Heaven on earth

Tis 30 jan 2001 01:40
Övrigt, 76 läsare totalt

Hon var vänd med ryggen mot dörren när han kom in. Av nÃ¥gon anledning vände hon sig om och sÃ¥g rakt pÃ¥ honom. Just dÃ¥ rättade han till nÃ¥got i trakten av sin ena sko. PÃ¥ hennes näthinna brände sig bilden fast av honom märkligt lik den där statyn, ni vet – diskuskastaren.

Han kände hennes blick, tittade upp och vinkade lite med ena handen. Hon var inte säker pÃ¥ att det var henne vinkningen riktades till, hon hade ju aldrig sett honom förut. Hon gjorde inget annat än lyfte lite disktret pÃ¥ ögonbrynen – ifall hon tagit fel.

Han uppfattade hennes hälsning, hon hade inte misstagit sig. Han kom fram och frågade om han fick bjuda henne på något i baren. Hon som hade tänkt gå igen, vända i dörren, tog av sig sin jacka och tackade ja.

De satt på behörigt avstånd ifrån varandra och pratade och pratade. Insöp varandras ord, erfarenheter, värderingar, dofter och gester.

Allteftersom kvällen gick kom fler och fler människor de kände. Deras vänner blandade sig med varandra och bildade snart en krets. Och de två utgjorde kretsens stormöga. Även om de var flera meter ifrån varandra med många människor emellan så var deras uppmärksamhet knivskarpt riktad mot varandra.

De berörde det inte med ett ord. De berörde inte varandra med en cell.

Inte förrän han drog med sig henne bort från alla de kända människorna för att tala om att han måste få träffa henne igen. Att aldrig förr hade någon påverkat honom så. Han sa att han älskade henne, att hon var det bästa som hänt honom.

- Du har en vacker röst, var allt hon sa medan hon skakade i sina grundvalar.

Tis 23 jan 2001 01:40
Övrigt, 53 läsare totalt

Aaahhh – tänk vad nÃ¥gra dagars lugn och ro kan göra susen! Nu var allt sorterat och okej igen – precis som hon hade trott. Inte bara tvätten. TvÃ¥ stora, blÃ¥ Ikea-kassar trängdes i hallen. Han som missuppfattade allt lÃ¥g nu även han sorterad som nystrukna skjortor i bakhuvudet. Fina, mönstrade, trivsamma. Och undanlagda.

Hon satt vid sitt köksbord och drog långa, njutfulla drag på cigaretten med tårna vickandes till en tänkt melodi.

Fri.

Fre 19 jan 2001 19:11
Övrigt, 65 läsare totalt

Han förstod inte att han var kär i den andra kvinnan. Han förstod inte hur ont det gjorde i henne när hon förstod. Han förstod inte hur förnedrande det var att bli varse att han försökte älska henne för att döva sin kärlek till en annan. Han lyckades dåligt. Han blev hård och kall när hon blev ledsen, arg på hennes svartsjuka, som han påstod inte var befogad. Men det är klart att den var det. Han älskade ju. Fel kvinna.

Den andra kvinnan var praktiskt taget gift. Han kunde inte tillåta sig att älska henne på det sätt han ändå gjorde, utan sin egen tillåtelse. Hon var smickrad av hans uppmärksamhet, underblåste hans intresse, lekte som en katt med en mus. Fast hon visste att hon aldrig skulle lämna sin man, sitt barn. Inte för honom i alla fall. Gäckande, lockande, pockande njöt hon sin seger då hon såg att hon bildade en kil.

Egentligen gjorde det inget. Han älskade henne ändå inte. Hon älskade egentligen inte honom heller. Hade inte den andra kvinnan kilat sig emellan, skulle något annat ha gjort det. Kanske. Men det var svårt att smälta allt elakt spel. Att de i jakten på bekräftelse trampade ner varandra helt urskiljningslöst. Rev och slet i varandras hjärtan, anklagade, missförstod, krympte. Hon hade sett det på avstånd förut, men aldrig själv varit en av parterna.

Det var som kräkmedel. Vissheten om att ingen skulle gå lycklig ur det här. Upplevelsen av hur han förminskades, tappade greppet och blev någon helt annan än den hon lärt känna. Sorgen över att aldrig ha fått chansen att älska. Att bli älskad.

Tors 11 jan 2001 21:40
Övrigt, 75 läsare totalt

Han satte handflatan i hennes bröstkorg och tryckte med stor kraft.

- Sätt dig ner! Du slår huvudet i molnen!

En befallning.

Hon damp ner i fåtöljen med ett förvirrat uttryck. Slå huvudet i molnen?

- De är fulla av gråt. All vätska de håller är tårar. En dag kommer du tacka mig.

Mannen är stor och grov. Mörkbrun i skinnet som en bonde om sommaren.

Hon sitter kuvad i stolen och känner, hör hur pulsen slår medan hon försöker förstå vad det är han säger.

Hon vill stå, sträcka på sig i sin fulla längd låta håret snudda vid molnen. Fulla av tårar? Så hade hon aldrig sett det förr.

- Varför?

- För att jag inte vågar.

Skulle hon akta sig? För att HAN inte vågade?

- Vad är det du inte vågar?

- jag vÃ¥gar inte sköljas över av tÃ¥rar, jag vÃ¥gar inte piskas av storm, Jag vÃ¥gar inte se sÃ¥ lÃ¥ngt, jag vÃ¥gar inte…

- så därför skall JAG sitta?

- För att du är jag. Och jag är du. Vi är så nära, så sammanflätade. För att det drar i skinnet när jag hör din röst och min lem reser sig och min andning blir hård och kort bara du besöker min tanke. Det vågar jag inte.

- Inte jag heller, sa hon och blundade för att molnen för henne var sköna sagor. Istället drog hon upp knäna mot hakan, slöt ögonen och tänkte: Men jag kommer aldrig att tacka dig…

Tis 2 jan 2001 17:12
Övrigt, 82 läsare totalt
Jaha så slutade år 2000 i elände och tandagnisslan, och nu anträds ett nytt. Skönt att visualisera för sig att man går över en tröskel och börjar om på nytt, lämnar det gamla och går in i det nya. Fast de visar samma värdelösa säljprogram på TV och jag blir inte lyckligare av att se vad Kungafamiljen gjort under året som gått.

Jag har inte riktigt förmÃ¥tt mig att avsluta, lämna och gÃ¥ vidare. Och det var bara slutet av Ã¥ret som inte var sÃ¥ bra, annars har 2000 varit ett kanonÃ¥r – sÃ¥ jag ska väl inte klaga.

Julen blev över förväntan hos gamla, trygga, goa vänner som har det vackert och stämningsfullt, jag är glad att jag tackade ja till det istället för att ha TV-jul hemma i mitt eget stök, som jag hade tänkt. Kände ju att jag hade firat julen färdigt, liksom. Och Nyårsfirandet var tänkt att firas lungt och stilla tillsammans med en annan vän och hennes dotter här hemma hos mig, men vännen fick migrän i världsklass och ett tag såg det ut som om det inte skulle bli något firande alls.

NÃ¥, jag ringde S och frÃ¥gade vad han skulle göra, och det slutade med att vi allihopa var hos honom ute i Vendel där jag bodde förut. Där är vidderna stora och man ser lÃ¥ngt – mycket fyrverkerier var det. Min höjdpunkt var att maskoten Kanzie ringde pÃ¥ tolvslaget – jag blev alldeles rörd. Vissa människor sätter sig. Han ringde inte precis pÃ¥ tolvslaget, för dÃ¥ hade han inte kommit fram, men strax efter.

Jag skulle ha jobbat i mellandagarna, men inte har jag fått mycket gjort. Människor omkring mig har ju varit lediga och velat umgås. Och det ville ju jag oxå. Så det har varit mycket umgänge, många långa promenader, många goda, trevliga middagar. Och än är det inte slut. Imorgon skall jag på middag hos en gammal vän från tonåren, hon som jag gjort ALLT med. Hon har fått bebis som skall beundras. Och på torsdag bär det av till Växjö för att fira mina kära vän Rosentaggen, som fyller 30 år. På ett eller annat sätt skall jag ägna lite av den vistelsen till stefen och när jag kommer hem på måndagskvällen står står antagligen Enilorac utanför min dörr och trampar.

Skönt att vara social och ha mycket omkring sig. Så får inte tankarna plats att ta över alldeles.

Tråkig dagbok? Vi får väl hoppas att det är bättre drag i mig till nästa gång jag skriver. Läs nån gammal om inte denna föll på läppen.

/Paula