Heaven on earth

Lör 29 sep 2001 12:06
Övrigt, 53 läsare totalt

Jag sitter här och drar på känslan. Skulle kunna åka nu på stört, men det är på något sätt skönt att veta att du finns där, att du väntar. Jag kan se framför mig hur du går omkring i lägenheten och pular och då och då skänker mig en tanke. Hur du stannar upp då och ler lite. Släpper små lyckosuckar. Kanske ringer du snart och undrar om jag inte kommer någon gång. Eller inte. Kanske träffar du någon kompis, fikar på stan.

Men jag vet att du ler när du tänker på mig.

Sön 23 sep 2001 22:00
Övrigt, 54 läsare totalt

Jag skriver så sällan nu att jag inte har något flyt i det alls. Det känns som en förstoppning och en evig upprepning, bara. Eller så har jag så mycket att berätta, att jag befarar att ingen orkar läsa mina drapor. Eller så har den bara stannat. Min skrift.

Jag tänkte en massa omkring WTC, men orkade bara inte skriva om det. Eller – jag skrev faktiskt, men datorn lade av precis när jag var klar och jag hade inte hunnit spara. Jag blev nästan lite rädd för mig själv, hur starkt jag kunde reagera över något som ändå händer så långt bort. Jag satt som klistrad vid nyheterna dygnet om i flera dagar, kunde knappt äta och sket i att jobba. Grät i A:s öra. Han fattade att jag behövde omkramas – så han tillbringade som tur var nästan hela veckan här.

Men nu då? Nu är jag mest rädd för Bush och hans vedergällning. För NATOs idiotiska uttalanden om att det inte bara var WTC och USA som blev attackerat – utan hela NATO. Och Göran Persson, som också kör samma linje. Jag blev fan inte attackerad. Och jag vill fan inte möta våld med våld. Men Bush är ju känd för sin fina politik – som att dra in ALLT understöd till de organisationer som hjälper kvinnor till abort, t ex. Det kanske är hans livsfilosofi – att låta många lida för ens synd.

Nej jag orkar inte skriva mer om terrorattacken, jag är helt fed up på den. Siberia har skrivit mycket av det jag tänkt, men mycket bättre formulerat än jag någonsin skulle kunna. Läs det istället. Och skriv på det här uppropet: http://www4.petitiononline.com/SNTW/petition…

Annars då? Jo annars var jag på en KickOff med jobbet i onsdags, som gjorde mig så lycklig över vilken underbar arbetsplats jag hamnat på. Dessutom avslöjade min chef att han snokat reda på min (gamla och utseendemässigt rätt pinsamma) privata sida och känt att han bara MÅSTE anställa mig när han läste min 200-lista. Jisses. Jag trodde han hittat den efter att jag blev anställd. Något ångestframkallande. Men jag kan ju rapportera att jag höll mig kvar längst på den mekaniska tjuren, att maten var gudomlig, att vi fick fel vin, att tjejen som handhar ekonomin tycker att utan mig blire inget party och att vi aldrig höll på att komma därifrån för att vi har det ju så gosigt ihop. )

Sen jag tänkt vara ledig i helgen och umgås med Emelie, eftersom jag varit borta så mycket den här veckan, tre nätter. Men tji fick jag, för jag har panikjobbat hela helgen, inte på mitt jobb, utan i min egen firma. I ett idiotprojekt som jag blivit indragen i mot min vilja. Usch.

Oj! Nu blev jag kontaktad av en kille som jag hade en mycket kort men mycket passionerad historia med 1997! Han ville träffa mig imorgon! Skoj! Jag vet bara inte om jag minns hur han ser ut. Men jag minns att han var ung och snygg som bara den )

Det får mig att tänka på hur mycket som hänt sedan dess… 1997 rasade hela min tillvaro samman och det tog mig ca 2½ år att treva mig fram på vägen upp ur ruinerna. 2½ år fulla av en massa konstiga beteenden som jag inte riktigt känner igen hos mig själv. Många lärdomar. Otroliga mängder tårar och en ångest så stor att inget kunde döva den. Inte ens sex.

Och en total förändring av den fysiska tillvaron. Jag lever ett HELT annat liv idag än jag gjorde då – nästan svårt att tänka sig att det är jag som levt alla de här olika liven.

Men utan de där åren förut, hade jag inte varit där jag är idag. Jag tror inte att jag hade mått så här bra, jag hade inte vågat gå in i relationen med Anders – om jag ens skulle lärt känna honom…

Om inte om fanns….

Jag ångrar verkligen ingenting i mitt liv. Ingenting.

Möjligtvis den här otroligt splittrade dagboken – vi får väl se om några dagar.

/Paula

Mån 3 sep 2001 11:03
Övrigt, 61 läsare totalt

Starchild version 35.0 – nån gång tycker man ju att det ska bli nån bra version?

Firade dagen innan med liten kall och blåsig picknick i Rålambshov. Det kom inte så många, men det var helt okej, man hinner ju SE varandra då. Tyckte det var kul att Karin___ kom, äntligen fick jag träffa henne. Söt och trevlig tjej som är en hejare på att göra fula miner på kort )

Mamma kom oxå – med picknickattiraljerna och en fin och god tårta i barnvagn. Jag blev glad, hade velat ha en tårta att bjuda på, men känt att det var inte riktigt stabilt att frakta den på tåget. I övrigt konstaterades det i efterhand att hon, eh… inte är som andra mammor. Och det tycker ju jag är rätt milt uttryckt. Jag stängde öronen när hon gick igång med sin snedvridna verklighetsuppfattning för en av kompisarna – bestämd om att inte låta det bekomma mig.

Planen för kvällen var AKT II – ett galaparty kinky stylee. Efter picknicken for vi hem och lade oss att vila en stund innan kvällens festförberedelser skulle ta vid. Inte bra – när vi vaknade var Hångelkungen jättesjuk med feber och ont i halsen och bihålorna och överallt – så ynklig att han inte kunde kliva ur sängen, knappt. Jag gnällde lite men sen bestämde jag mig för att gå på partyt ensam. Jag visste ju att det skulle vara många där som jag känner.

Efter mycket dribblande hit och dit (vi var bjudna på förfest hos gemensamma kompisar, som Hångelkungen känner mycket bättre än jag gör, även om inbjudan lämnats till mig, sen ringde syrran och ville att jag skulle komma till henne och äta färska svenska kräftor med dem och till slut ringde en exdejtare och ville att jag skulle komma och käka middag med honom och hans vänner) bestämde jag mig för att åka till syrran.

Väl där satte exflirtaren igång att ringa ca var 3:e minut och tjata om att vi skulle komma till dem i Gamla stan, han skulle t o m betala taxin från förorten och in. Till slut gick vi med på det och samlades på en vindsvåning närmast granne med slottet. Ibland blir jag helt konfunderad över vilka folk som ingår i min bekantskapskrets. Här sitter jag som en kyrkråtta och umgås med folk som har pengar och tillgångar som gräs.

Nå – vi var där en stund innan vi drog till partyt som exflirtaren ordnade in hela gänget gratis på eftersom han ingår i arrangörsteamet.

Vi festade försvinnande kort, tyckte vi, men väldigt intensivt. Hann med sista tricken hem. Där möttes jag av en naken sjuklig karl sjungandes Grodan Bolls födelsedagsvisa och överlämnandes den vackraste rosbukett jag någonsin sett. Jag blev så rörd och han var så vacker att jag inte kunde annat än gråta och översvämmas av kärlek. Inte var det fylla som påverkade min gråtmildhet, för jag drack knappt nåt på hela kvällen…

Låg länge och gosade i sängen på den riktiga födelsedagen, och när vi gått upp lade vi oss i soffan och fortsatte goset. Hade planerat att ta en riktig degardag och inte göra NÅNTING efter en hård och röjig vecka, men se det gick inte E med på. Jag fick vackert pallra mig hemåt Uppsala vid 15-tiden och möta henne där. Snabbfikade med ADA och E på Kaleido innan ADAs buss hem skulle gå och sen gick E och jag till Panini och åt. Sen tog jag bussen hem och satte mig och ringde runt till folk som ringt på telefonsvararen.

Plötsligt ringde min pappa. Jag blev alldeles kall. Vi har inte talat med varandra sedan 1999 då han fick ett utbrott efter att jag bett om att få låna pengar till hyran tills jag skulle få pengar om en vecka. Han ägnade en och en halv timme åt att skrika förolämpningar i örat på mig, det mesta hade inte någonting alls med verkligheten att göra. T ex skrek han att om jag inte rökte och inte hade så jäkla mycket hundar, kanske jag skulle ha råd med mat. Jag slutade röka 1992 och hund har jag aldrig haft. Han skrek också att jag var en jäkla parasit som aldrig gjort nåt annat än lånat pengar av folk. Jag dubbeljobbade redan när jag gick i nian och har aldrig lånat några större summor eller längre tider av någon. Faktiskt har jag varit rent livrädd för att bli skuldsatt. Och för att låta pengar/skulder komma emellan mig och mina vänner.

Då tänkte jag att jag behöver inte ta den här skiten.

Sen dess har vi inte talat med varandra. Nu öppnade han med ”Pia ringde och sa att du fyllde år, så då måste jag väl ringa då”. Jag kunde ju inte låta bli att kontra med ”ja då kunde du ju inte låtsas som om du glömt”. Men jag försökte att vara rätt slät, varken ge eller ta. Kallprata. Och tala om hur jäkla bra jag har det. Då lät han mest som om han ville lägga på. Det gjorde han förresten hela tiden – men mest just då.

Jag hoppas innerligt att han aldrig ringer igen. OM han gör det så ska jag tvinga honom att prata med mig om det där sista bråksamtalet vi hade och sen ska jag så vänligt och bestämt jag kan tacka för mig.

Jag vill verkligen inte ha honom i mitt liv.

Min rädsla för (och kanske längtan efter) honom är så djupt rotad att jag börjar leva för att tillfredställa honom vare sig jag vill det eller ej – och han GÅR inte att tillfredsställa.

Jag vill inte leva mitt liv så.

Efterårt ringde Pia och hon sa att han hade sagt att han faaan inte tänkte ringa, så hon blev förvånad att han ändå gjort det. Hade ett långt och djupt samtal med henne om släkt, viljor, besvikelser, kärlek och rädsla. Om maktlöshet, våra depressioner och dödslängtan och friskförklaringar. Om hennes och hennes mans alkoholism. Om närhet och distans.

Sen ringde farmor 23.30 och beklagade sig över att jag inte hade ringt på hennes födelsedag i juli. Fast jag har banne mig för mig att jag gjorde det.

Sen var jag rätt trött och avsade mig Hagges samtal och Christinas och somnade istället…

Idag känns allt mycket mer och jag vill bara gråta efter att jag berättade om pappas samtal för Hångelkungen. Önskar att han var här så att jag kunde gömma mig i hans famn, för där kan jag gråta hejdlöst men skyddat, på något sätt.

Det är rätt skönt att gråta.

/Paula