Ikväll har jag dykt ner i PhonePhuckers (yrkes)-liv, och det är befriande att läsa hennes språk och inställning till sitt värv. Och hennes pojkväns! 
Jag tycker ju att min pojkvän är tålig och ger mig space vad gäller det mesta, han bråkar t ex inte om att jag vill kramas och gulla med Kicki ibland, och jag tror faktiskt att han skulle kunna ha ungefär samma inställning som PhPhs pv. Ja, för det är nästan så att jag börjar fundera på telefonsexkarriär när jag läser hennes blogg!
Synd bara att jag är så VÄRDELÖS på telefonsex. De gånger jag har försökt har jag blivit så generad att jag bara börjat fnittra, ja till och med asgarvat. Och det ändå trots att jag varit kär i personen i luren. Jag blir inte alls upphetsad av att det stönas och talas sluddrigt och blankögt, plötsligt ser jag framför mig min älskade bli en skrattretande gammal snuskig gubbe, förblindad av kåthet. Inte en speciellt upphetsande bild, eller hur?
I det känner jag att jag tappar respekten, att kåtheten så ofta känns inspirerad av dåliga porrfilmer. Att den inte ser ut som jag vill att den ska göra. Jag har någon slags rosa-skimmer-bild som jag ju VET inte stämmer. I alla fall inte i dagens samhälle. Besläktat med det är också att jag har svårt för grovt språk. Förr kunde jag inte förmå mig till att säga ”knulla” ens. Jag övade upp knullsnackarförmågan då, för ungefär 4 år sedan, men det var inte lätt. Och jag säger inte gärna ”knulla”, ”röv” och såna ord så gärna nu heller. Däremot har jag aldrig haft några större problem med ”fitta”.
Min nya karriär kanske är ganska döfödd ändå… Men jag ska fortsätta läsa PhonePhuckers blog och Att arbeta som eskort, en annan välformulerad blogg i besläktat ämne, den som ledde mig vidare till PhPh.
