Heaven on earth

Det var 4 fristående baletter, enaktare allihop. Jag gillade den första som handlade om Maria bebådelse (eller en lesbisk kärlek, om man inte hade koll på att den ena var guds ängel), de två emellan var vanligt baletthoppetipopp som jag inte har mycket till övers för och den sista var unrealestate av Bogdan Szyber och Carina Reich. 

Jag gillade den skarpt. En av de roliga sakerna var att kolla in publiken, som hade två huvudkategorier: de äldre vanare operabesökarna och de som aldrig varit på Operan förr. Bland de senare återfanns en del hårdrockare med keps på huvudet som inte kunde låta bli att headbanga i stolen. 

Framför mig satt en dam i 60-årsåldern som nog upplevde en nära-dödenupplevelse och klädde på sig kappan och tänkte gå när Entombed varit upphissade huvudattraktioner en stund (en alldeles för lång stund, tyckte jag, som var där för att se en helhet, en performance och inte en metalkonsert). Just när hon skulle öppna dörren och smita ut, så hissades scenen emellertid ner igen och hon stod kvar och tryckte vid dörren föreställningen ut. Men jag såg också en dam i 70-80-årsåldern som verkligen såg helt exalterad ut…

När vi kom hem till A låg han och sussade sött och hade bäddat fint åt E på en madrass på vardagsrumsgolvet. Hon börjar bli rätt hemma där nu.

Lördagen hade vi tänkt ägna åt mer kultur, nämligen göra kulturhuset från översta våningen till nedersta. Jag hyser en passionerad kärlek till den inrättningen. Nu blev det dock inte så, eftersom syrran ringde på morgonen och berättade att hon var dålig och bad mig åka och sköta om mamma istället. Inte en helt lätt uppgift för mig, eftersom jag av olika anledningar valt att inte ha kontakt med min mamma. Som tur var hade jag E med mig som kunde prata med henne och så, medan jag ägnade mig åt det praktiska, dvs inköp, tvätt av tre tvättar och reparerande av toalett.

Min mamma lever som en baglady och har saker precis överallt. Inte helt lätt at leva i detta då man har brutit benet på tre ställen (varav en del visst har splittrats som glas) och inte får stödja på det. Med klumpigt gips och någon slags gåstol hoppar hon runt i röran, där knappt jag kommer fram utan att ramla och slå ihjäl mig.

Eftersom hon har så dålig ekonomi hade hon också räknat ut att hon skulle äta bara varannan dag, för att hålla sig över ytan någorlunda de närmaste sex veckorna. Jag vet ärligt talat inte om hon är en martyr eller om hon menade allvar. Jag gick iaf och handlade en extra gång åt henne ur egen plånbok. Bara lite basvaror: Ris, Couscous, pasta, potatis, krossade tomater och andra konserverade grönsaker. Kaffe.

Luften gick ur mig alldeles och E vägrade streta till kulturhuset i stormen, så vi åkte och mötte A på konsum och handlade tillsammans och hämtade sedan Billy Elliot i videobutiken. Sen gick vi hem, A lagade mat medan världen rasade samman för E när det gick upp för henne att vi missat hennes pappas födelsedag och hon kände sig som vääärldens sämsta dotter och jag kände mig som vääärldens sämsta mamma. Fy fan vilken hjärtekrossare.

Nå hon ringde till sin pappa och både hon och jag gratulerade medan vi grät floder över våra tillkortakommanden, sen var allt frid ochfröjd, det bestämdes att vi skulle hoppa Showstoppers-showen på Göta Lejon ikväll så att E istället kunde återvända till Uppsala och fira pappas födelsedag en dag i efterskott istället. Showstoppers får bli en annan gång.

Efter maten kollade vi Billy Elliot och avnjöt varsin O’boy med vispgrädde medan stormen ven runt knutarna. Mysigt.

Jag är i en A-period. Vill vara med honom hela tiden. Jag ska ju aldrig gifta mig har jag sagt – men OM jag gör det så ska jag göra det med honom. Det sa jag till honom imorse. Nästan som ett frieri!

Lyssnar på Hellacopters på hög volym efter en helt vansinnig dag. Bra musik när man är arg och inte har någon ventil att pysa ut det ur. Eller – det har jag – men den var inte tillräcklig. Nå – det vansinniga har mest med jobb att göra, inte min anställning, utan konsultandet vid sidan av. Orkar inte gå in i att berätta alla turer efter som det är en lååång story, släpper den istället.

En annan vansinnig sak är att min syrra ringde imorse och berättade att min mamma ligger på sjukan med ett underben som brutits på tre ställen. Tydligen en rätt komplicerad skada, eftersom det hade passerat ca 40 st läkare genom hennes rum för att titta. Det framgick också att man ansett skadan för svår att reparera och pratat om att amputera under knäet. 

Jag har en rätt jobbig relation till min mamma. Så jobbig att jag mellan 1989 och 1999 inte hade någon kontakt med henne alls. Sen har hon fått gå på ”provanställning” till september 2001 då jag beslöt mig för att klippa igen efter en oerhört svår period.

Det här var det jag oroat mig för. Hur hanterar man en sådan här situation i en dysfunktionell familj? Jag bryr mig men orkar inte ha kontakt med henne eftersom hon sliter sönder mig. Det har inget med stolthet att göra eller öppna bråk och konflikter så – enbart med självbevarelsedrift. Och jag känner att jag inte kan lämpa över allt ansvar på min syster som också har mycket svårt med kontakten med mamma.

Nå. jag ringde för en stund sedan till sjukhuset efter att ha varit upprörd nästan hela dagen – och självklart har hon martyrat sig. Hon har redan fått gips på benet och hoppar runt i korridorerna och får åka hem imorgon. Hon får behålla benet, men får gå med det i paket i sex veckor. Det var en komplicerad skada, men benen låg så fint och rätt att man tror att det kommer att gå bra och utan komplikationer. Phu. Nu ska jag bara försöka komma på en bra strategi att hjälpa till med att hjälpa henne att införskaffa mat och så på den här tiden utan att bli söndersliten…

****************************************
Lite senare:

Blev nyss kontaktad av en gammal passionerad förälskelse som hände för ca 5 år sedan. Han berättade att han då och då under åren spionerat på mig och bl a hittat Anders och mina semesterbilder och sånt. 

Att han ofta tänker på mig och att när vi hände, då för så länge sen, allt var snurrigt och upp och ner och det mesta han gjorde då vill han förtränga, men inte mig för mig har han stoppat undan och vill aldrig glömma. 

Jag blev lite rörd för det var verkligen kärlek och passion, starkt och stort fast löjligt kort och han gjorde ett mycket konstigt val som ändade det hela.

Jag är realist, dock: det hade aldrig fungerat oss emellan. Inte i längden. Men han var vacker och det var eldigt. Väldigt eldigt. Kära minnen även för mig.

* * ** * * * * * *
Senare på kvällen:

Tog en promenad till affären med Emelie. Handlade minimalistiskt pga min minimalistiska ekonomi. Lagade och åt en sen middag, då jag läste högt ur min gamla dagbok från när jag var ungefär lika gammal som hon är nu. En del rätt dråpliga historier, men mycket som är rätt ångestframkallande. Sex, droger och ett mycket hårt liv. Väsensskiljt från det liv Emelie lever. Gudskelov.

Drömde inatt att hon berättade för sin pappa i telefon om att hon varit så jävla full på en fest. Jag reagerade i drömmen på att jag inte märkt något alls. Drömmen störde mig så jag hörde mig för lite om hennes dryckesvanor vid frukosten. Hon har smakat lite, men aldrig mer än en knapp flaska mellanöl. Min skräckpropaganda om fulla, pisamma, spyende ungdomar har tydligen gått hem, för hon berättade att hon är livrädd för att bli full och tappa konceptet. Jag har ju liksom valt den linjen eftersom hon har en så otroligt stark integritet och skulle ha mycket ångest i efterhand om hon blir oregerligt full.

Plötsligt uppfattade du att något var väldigt fel och du försökte få mig att prata men det gick inte för om jag skulle öppna munnen skulle jag antingen inte få fram nåt alls eller så skulle jag skrika. Kände att du blev mer och mer orolig och tänkte att jag måste sluta utsätta dig för detta – du var ju också ledsen och här kommer jag och snor din show fan fan fan. Försökte öppna munnen och säga nåt men inget kom ut, först efter tredje försöket kom det ett pip och sen brakade det loss. Gråten som överföll mig, tårarna som översköljde både dig och mig och snor som hotade kväva mig.

Så jävla sårbar blir jag. För att du är mig nära jag älskar dig och då blir jag så jävla sårbar. En enda liten argrynka som jag inte förstår anledningen till kan få mig totalt ur fattning och jag tror att du ska dra eller sparka ut mig och sluta älska mig och aldrig mer vilja morgonhångla eller äta frukost med mig eller nånting. Att du plötsligt ska upptäcka att jag inte alls är så vacker som du tror utan bara blekfet och sladdrig eftersom din kärlek har tagit slut och kärlekslinserna torkat bort.

Och min jävla mamma och min jävla pappa och all ångest från mitt o-liv för fem, fyra, tre år sedan bara sköljde över mig, allt jävelskap i mitt liv blev som en enda stor jättemonsterhand som tog ett vasst grepp om min kropp och vred och vred och tänjde och bröt, klämde ur mig tårar och hulkanden och snor och om den bara kramade lite lite till så var det döden nästa.

Du håller om. Är bara tyst och håller om och när jag gråter över att jag gråter och är äcklig och snorar ner dig och inte kan sluta, så säger du bara att det är okej. Att du älskar mig. Och då gråter jag bara ännu mer. All ångest blandas upp med känslan av hur skönt det är att ha någon att gråta hos. Någon som kan ta det. Som bara klappar om utan att försöka trösta eller göra något åt det. Som bara finns där. Älskar. Och så får jag ännu mer ångest över min sårbarhet, hur blottad jag är för dig mina handleder mina bröst mina rädslor och jag blir alldeles kräkfärdig och så får jag panik över det också, för jag är så rädd för att spy.

Jag somnade mitt i all gråt, vaknade till ibland av att det kom nya gråtattacker och hela tiden låg jag i din famn och håret på ditt bröst var alldeles blött av tårar och snor. Det har inte riktigt gått över än fast det gått flera dagar, jag brister vid minsta lilla. Och nu känns det som om hånglet natten efter mer handlade om att återta min självständighet och distansera mig än att roa mig med ett sunt och kravlöst hångel. Men samtidigt vill jag inte distansera mig, jag VILL ju våga vara dig nära. Riktigt, riktigt nära. 

Istället har det skapat mer ångest: att jag genom detta öppnat för dig att hångla loss hur som helst med andra och att jag inte alls skall vara lika bra på att hantera det som du var och då kanske du blir arg och trött på mig och undrar vad som gäller egentligen…

Sliten. Och liten.