Heaven on earth

Gårdagens häng på Pub19 med Puff, Johan, Marie med bror avnjutandes countryrockbandet Shortcuts och Staropramen Granat/Dark. Det var roligt, bra och gott. Och resulterade i huvudvärk och en tröttseg dag idag. Vad gör man bäst sådana dagar? Jo: I mitt fall betyder det att jag efter jobbet kollade återstoden av L words fjärde säsong, som jag laddat hem eftersom TV4 valt att förlägga den till tv400, en kanal som jag inte har *morr*.

Men efter en sådan dag får jag deppjuck av att det var sista säsongen, även om den slutade på ett sätt som hintar om fler säsonger. Jag hoppas och håller tummarna, för jag vill inte leva ett liv utan vanvettigt snygga och bra Shane, Max som inte riktigt kan bestämma sig om haon ska gå igenom könsbyte (men som var mycket mer attraktiv som Moira), söta Alice som påminner mig så mycket om syrranPe och alla de andra. Och jag inser ju att jag nog inte vill vara utan Jenny Shekter heller, fast hon är den vidrigaste som trippar runt i ett par skor. Jag tyckte hon var en av de vansinnigt fina i början, innan jag uppfattade vilken vidrig, skenhelig och elak personlighet manusförfattarna givit henne. Det GÅR verkligen inte tycka att idioter är fina och vackra!

Med chefen

Frågor som jagnorpat från Flärdskrivaren.

Skolkade du någon gång i grundskolan?
OM! från 7an och uppåt. Men när jag väl var i skolan blev jag skitarg på de som var närvarande kroppsligt, men bara strulade och störde oss som var där för att lära oss nånting.

Har du fått någon att börja gråta öppet genom att vara elak?
Det har säkert hänt, men inte med flit.

Vad är det mest egoistiska du gjort?
Tänkt på mig själv?

Har du gått/cyklat/kört mot rött ljus medvetet?
Gått och cyklat, men inte kört andra fordon mot rött.

Har du fått en present som du inom en vecka kastat i avsmak (snittblommor räknas inte)?
Nej det tror jag inte.

Du hittar ett omärkt kuvert med sedlar på trottoaren. Vad gör du?
Jublar, förstås! Och stoppar det i plånboken och gör något glatt och trevligt för dem.

Har du sjukskrivit dig då du egentligen varit bakfull?
Nej, inte sedan skolan. Då gjorde jag antagligen det ibland, både i grund- och gymnasiet.

Ber du om ursäkt när du gjort något fel och som drabbat andra?
Ja, om jag är/blir medveten om det, så gör jag förstås det.

Provsmakar du i mataffären utan att redovisa i kassan (produktrepresentation räknas inte)? Typ smakar på vindruvorna.
Nej. Men min pappa gör, och det tycker jag ‘är jättejobbigt

Påpekar du om du får tillbaka för mycket växel i kassan?
Ja.

Skulle bjuda en vegetarian på ”vegetarisk maträtt” som du i själva verket har kött i?
Nej, verkligen inte! Om någon gjorde så mot mig skulle jag bli förbannad.

Du släpper dig på bussen med både doft- och ljudsensationer. Vad gör du? Rodnar, låtsas som ingenting eller nickar menande mot någon gammal tant och viskar till andra medpassagerare ”inkontinent och dement”?
Låtsas som ingenting utan att rodna. Alla släpper sig ibland – det är väl ingen katastrof!

Vågar du som vuxen berätta för dina föräldrar att du tjuvrökt som barn?
Ja, men de kanske inte vill höra det.

Köper ekologiskt/kravmärkt?
Absolut! I möjligaste mån. Om jag inte fått reda på att det av någon anledning är sämre mot djur el miljö att göra det i något fall.

Om en polis till synes trakasserade någon – skulle du ingripa?
Om jag vore säker på min sak, så skulle jag nog det. Inte annars. Men jag skulle vara extra uppmärksam, ifall det skulle behövas vittne.

Du ringer och röstar på en låt i melodifestivalen. Gör du det p.g.a. låten eller p.g.a. att en viss summa går till SOS Barnbyar?
Jag gör det inte.

Du jagar bussen för att hinna till jobbet i tid. Några meter från bussen faller en farbror handlöst – vad gör du?
Jag försöker få bussen att vänta och hjälper honom.

Är det okej att ta hem några block och pennor från jobbet utan arbetsgivarens vetskap?
Bara om man behöver demi jobbet (jag har ju mestadels jobbat hemifrån)

Vad tänker du egentligen (betoning egentligen) när du får höra att din djupt hatade lärare hastigt gått bort?
Jag jublar och hoppas att det var jävligt smärtsamt *tänker på Brewitzfittan*

Har du ett samvete? Finns där lägen där du är totalt samvetslös och finns där situationer där du är riktigt blödig?
Jag har ett samvete, tror inte jag kan vara helt samvetslös i mina handlingar. Jag är nog inte den blödiga typen heller. Tror jag.

Kvällen började med att jag tänkte ringa Lina för att fråga om jag kunde få låna hennes kårleg för att gå på Kalmar nation och se Apoteket Apan. Men jag blev avbruten av att pappa ringde och yyyylade i telefon ”varför ringer du aaaldriiig?” Jag förstår hans förtvivlan, för han är bra på att ringa, jag hinner liksom aldrig före. För jag är extremt dålig på att ringa. Till alla. Sen hällde jag upp det där badet, och vinglaset, och nedsänkte mig. Låg där i godan ro och läste då ringde telefonen igen och det var en gemensam vän till mig och min syster som ville berätta sin version av ett bråk de råkat i. Jag lyssnade, fast jag inte fattade varför hon kände ett behov att prata med MIG om det? Jag lyssnade och blev kissnödig. Tills syrran ringde, och gav mig sin version av historien. Jag bad att få ringa upp om ett tag eftersom jag frös, ville kissa och torka mig.

Sen pratade vi i timtal, medan jag hällde i mig återstoden av vinet och blev alldeles full. Jag har till och med ett vagt minne av att jag tog min spruta innan jag gick och lade mig – UTAN injektorn! Det var första gången och antagligen sista också. Man blir modig av alkohol

Det blev alltså ingen Kalmar nation för mig, men kära Puff köpte deras skivor åt mig, så jag får avnjuta dem via stereon istället. Imorse vaknade jag kl 7 och var galet kelig och hånglig, men alldeles ensam. Sedan blev jag lack på grannarna för att de spikade i väggarna så tidigt en lördagmorgon, men när jag kollade på klockan visade det sig att den var halv tolv, så jag hade tydligen somnat om.

Idag är det fredag. Då är det okej att nedsänka sig i badkaret med ljus, en bok och ett glas vin, va?

Jag är så J Ä V L A slut!

Bruden skrev om ett samtal hon hade med sin mamma när hon var 14, som påminde mig om när Puff, i tioårsåldern, kom och frågade mig med nervös röst hur jag skulle reagera om hon en dag kom hem och berättade att hon var lesbisk. Jag svarade utan någon som helst tvekan att jag inte skulle reagera alls – det är inte min ensak vem hon väljer att ha sex med. FRAMFÖR ALLT inte vilket kön den personen har. Hon log stort och sa att ”jag trodde nog att du skulle svara så”.

Jag tror inte jag kan beskriva hur stolt och glad jag blev då. Dels över den relation jag och min dotter hade, dels över hennes tillit till att jag finns där oavsett orsak. Jag vet inte hur den känslan känns i verkligheten, däremot är jag väl förtrogen med avsaknaden av den.

För något år sedan kläckte hon ur sig när vi var ute och promenerade att ”Tyvärr. mamma, jag ÄR inte lesbisk!” Jag skrattade förstås (medan jag tänkte att ”herreguuud har jag tjatat om såna här grejer så att hon fått intrycket att JAG VILL att hon ska vara homo?!”) och svarade att huvudsaken för mig är att hon mår bra, inte vilken sexuell orientering hon har. Som hennes mamma lär jag knappast bli utsatt för den ändå!

Nu är hon snart 20 och har flyttat hemifrån. Idag ringde hon mig på jobbet och frågade om jag inte ville komma och fika med henne. Hon tyckte vi kunde kolla på en film, gosa och prata. Jag blev jätteglad förstås. Liksom alltid då hon väljer mig som samtalspartner när det händer stora saker i hennes värld. Eller små, för den delen. Självklart åkte jag dit efter jobbet och hade en mys- och gosdag med min unge. Vi tittade på Madagaskar och kramades, och pratade förstås bl a om relationer och kärlek. Jag fick anledning att understryka att enda gången jag kan tänka mig att jag skulle reagera MOT ett partnerval hon gör, är om jag ser att hon väljer någon som behandlar henne illa på ett eller annat sätt. Då skulle jag nog varken kunna eller vilja hålla tand för tunga.

Många är det som redan bloggat upprört om GBs nya tjejglass ”Girlie”, så egentligen borde väl inte jag behöva… Men idag står det om reaktionerna mot den i DN. Och typ alla andra tidningar. GB slår ifrån sig med näbbar och klor och låtsas som om de inte förstår folks reaktioner. Ok, tack, då har vi fått bekräftat (ännu en gång) att GB är fullständigt dumma i huvudet. Att företaget har noll koll på sitt samhällsansvar. Jag vill egentligen inte ge GB publicitet, så jag har dragit mig för att skriva vad jag tycker i det längsta. Men nu kan jag inte hålla tyst längre.

”Även en del konsumenter, ”ett par stycken”, har reagerat på Girlie-glassen och hört av sig till GB.”

Ett par stycken? Ett par = två = 2. Hmmm. Konstigt, jag verkar ha bättre koll än GB själva, ändå är inte jag den som tar emot deras mail, post och telefonsamtal. Däremot är jag en av dem som skrivit till dem. Och jag vet fler än en till som hört av sig till dem. Och jag bevakar långt ifrån hela bloggsverige, men har läst massor med arga bloggar om den fåniga produkten. GB säger i artikeln att de svarar alla som hör av sig, men jag har då inte fått något svar. Kanske är de så överhopade med reaktioner att de inte hinner med? Det blir för jobbigt med två kritiska kunder?

Jag blir väldigt nedslagen när jag läser debatten på aftonblades forum (varför ligger förresten jämställdhetsdebatten under Kvinna? I mina ögon är det helt klart en allmänmänsklig fråga). Jag vill kräkas över de tycker att de som reagerat över glassen är fåniga och överreagerar. Att folk inte fattar att det är de små frågorna som formar samhället och hur vi alla har det. Som någon skriver i debatten: ”Många bäckar små…”

Begränsa inte barnen!

Andra bloggar om: GB, Girlie, Könsglass

I söndags vaknade jag och fann min man stökande i köket. Han var övertygad om att det var våffeldagen och i full färd med att vispa våffelsmet. Från scratch – eftersom jag hade kommit ihåg fel när jag på fredagen tvärsäkert påstått att jag har skafferiet fullt av våffelmix – TVÅ olika sorter, till och med!

Nå jag hade allt som behövdes enligt den gamla kokboken han hade letat upp, så det var ingen katastrof. Jag blev serverad våfflor till frukost Det var dock inte våffeldagen – den infaller först kommande helg

Innan dess hade jag blivit överraskad med en aktivitet den 29:e maj också! Jag älskar överraskningar! Speciellt såna utan orsak

Puss W!

Igår hade jag tänkt se Göran Perssondokumentären och debatten mellan Sahlin och Reinfeldt. Så blev det nu inte, för jag förlorade mig i ett projekt jag föresatte mig att göra för väldigt länge sen: överflyttandet av mina lunardagböcker till bloggen. Jag blev nästan färdig med år 2000 igår, och det var roligt och nyttigt att läsa om hur glad jag var över mitt jobb i början, hur mycket jag jobbade, hur mycket jag festade och hade roligt. Nu var det ju inte myntets enda sida, men det blir tydligt att den som jag när nu i mitt mående; att jag inte mått bra sedan -97, inte stämmer, och det är skönt att påminnas om. Även det hoppingivande.

Dessutom är det roligt att läsa hur jag skrev då – hur mycket bättre jag var med språket, och hur skojfriska mina texter var. Men, efter att ha skrivit dagbok på nätet sedan 96, har jag lärt mig att texterna oftast känns mycket bättre när man läser dem med tidsperspektiv, än just när man plitat ner dem. De spontana texterna är bäst, medan de jag ansträngt mig för mest känns överpretentiösa. Nåja – bådadera har sin plats i mitt galleri. Ska nog tota ihop en tydligare arkivsida på nåt sätt, ska bara försöka lista ut hur den ska funka – och varför…