Heaven on earth

Jag var så trött att jag somnade på T-banan och höll på att missa att gå av i gamla stan – hur bra förutsättning är det för en kul kväll? Tänkte vara kvar någon timme och sen åka hem och sussa. Så blev det nu inte, Jag är en partypingla av omätbara mått och på Järnet var det fullt av kuliga kompisar och hög stämning. Så jag blev kvar. Och gick till Kleins efter stängning och var kvar där tills de också stängde. Sen avslutades kvällen med hångel i snöyran på Slussen innan jag tog en taxi hem till Anders.

Till en Anders som vid frukosten snabbt räknade ut att jag måste ha gjort något mer mellan Kleins och hemkomst och som när jag berättade bara fnissade och frågade om vi bestämt att hångla igen. Det har vi inte.

Men det var ett supermysigt hångel eftersom vi båda var medvetna om alla förutsättningar. Med fin och trevlig mjuk skön pojke.

Idag kom jag till jobbet vid 15-tiden utan dåligt samvete – det kändes rätt juste. Att kunna gosa i sängen nästan en hel dag innan man går och jobbar. Så nu är Anders glad och nöjd också, som har fått träffa mig lite. Har bott hos honom hela veckan och vi har knappt setts ens.

Nu funtar jag på att gå hem och äta middag och sussa tidigt )

/Paula

Satt här naken vid datan och datade igår när det plötsligen ramlade in ett mail med en middagsinbjudan från ett par vänner som flyttade hit till Uppsala från söder om Södertälje för över ett halvår sedan. 

När de berättade att de skulle flytta upp blev jag så glad att jag höll på att krypa ur skinnet, dels för att det då blir mycket lättare att träffa dem, dels för att jag inte umgås med så många i Uppsala, och ofta klagar att det är trist att jag inte har någon självskriven festarpartner som man kan tjoa på när man får för sig sent på eftermiddagen att man vill ägna kvällen åt glam och party.

Nå – det blev inte riktigt som jag har tänkt mig. Anders och jag har ringt flera gånger och föreslagit att vi ska hitta på nåt, men de har aldrig haft tid. På hela den tiden de bott här, har vi inte träffats en enda gång. Jo – en. På en fest i Stockholm.

Nå, igår bjöd de alltså in mig på middag och jag satt här och var jäääätteseeeg och tänkte att neeeej jag ååårkar inteeee….

MEN! Vad sjutton! Nu dök det ju upp ett tillfälle att ha trevligt lite spontant sådär! Precis som jag så ofta klagar över att det inte händer! Emelie skulle på Leffes nya frus 30-årsskiva och jag hade inga planer annat än att sitta här och ruttna bort som vanligt.

Så jag röck upp mig, tackade ja och hoppade in i duschen och fräschade till mig och blev t o m hämtad. Vi umgicks, käkade middag, drack vin, spelade cluedo och när deras (rätt stora) barn somnat gick vi ut på min älsklingskrog Katalin.

Katalin visade sin bästa sida och Carola och Jocke stormtrivdes och vi dansade som galningar och hade superskoj! Sen tog jag en promenad hem i natten. Hjälpte en kille att sno en cykel (nej det gjorde jag inte, men jag trodde det ett tag för bromsen låg i så det kändes som om den var låst) och kände att livet är bra härligt ändå. Enda felet är att ALLA ställen i Uppsala stänger kl 02 (utom Norrlands nation, men jag har inget kårleg). Vet du något som stänger senare, så tipsa mig, för jag är en sån där hela-natten-partare som kommit igång som bäst när alla ställen stänger och det är inte roligt. Därför går jag nästan alltid ut i Stockholm när jag går ut.

Nu har jag iaf stillat partynerven för ett litet tag framöver. Som tur är har jag många fester att se fram emot

/Paula

Sinnes. Chef. Jag?

Man skulle också kunna reflektera som så:

Såklart. Vem annars?

För när jag tänker efter, så betvivlar jag inte att jag klarar det.

Det känns så kul att det kan ni nog inte hajja. Jag har alltid gillat att ta mycket ansvar, och kände mig VÄLDIGT redo för det nu. Det kommer att förändra och pressa min arbetssituation rätt mycket, men som sagt: det är välkommet. Har känt mig omotiverad och understimulerad det senaste halvåret. Nu får jag en helt annan auktoritet att själv dra igång projekt och se till att de driver framåt, istället för att hoppas på att andra skall arbeta upp massor av entusiasm och rida mina käpphästar. 

Plötsligt ser jag hur jag kan komma igång på allvar med den generella kunddemon som jag vurmat för länge och som alla tycker låter så bra men aldrig får arschlet ur vagnen att ta reellt beslut om. Samma sak med diskussionsforumet, som jag redan lagt ner mycket planeringsjobb på och som har blivit min bebis. 

Det kommer också att innebära att jag får tätare kontakt med mina underbara arbetskompisar – ännu en fördel! 

Dessutom var det min tur att hysa Den Ljuva Emelie och vi lagade världens godaste fullkornspannkaka med lök och äpple i – så att det räcker till morgondagens lunch också. Sånt gillar vi!

Glad!

/Paula

Erfarenhet är relativt, det blev extra tydligt häromveckan i en diskussion på en i min dagbok flitigt omtalad mailinglista. Någon skickade en länk till en artikel som hävdade att singelsex är bättre än sambosex. (Egentligen handlade det mer om att man har roligare sex om man inte bor ihop. Man måste ju inte vara singlar bara för att man inte bor ihop, liksom)

Bullshit tyckte jag. Det beror på så många saker huruvida man har bra sex eller ej. Vilka de inblandade parterna är, hur trygga/spända/glada/ledsna eller vadsomhelst de är just då. Hur allmänt vältajmade de är ifråga om sexlust.

Jag har haft både himmelska och urdåliga ONS (OneNightStands) och jag har haft både himmelskt och jättetrist sex med sambo. Och ungefär alla grader däremellan, både i sexkvalitet och relationsstatus.

Nå. Det gick iaf upp för mig i den diskussionen att jag under mina 35 år bara varit sambo med en enda person. Och vi hade great sex. Trots att vi bodde ihop. Men det innebär antagligen inte att jag skulle ha det med vemsomhelst, bara vi flyttar ihop.

Innan honom hade jag en rätt lång rad kortare förhållanden, varav det längsta var ett år, men bara skulle varat ett halvår om inte svartsjuka, våld och hot varit en del av relationsbilden. Det var inte jag som var svartsjuk och slogs.

Det mest betydelsefulla förhållandet innan dess hade jag när jag var 14 år. Men orkade inte med att älska så oerhört och att försätta mig i underläge pga det och pga att han var 18 år och hade välbetalt jobb och öste över presenter över mig. Jag som var van vid att varje dag var en ekonomisk kamp klarade inte av det. Jag gjorde slut. Fast vi återkom till varandra rätt ofta under de kommande fem åren. Och vi återförenades en kort tid efter att det blivit slut med min sambo. Vi möttes på en restaurang för att äta middag ihop och efter en kvart berättade han att han under alla år jämfört alla sina kvinnor med mig, och alla hade blivit färglösa i jämförelsen. Sen friade han. 

Jag blev livrädd och drog och vågade inte träffa honom på flera månader. Men då dejtade vi lite igen och blev botade från varandra

Efter mitt samboförhållande, (som f ö varade i 12 hångliga och knullglada år och resulterade i det bästa jag har: Emelie), så hade jag en utstuderat promiskuös tid, ca 1,5 år. Min väg kantades av ONS och knullkompisar och korta förälskelser jag trivdes alldeles utmärkt med det.

Tills jag träffade min största kärlek genom tiderna: Zäta. Han klarade inte av alla mina bromsar i början och när jag väl släppte på dem, så hade han liksom tappat geisten för vårt förhållande. Sju månader höll det. Sen sörjde jag honom i närmare två år och ville inte ha någon annan. 

Tills jag överaskade mig själv med att erbjuda sängplats till en kille som jag just haft min första dejt med, trots att det inte alls var någon speciellt flirtig stämning. Vi bara sov ihop, tätt omslingrade. Det blev början av 4 veliga, långväga månaders förhållande som resulterade i något helt annat: Vänskap. J, du ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och jag är så glad att det verkar som att du är lycklig nu.

Jag ville vara singel. Efter Z ville jag verkligen bara vara singel. Men jag hade tappat lusten för ONS och slarvsex, samtidigt som jag alltid haft en väldigt stark sexlust och inte ville vara utan det. 

Det ledde till det enda förhållande i mitt liv som jag ångrar. Dels för att jag lät honom köra sitt spel och dessutom lät mig dras med i det och intalas att det var mig det var fel på: jag var svartsjuk, manisk och led av förföljelsemani. När det i själva verket var så att jag inte fick raka besked. Huvva. Jag lärde mig mycket på det iaf, det är väl vinsten. Förhoppningsvis ramlar jag inte i sådana fällor igen.

Och nu sitter jag här – har just passerat sjumånadersdagen med A. Mitt tredje längsta förhållande någonsin. Trots att 7 månader är så kort tid. Trots att jag är 35 år. 

Men det finns ju anledningar till att det varit så: man måste ju liksom prova sig fram innan man hittar den man vill vara med. Det kan ta tid och vi kanske skjuter lite snett ibland. Kanske finns det flera som är rätt under en livstid. Och längden på förhållandet behöver ju inte nödvändigtvis sätta vikten på det….

/Paula

PS: titeln har jag lånat från Kersin Thorvalls bok ”Jag minns alla mina män och hur de brukade ta på mig” – en bok man antingen avskyr eller älskar.

Här sitter jag med ögon som plustecken och vaktar min trilskande CD-bränning. Misstänker att det är för dålig kvalitutta på skivorna – har fått slänga hur många som helst nu. Eller så är det min CD-brännare som inte pallar för proppfulla CDar.

Nå. Det är iaf ett bra tillfälle att skriva lite dagbok, tänkte jag.

Känner mig lite melankolisk och bortglömd, för A har inte ringt och sagt godnatt ikväll. Trots att jag för en gångs skull uttryckligen bad honom att göra det, eftersom vi nu tillbringat sex nätter ihop och det kan kännas lite konstigt att sova alldeles, alldeles ensam. Dessutom åkte han till M när jag åkte hem, kanske sover han över där nu när hon inte längre bor ihop med någon. Det känns lite jobbigt, även om jag vet att deras relation inte är av ”det” slaget.

Annars har jag haft ett par underbara veckor, som inleddes av att A satte sig över sin extremt starka julångest och faktiskt firade jul med mig och Emelie hemma hos min syrra med familj. Jag vet att han gjorde det för min skull och jag värdesätter det oerhört. Det funkade iaf bättre än vad vi förväntat oss och julen blev riktigt pysmysig. Vi avslutade med att åka till Kvarnen vid 23-tiden och fira Alex lite på hans födelsedag. Då blev det plötsligt oturskväll, bl a åkte min kamera i golvet och gick sönder, så vi bestämde oss rätt snart för att åka hemåt och sova.

På juldagen nojsade vi länge i sängen och drog runt i morgonrockar fram till eftermiddagen då A:s föräldrar kom på julgrötsfika. Det var första gången jag träffade dem, och jag tyckte inte alls att de var så konstiga som A påstått – lite charmigt egna, i mina ögon. Strax innan de gav sig av kom Emmisen hem i rena porrskådisutstyrseln – jag trodde A:s pappas ögon skulle ploppa ut! 

Veckan förflöt julledig med Emelie, gick en del i affärer – men mina pengar var tvärslut efter att jag betalt räkningar, så något handlat har det inte blivit. 

Nyårsaftonen tillbringade vi på fest i gamla stan – jag fick med mig min gamla kompis Tove från Dannemora. Jag var dölycklig över det. Dessutom kom A och hon på att de gått i samma gymnasium i samma årskull, dock inte i samma klass – men de kände til varandra – det var ju lite skoj. 

Kvällen förflöt rätt nyktert och fnittrigt och skojsigt, alla var på gott humör och smalltalkarna höjde mig till skyarna och J var där och spädde på sin kärleksförklaring från trafikfesten ytterligare. Jisses vad generande. Nå – jag försökte ta ner honom på jorden lite, vet inte om jag lyckades. Är iaf rätt impad av hans mod och uppriktighet i frågan. Men jag har svårt att tänka mig att vi skulle vara kompatibla.

Tisdagen tillbringades mestadels i sängen, sen jobbade A onsdag, torsdag, fredag. Fast han stressade inte iväg på morgnarna, utan vi gosade oss vakna och åt frukost i lugn och ro, han kom nog inte dit för 11 någon av dagarna.

Jag hade bestämt mig för att vara ledig och åkte till Kulturhuset och träffade Olle på onsdagen, han bjöd mig på utställningen Gun Nation – rätt skakande och stark utställning med vackert foto om vapenkulturen i USA. Sen käkade vi och babblade på teaterbaren innan vi skildes. Jag gick till NK för att försöka göra av med de 400 kronorna i presentkort jag fått i julklapp från jobbet – det blev en riktig och fin pressbryggare – bra, bra.

Torsdagen ägnades till stor del till omkringpulsande i snön på Långholmen med Christina samt scriptande på linuxen. På fredagen försökta jag åka hem, men efter tre inställda tåg gav jag upp och återvände hem till A. Stoppade mina kläder i tvättmaskinen, fortsatte att scripta och sen bjöd Christina mig på nya wokhaket vid Hornstull, acceptabelt. Mest värt var det ju att träffa henne – det har inte blivit så mycket på senare tid. Trots att vi faktiskt bor grannar när jag är i Hornstull. Sen låg jag hemma i soffan och glodde på TV tills A kom hem efter att ha varit en sväng hos M på kvällen.

Lördagen var en läbbans dag. Den bestod av släktträff i Täby. Från noll till 300 km/h på 3 sek, kändes det som. Nå det gick bra. De var snälla och rara och hade dessutom sett till att det fannslite veggomat till mig. Vi åkte med A:s föräldrar hem och när vi skulle säga hejdå smugglade mamman till mig ett litet paket – något inslaget i en bit toapapper med en tejp om. Jag fick inte berätta för Anders, sa hon. Jagfattade inte varför – och kunde ju inte hålla hemligt vad det var heller – vi har ju liksom kommit överens om att inte hålla på med några fåniga hemligheter. Fast Eva sa senare att hon var rädd att Anders skulle bli arg, och det blev han nog lite också. Fast jag blev rörd. För det var en liten brosch i form av en nyckel. En gammal en. Efter A:s farmor.

Fast jag förstår om A inte gillar det agerandet, att det känns som om de sätter press. Men man kan ju välja att se det som ett välkomnande också. Det har jag valt. Hon ville nog att det skulle vara hemligt just för att hon inte ville att A skulle känna någon press på sig. Tror jag. 

Idag har vi iaf konstaterat att det varit en väldigt trivsam vecka ihop och att vi inte alls tröttnat på varandra utan bara är så kära, så kära sååå. Och nu har dygnet slagit om till den sjunde januari och vi firar sjumånadersdag. Sju alldeles underbara, varma, kärleksfulla månader. 

Fy fan vad bra jag har det.

/Paula

————
Dag, kl 11.54:

A hade inte sovit över hos M, utan åkt hem rätt tidigt och somnat i soffan kl 20 och sen vaknat kl 05. Klart han inte ringde då. Och – som alltid när jag känner mig sådär melankolisk – upptäckte jag att jag fått mens. Allt har sin förklaring. Ja. ja.

Fy fan vad ännu bättre jag har det.

/Paula