (med skiftande både mobbare och offer) kan jag inte sitta stillatigande och se på. Mobbing är det lägsta som finns i den mänskliga kulturen, och när till synes vuxna människor ägnar sig åt det, ja då ser jag extra rött.
Alltså upphäver jag min stämma på det enda ställe där det går att föra en levande diskussion: r8forumet. Där når man många medlemmar, inte bara en liten klick ur det ena eller andra lägret som eventuellt råkar samlas i mitt vardagsrum, eller på det fik jag uppsöker.
Diskussionen är verkligen levande; på ett bra sätt, tycker jag, på sandlådenivå tycker andra. Fast – i mina ögon är det bara den som uttalat den åsikten som kastat sand och spadar ja, tom hela hinkar omkring sig. Men – jag förlåter henne, eftersom jag ser henne som ett offer för manipulation, att ”skurkarna” sett hur lättledd hon är (inte en enda egen åsikt har kommit ur hennes mun eller tangentbord) och utnyttjar henne för sina smutsiga syften.
Nå – det jag egentligen ville skriva var att det kommit något bra ur det här grollet för mig: det har stärkt min självkänsla! Jag känner att jag verkligen VÅGAR stå upp när det gäller och att jag formerar väl underbyggda och egna åsikter. Nästan som förr! Och jag har KRAFT när det gäller. Det känns tryggt och bra. Jag vill nästan krama mig själv nu. 
