Heaven on earth

Råttfrälst kvinna med brokigt förflutet bloggar om det som faller mig in.

Omhållet
0 kommentarer, skriv en!

Posted by Paula in LunarArkiv (fredag november 30, 2001 at 11:43 e m)
permalänk |
Fre 30 nov 2001 23:43
Övrigt, 47 läsare totalt
Livet är skönt. Det är helt och hållet. Omhållet.

Jag är ensam nu. Det är rätt skönt. Tillfälle ta itu med disken, som jag av någon anledning aldrig kommer till botten med. Och den kaotiska röran i garderoben. Rensa ut, slänga, slänga. Skönt. Bara jag kommer till skott. 

Kanske ska jag bygga dator också. Har kompletterat tidigare inköp med ett moderkort med processor och minnen, så nu har jag saker att bygga ihop en maffigare dator åt Emelie, jag bara hoppas att det passar i lådan.

/P

Sus och dus
0 kommentarer, skriv en!

Posted by Paula in LunarArkiv (måndag november 26, 2001 at 6:52 e m)
permalänk |
Mån 26 nov 2001 18:52
Övrigt, 46 läsare totalt
Skrev en dagbok och slarvade i ett sinnessvagt ögonblick bort det. Jag har inte en aning om hur det gick till. Antagligen stängde jag bara browserfönstret. Ibland vet min snurrighet och allmänna förvirring inga gränser.

Nå: Det blir väl en kortversion nu då.

Har haft en underbar helg och ägnat mig omsorgsfullt åt ett par av dödssynderna: vällust och lättja. Det är smärtsamt att bryta av och kliva ut i vardagen igen. Jobba. Jag vill inte jobba. Bara ägna mig åt kärlek och ett liv i sus och dus. Kärlek omfattar inte bara Anders, utan även Emelie, ADA, farmor och syrran. Relationer som betyder nåt, mao. 

Var på IW-mässan för ett par veckor sedan och vann då en liten Linuxserver. Den är oxå en sak jag vill ägna mig åt. Jag har redan lärt mig en hel del om linux och SSH:ar som en tok, Anders skrattar åt mig och tycker jag är helt vild – rotar i allting överallt samtidigt. Han själv är metodisk och lär sig en sak i taget. Men mitt sätt funkar för mig, och funkar snabbt. Jag har t o m lyckats lösa ett par saker som inte han lyckats lösa, jag är så stolt – och han med! 

Nu ska jag ner på stan med EMelie och käka middag och gå på Harry Potter. Sådeså.

/Paula

Musikrekommendation:
http://stage.vitaminic.se/kristofer_Astroem_…

Centralengången
0 kommentarer, skriv en!

Posted by Paula in LunarArkiv (onsdag november 14, 2001 at 8:43 f m)
permalänk |
Ons 14 nov 2001 08:43
Övrigt, 53 läsare totalt
Jag älskar Centralengången. Ni vet – den där gången mellan Stockholms Centralstation och T-centralen. Den har en ljudbild som fyller mig och är så full av liv och öden att jag blir alldeles överumplad varje gång. När jag går där känner jag att jag lever och på något sätt är förbunden med alla som är där just då. Som skyndar, skyndar på väg mot något. Eller som sitter avslappnat och lite världsfrånvänt och spelar en skön melodi på flöjt eller saxofon. Med den handikappade killen som säljer bingolotter. Utländska Jehovas vittnen som försöker frälsa folk genom att dela ut VAKNA! men som inte ens kan svenska. Med uteliggarna som sitter uppgivet längs väggarna och hoppas att folk ska slänga åt dem lite slantar till en frukost eller en sil. Eller med Situation Stockholmförsäljaren. Jag blir generös som aldrig annars när jag är i Centralengången. Jag blir ännu mer engagerad än vanligt – jag är de och de är jag, gränserna suddas ut och jag rör mig tätt utmed taket och huvudet vidgas, fylls med ljus och ljud och mitt hjärta nästan spricker och jag blir på rädda-världen-humör och känner mig kontinental.

Jag vill ta med mig Centralengången. Jag vill bära den med mig och lyssna på den som man lyssnar på havet i en snäcka. Jag har tänkt i flera år att jag ska fånga in den där ljudbilden, som är så fet och distinkt att den faktiskt har en form. En vacker dag gör jag det också – och då vet jag precis vad jag skall använda den till…

/Paula

Dålåres och Hallon in memorian
0 kommentarer, skriv en!

Posted by Paula in LunarArkiv, Råttor (fredag november 9, 2001 at 9:41 f m)
permalänk |

Fre 9 nov 2001 09:41
Övrigt, 46 läsare totalt
Tisdagen var dagen jag kom med på Smalltalk. Något som beskrivits som livsfarligt och konfliktskapande att ge sig in i, men som jag slank in i som på ett bananskal. Hur lätt som helst. Blev hjärtligt välkomnad och omhändertagen – kändes bra. Framför allt fattar jag att min känsla att jag är rätt omtyckt stämmer. Det ÄR inte bara inbillning. Och det är ju skönt att vara omtyckt. :) )

Tisdagen var också dagen jag fick reda på att Viveka Seldahl dött i lördags. Nu kommer nog inte Sven Wollter leva länge till – maken till kärlek har jag nog knappt sett…

I tisdags morse bestod vår familj av en mamma (jag), en tonåring (E), en man (A), en Dålåres (råtta) och en Hallon (kanin). På kvällen var det inte så längre. För då dog Dålåres. Vi tog matpaus i sängskruvandet, och plötsligt kom hon fram ur sin låda och ville ut i buren, Emelie tog ut henne och efter någon minut fick hon andnöd och efter 5, kanske tio minuter var hon död. Vi var tacksamma att hon sett till att vi tog ut henne, så att vi fick säga hejdå och hon fick dö i trygga händer. Även om andnöd ger panik. Bättre än ensam i buren – det är jag övertygad om.

Vi grät lite och pratade om hur bra och mysig Dålåres varit som husdjur, och om att vi ju faktiskt väntat på detta. Hon var inte riktigt frisk och dessutom 2,5 år. Det är väääldigt gammalt för en råtta. Men man fäster sig ju så. Och blir så ledsen.

Till slut var vi ju tvugna att fortsätta med sängskruvandet, om E skulle ha någonstans att sova på natten. Vi blev klara 1.30, E stupade i säng och det gjorde jag med. På morgonen avkrävde hon sovmorgon av mig för att hon var så slut, jag var rätt lättövertalad och somnade om.

Men vi gick ju upp sen, vid typ 8. Gjorde frukost, stökade runt. Jag kollade mailen då Emelie ropade ”Mamma kom, nu tror jag att det är Hallons tur!” Jag rusade dit och där låg hon i buren. Jag hann ta upp henne och känna de sista skälvningarna i hennes kropp.

Hallon var också ett mycket speciellt husdjur, inte alls som andra kaniner. Jag vet för jag har haft närmare 30 kaniner allt som allt under åren. Hallon har varit mamma till ca 20 av dem. Hon var en vacker Black and Tan-kanin, som fått oerhört fina poäng på utställningar. Men framför allt hade hon en skön personlighet. Hon kom när man ropade på henne, hade en omåttlig goslängtan och slängde sig ner i gosställning så fort man närmade sig. Ville vara nära, nära. Men ändå tjurskallig och självständig ibland. Lite som en blandning mellan en hund och en katt, faktiskt.

Jag grät nästan omåttliga mängder och funderade allvarligt på att ställa in eftermiddagens jobb på kompetensmässan, men åkte dit ändå – mest för att äta lunch med A och gråta ut i hans famn.

Det känns som om en nära vän dött. Hallon var just det – en nära vän. Superbra på att trösta, jag brukade ligga på mage på golvet med armarna om henne och ansiktet inburrat i pälsen. Å vad jag kommer sakna henne.

När E ville ta sig an Dålåres tänkte jag att ”okej, en råtta lever ca 2 år, då kommer Den och Hallon dö ungefär samtidigt. Sedan ska vi inte ha mer husdjur.” Men jag var ju inte riktigt beredd på att de skulle dö med bara några timmars mellanrum.

Imorgon blir det djurbegravning. Jag måste skaffa en spade. Och repa på trygga räkan.

Jag kommer att minnas Hallon och Dålåres. Alltid.

/Paula