Ja. I mina ögon är han helt klart det. Jag förstår att det antagligen är det värsta man kan säga om honom sett ur hans synvinkel – men jag kan inte säga något annat. Det är så tydligt för mig.
Se bara hur högerextremisterna sällar sig till honom i hans hets mot homosexuella och hur samhället inte vågar sätta ner foten – med hänvisning till Åke Green:
Grattis alla mödrar därute! Jag menar er som är engagerade kvinnor som sätter era barn i första rummet, försöker behandla dem så rättvist ni kan, se dem och respektera deras egenheter, olikheter och likheter. Grattis alla ni som lyckats skapa ett nätverk omkring era barn, som insett att ni inte kan fylla ALLA deras behov och att ni kan behöva avlastning ibland. Ni som ser när era barn är rädda och försöker stötta dem att möta, gå igenom rädslan och därigenom utföra storverk! Grattis alla ni som sätter ert eget behov av att bli bekräftade åt sidan, och delar ert föräldraskap rättvist med barnets pappa och/eller eventuella andra välbehövda (och välmenande) vuxna.
Grattis till er som kanske misslyckas ibland, men inte skyller ifrån er eller skyler över, eller ljuger för att framstå i bättre dager, utan istället försöker förstå era barns sorger eller inre plåga på grund av att det inte blev så bra.
Grattis framför allt alla ni barn som har dessa mammor och Grattis alla dessa mammors vänner!
Själv mår jag väldigt dåligt idag, för jag förstår att min mamma sitter på sitt håll och vill bli grattad och uppmärksammad på Mors dag, att det är därför hon plötsligt försöker få tag i mig genom mail och telefon som en tok. Men jag kan inte. För hon har absolut inte lyckats på NÅGON av punkterna jag skrev här ovanför. Och jag tycker SYND om oss för det. Om henne, mig själv och mina syskon.
Jag vet att jag själv lyckats på många av dem, men säkert inte alla och framför allt inte hela tiden. Men jag är inte mer än människa. Det är inte min mamma heller. Jag tror att jag skulle ha förståelse om hon bara slutade ljuga och skylla ifrån sig.
Uppdatering: Jo, hon lyckades som tur var på en punkt: att ta hjälp från sina föräldrar (följdaktligen våra morföräldrar). DET var riktigt BRA. Synd att hon aldrig riktigt visade att hon uppskattade deras hjälp. Men jag uppskattar den.
| You Belong in 1972 |
| If you scored…
1950 – 1959: You’re fun loving, romantic, and more than a little innocent. See you at the drive in! 1960 – 1969: You are a free spirit with a huge heart. Love, peace, and happiness rule – oh, and drugs too. 1970 – 1979: Bold and brash, you take life by the horns. Whether you’re partying or protesting, you give it your all! 1980 – 1989: Wild, over the top, and just a little bit cheesy. You’re colorful at night – and successful during the day. 1990 – 1999: With you anything goes! You’re grunge one day, ghetto fabulous the next. It’s all good! |
Well… Jag bad ju om hjälp med idéer till vad jag skulle kunna arbetsträna med häromdagen – och ingen har hörsammat min blygsamma önskan. Och det brukar ju vara så – jag får hur mycket kommentarer som helst på de inlägg jag inte lägger min själ eller speciellt mycket ansträngning i och som inte handlar om något speciellt, men inga på allvarliga, tunga inlägg om viktiga saker. Fast jag förstår det, tror jag.
Nu brukar ju inte jag vara någon kommentarsfiskare, jag tycker bara man ska kommentera om något i en blogg/dagbok/whatever anslår någon sträng i en, inte bara för kommenterandets egen skull. Oftast är det ju roligt att få kommentarer, men mest om de andas en känsla av att min text väckte en tanke hos någon.
Därför ska jag nu skriva ett alldagligt inlägg om något så otroligt tråkigt och alldagligt som disk och städning.
Det senaste året har jag fått anledning att fundera över hur det kommer sig att vissa bara diskar INSIDAN av glas, muggar, kastruller, skålar och sånt. Och ovansidan av tallrikar. Och hur folk liksom inte SER att saker är skitiga fast de är nydiskade? Jag har råkat på några sådana under mitt liv. Min mamma är ett exempel, t ex. Hon vill alltid göra mig en ”tjänst” genom att diska hos mig och jag värjer mig med näbbar och klor – eftersom jag blir galet aggressiv av att behöva diska om en hel disk innan jag använder godset. J är sån med vissa grejer.
Själv har jag ju haft en lång period som beror på praktiska omständigheter som att mina ögon krånglar så att jag faktiskt inte på allvar ser. Dessutom har jag ingen bänkbelysning i köket, och att det är mörkt och skumt gör det inte bättre. Jag diskar utsidan av saker och ting, men jag SER inte om det inte blir perfekt rent. Men nu har jag ju en diskmaskin! HALLELUJA!
Vad det gäller såna här grejer så är jag kanske en pain in the ass, det förstår jag. Men ni ska veta att jag försöker hålla tand för tunga LÄNGE innan jag till slut inte kan hålla tyst längre. Men jag är en pedant i vissa avseenden, och det här är ett av dem. Liksom köks- och badrumsstädning. Putsning av saker och ting (dvs speglar och fönster och glasbord och sånt – ge mig ALDRIG ett glasbord!!!). Och Varje-dag-användnings-städning av toaletten! Eller är du också en av dem som bajsar räserbanor i toaletten utan att köra runt med toaborsten efter dig? Då får du gärna gå till nån annan och bajsa!
Det konstiga är att jag har lättare att stå ut med min egen skit än med andras. Eller – det är nog inte så konstigt, så är vi nog lite till mans. Men ni kan nog föreställa er hur illa jag mådde av att flytta in i den lägenheten jag bor i nu och det var galet skitigt överallt – och mycket av smutsen inte GICK att få bort! Vilken lättnad när målaren kom och lade några lager färg över alltihopa 
Färg som dessutom GÅR att torka av *pussar på mina rena badrumsrör*
Hos J smygstädar jag. Torkar bort skitiga fingeravtryck och rinn på dörrkarmar och dörrar och diskar om disk (här började jag se mig omkring och det resulterade i en städpaus då jag torkade köksdörren, -väggen, golvlisterna…)
Nå. Antagligen ska jag inte ondgöra mig, utan istället se det som att vi kompletterar varandra – han plockar prylar och dammsuger och sånt och jag torkar allehanda prylar, ventiler, lister och väggar…
Jag är inte sådär MS-värmekänslig längre. Tyvärr, får jag lust att säga. Eftersom det väder som är nu gör att jag går och fryser som en tok hela tiden! Brrrrrrrrrr.
Igår var planen att vi skulle gå på Popaganda, men innan dess skulle vi besöka min gamla klasskompis Peter Geschwinds installation på Färgfabriken och Beckmans examensutställning. Det blev bara Beckmans. Vilket iofs inte var så bara för det var en riktigt rolig utställning. Jag tog tyvärr inga bra kort, men Johan tog en del och kommer blogga sen, och Emma har gjort det när hon var där för någon vecka sedan.
Jag gick och sörjde att jag inte hade Emelie med mig, hon skulle fått massor av inspiration och lust, tror jag! Dessutom är Beckmans en skola jag tror hon skulle passa in i.
Vi har konstaterat att man alltid får ut mer av att gå på visningar, så det gjorde vi. Både Pella och jag hajjade till när läraren som visade runt oss hette Loffe (som vår morfar). Det är inte ett så vanligt namn. Efter att han presenterat sig hade han kunnat säga vad som helst och vi hade gillat honom ändå – bara för namnets skull! 
Efter Beckmans höll jag på att svimma av hunger, så vi gick till café Riddargatan 20 runt hörnet och käkade italienskt, varpå vi skulle åka till Popaganda, men ångrade oss och åkte hem istället, eftersom jag höll på att frysa ihjäl redan innan vi hann till tunnelbanan. Det blev tre avsnitt av LOST istället och lite råttkramande
Jag har hoppat av Smalltalk, en kompismailinglista som jag varit med på en sisådär… 4 år eller nåt? Nu är jag inte med på NÅGON mailinglista längre, efter att ha unsubbat från Trafik i ungefär samma veva som jag gick med på smalltalk. Det känns konstigt. Men lite vilsamt också.
Jag känner helt enkelt att jag lever ett annat liv nu – och det gör de flesta andra också. På Smalltalk är merparten runt 30 och står mitt uppe i familjebildning, giftermål, husköp och sånt. Jag är galet osynkad med dem. Sen känns inte stämningen lika kompisaktig och trevlig längre – då faller ju listan i sitt syfte för mig.
Vi får väl se hur länge jag håller mig borta Kanske saknar jag dem så mycket att jag snart återvänder igen
Eller inte. De jag trivs bäst med, kommer jag nog ha kvar kontakten med ändå, hoppas jag.
Den 9:e juni går Emelie ut gymnasiet. Då lämnar hon Bolandsskolan och Bild- och Formprogrammets trygghet för att ta sig ut i vuxenlivet på allvar.
Är du närstående på ett eller annat sätt och vill ha detaljerna omkring firandet, så maila mig på paublo(a)gmail.com (byt ut (a) mot @).
När jag hade klätt på mig och tänkte gå ut för att leta efter Häxan på kolonilotten, så började det åska och regna. På dagen är det inte alls lika mysigt som på natten, konstaterade jag då. Dessutom hade jag dragit igång kaffevatten för att hälla i termos för att kunna förse mig själv med koffeinfritt kaffe därute på lotten. Fan.
Jag är inskriven i ett samarbetsprojekt som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har ihop: ”samverkansprojektet”. Ni som har följt min gamla dagbok, vet hur illa jag blivit behandlad av F-kassan tidigare, men så fort Arbetsförmedlingen kom in som part blev de helt plötsligt trevliga, professionella och omtänksamma! För inte kan det väl BARA bero på att jag fått en ny handläggare på F-kassan?
Nå. Som ni antagligen förstår, så syftar detta till att jag ska hitta en arbetsträningsplats, känna efter vad jag vill och klarar för att så småningom komma ut i riktigt arbete eller utbildning. Jag har i princip tjatat mig till en plats i projektet, då de ifrågasatte om jag var tillräckligt fräsch för att klara det. Jag tror att jag kommer att påbörja min väg till att må bättre om jag får ta små steg ut i världen igen, får rutiner och kan göra något meningsfullt.
Samtidigt finns det vissa aber. Jag har jobbat med datorer, t ex. Alla som kan det minsta lilla om datorer vet hur folk genast sliter tag i en och tror att man ska kunna lösa alla deras problem på en pisskvart. Det skulle jag antagligen kunna göra om jag vore frisk, men det är jag ju inte. Och jag är säker på att om jag ger mig på att försöka lösa folks dataproblem och ta på mig datorjobbuppgifter igen, så står det inte på förrän jag återigen bränt ut mig. Inte för att det är fysiskt jobbigt eller så, utan för att det är sånt jag blir uppstressad av. Och uppstressad blir jag. Lätt. Det räcker t ex att det går någon bakom mig med klackskor så håller jag på att rämna i sömmarna av stresstuppjuck
Ett annat aber är att jag har telefonskräck. Det har visserligen blivit lite bättre för jag har jobbat rätt hårt med det under min sjukskrivning, men det är fortfarande långt ifrån bra. Det får till konsekvens att jag lovar att ringa folk, men oftast inte gör det. Och det är något jag själv tycker är så fånigt att jag har svårt att förklara läget, alltså blir det bara så att inget händer.
Jag HAR berättat om min telefonfobi i varje instans, men inte klarat av att säga ifrån när jag ändå blir ombedd att ringa på t ex fredag och rapportera. Eftersom jag tycker att jag ju borde kunna göra det. Ibland kan jag det också och då är det löjligt lätt och jag fattar inte varför jag blir så förlamad andra gånger.
Den inkopplade arbetspsykologen har hjälpt mig att göra detta tydligt för de andra inblandade, vilket har fått till resultat att de ska hjälpa mig att ringa runt och leta arbetsträningsplats. Det är faktiskt så underbart att jag inte tror ni kan föreställa er det!
Inför detta har jag fått i uppgift att sammanställa en lista på olika möjliga ställen för dem att ringa till, och då blev det genast svårt igen.
Det jag brinner för är HBT-frågor, ungdomar, miljö och konst, typ. Det vore bra att samla lite poäng (=arbeta med människor på ett eller annat sätt) inför ansökan jag vill göra till Hantverkspedagogutbildningen nästa vår. Det bör vara i Uppsala.
De förslag jag hittills givit är Ungdomens Hus, KRAVmärkningens huvudkontor, Arbetsterapin på Ackis. Kan ni läsare hjälpa mig med fler idéer? Jag lovar förstås inte att jag ska använda dem, men jag kommer att överväga dem.
Jag blev ju erbjuden plats i Korskyrkans ungdomsverksamhet men när den första lyckan lagt sig tog jag reda på lite mer och kom fram till att de är extremt fördömande mot homosexuella t ex. Jag skulle inte kunna stå för en sådan verksamhet – den saken är helt klar. Tyvärr.
Ett annat aber är att de vill att jag ska komma ut nu på studs, och snart är det semestertider, vilket gör det svårare och svårare att få någon att ta emot mig. Kanske jag ska prata med Hasse om att få arbetsträna lite i hans jorbruk medan vi är på Fårö, kom jag just på?
Åh! Nu skvalar regnet utanför fönstret och blixtarna står som spön i backen de med och det mullrar ödesdigert på skräckfilmsvis. Jag ÄLSKAR åska! Har alltid gjort. Bäst var att vara hos mormor och morfar och bli utföst i morfars gamla tvåtaktsSaab 96a för att vänta ut vädrets makter i säkerhet. Där satt vi och tuggade läkerol och pratade och sjöng i högan sky.
Jag hoppas att regnet tänker skvala så intensivt att mitt köksfönster som jag tvättade för ett par veckor sedan återigen blir tvättat – eftersom det bajsbombarderats något alldeles ofantligt av några välvilliga(?) fåglar som ville dela med sig av sin magsjuka(?)