Heaven on earth

Tis 28 nov 2000 20:47
Övrigt, 61 läsare totalt
Är det verkligen sant att det här i myllret av människor finns en? I min stad, den som jag givit upp hoppet om? Jag har letat men inte funnit, byggt berg av ofrivilliga fördomar som jag grävt mina naglar djupt i för att riva.

Utan att lyckas. Istället har fördomsgröten lagts på hög, stelnat till nya skrovligheter att klösa fingrarna blodiga mot. Jag har avskytt mig själv då. Men tröstat mig med att så länge jag kämpar emot…

Jag har längtat bort, till möten som betyder och sunda ifrågasättanden. Till himmel och hav, till tankens frihet till marker där fördömandet upphört. Men jag vet inte var det är. Ens OM det är.

Men jag fick nytt hopp. Kanske jag slipper anträda flykten som ter sig så neslig och omöjlig. Kanske finns det en. Här i min stad.

Sätt dina fingertoppar mot mina så utbyter vi flöden.

/Paula

Sorry, alla ni som ville ha detaljer om helgen…

Tors 23 nov 2000 10:14
Övrigt, 66 läsare totalt

Vi bestämde oss för att inte låta rädslor och farhågor lägga sordin på känslostormarna som plötsligt och utan förvarning inträdde i vår vänskapliga kontakt. Vi bestämde oss för att vara här och nu. Vi bestämde oss för att skita i att hemförsäkringen inte gäller och att riskkapitalet flyr.

Vi är riskvilliga i kvadrat. Och vi är överens.

Galet? Ja. Och klokt. Om det tar en ände med förskräckelse, har vi ändå något underbart, härligt, intensivt och i högsta grad verkligt att se tillbaka på. För visst är känslorna verkliga – även om man mötts bara per nät och telefon. De händer i oss. Här och nu.

Imorgon är de kanske helt över. Den dagen den sorgen. Eller de fylls på av alla nya intryck och tar ny fart. Då blir det den dagen, den glädjen.

Det här är nog i sanning den häftigaste berg-och-dalbana jag varit på, en upptäcktsresa med oviss utgång där jag tillåts och vågar titta genom varje kurva och loop.

Vi vet att vi kan trilla ur korgen. Vi vet att den kan fullständigt och plötsligt tappa fart. Ni behöver inte måla fan på väggen – vi vet allt det där. Och vi är beredda på att ta konsekvenserna.

/Paula

Lör 11 nov 2000 22:11
Övrigt, 59 läsare totalt

Marken är alldeles vattenmättad. Det har regnat mycket nu. Och det är mörkt, fast klockan inte är mer än halv fem. Ovanför mitt huvud ger kajorna djungelkänsla till den svenska hösten. Deras läte låter som från en annan värld. Så osvenskt. De lyfter då och då i flock: frrrrrrrrrrrr. Byter buskage.

Jag iakttar mörkret och ljuspunkterna i det på min väg, ackompanjerad av mina tankar som böljar fram och tillbaka likt tidvågor. Inga stjärnor idag, molnen ligger som ett tungt tak mellan mig och mina fränder.

Byxorna är alldeles lerfläckiga längst ner efter en avstickare från de asfalterade vägarna. De är långa, och när jag har låga skor trampar jag lätt på dem. Idag har jag skejtardojorna som jag ärvt av min adoptivsysters son. Han växte ur dem när han var elva. Nu är han tretton och stor som ett hus.

Någon går bakom mig, kommer ifatt och när han kommit förbi, ser jag att det är Johan. Jag ropar till, hälsar och småpratar lite medan han med snabba steg drar ifrån. Han vill också vara ifred med sina tankar. Precis som jag. Jag saktar stegen lite, så att det blir längre emellan oss.

Jag har gått länge nu. Över fyra timmar. Har hunnit tänka mycket. Och fått flera idéer. Men framför allt bara låtit tankarna flyta fritt. Har tänkt på dig och mig. Och på honom. Han som bar sin morfars nazism som ett ok på sina axlar. Som grät på nätterna över de hemska saker hans släkt hade på sitt samvete. Långt innan han själv var född. Och på henne. Hur hon agerade igår. Hur bra jag tyckte att hon var. Hur svår hon är att komma underfund med. På varför jag tycker det.

Jag tänkte på honom också. Han som är så paranoid och läser saker som inte finns ur saker som inte sagts. Hur man skall bemöta sådant. Och om. Ja – om. Nej man ska nog försöka låta bli.

På dig och mig. Saker som skrivits. Saker som sagts. Mjuk röst. Omtänksamhet. Lust. Längtan. Närhet. Allt jag inte vet. Och allt du inte vet. Vet du om att det var en tid för ca 4-5 år sedan som jag bara såg det som jobbigt att lära sig en annan människa. Allt bra. Och dåligt. All osäkerhet. Duger jag, när jag blir känd?

Von Bahrska häcken är inte alls en häck utan en smal, planterad skogsremsa med cykelväg mitt i. Den omsluter mig med höstens dofter och det är så skumt att jag får kisa för att se om det går någon framför mig. Det gör det. Ungefär 20 meter bort.

Jag viker av mot mitt bostadsområde som ligger som tegelstenar utplacerade i regelbundna mönster. Inte en människa är ute. Undervåningarnas fönster är i markplan så man ser rakt in i de boendes vardagsrum. I ett fönster står en silverurna. Jag tänker att farbrorn som bor där kanske har sin fru i den. Att han inte kan skiljas. Fast egentligen så vet jag att han har sin fru i livet, att de båda bor där innanför fönstret. Kanske är det hans exfru?

I min trappuppgång luktar det stekt fläskt och grannen under mig spelar rockmusik på hög volym. Det är ju skönt att de för en gång skull lever.

/Paula

Tors 9 nov 2000 01:53
Övrigt, 62 läsare totalt

Lustigt – fick alldeles nyss en undran i gästboken från afffro om man känner sig vuxen när man är 34… Herrejisses – jag var vuxen när jag var 20 – nu har jag ju rakt glömt hur det var!

Sinnesstämningar kan verkligen skifta – och tur är väl det. Tänk vad låg jag var i min förra dagbok – vänd uppåner på det och lägg sedan till ungefär två gånger detsamma och du får den sinnesstämning jag har haft idag.

Var på lunch med folk från den allsmäktiga allenarådande Mailinglistan, träffade massor av folk som jag träffat förut och haft outsägligt skoj med, och en hel del som jag inte alls träffat förut, annat än som ord i mail eller pipiga mess via ICQ. Och som det var otroligt skoj att träffa nu.

Efter lunchen stuvade en del av oss in oss i C:as bil och styrde vrålskrattandes nästan hela vägen till Internet Worldmässan. Aldrig förr tror jag att jag haft så lite behållning av en mässa! Jag såg banne mig INGENTING av den – inget nyttigt iaf. Det var inte mässans fel, utan snarare mitt, mitt sällskap och mitt humörs. Maken till flamsigt och tramsigt mässbesök har jag aldrig varit med om!

Till slut fick vi slängas ut fnissandes och trissandes, jag träffade en gammal kompis från punktiden (ca 100 år sedan) och sedan stuvade vi in oss i bilen igen och vrålskrattade oss in till stan igen. Där gick vi på en till listträff, fast med nån annan lista, som 4 femtedelar av gänget inte ens var med på. På den träffen var det mest tråkiga kostymgubbar – det var verkligen tur att vi var så roliga Det tyckte vi iaf själva. Vi var ensamma på restaurangen, som tur var, annars hade vi nog blivit utslängda.

Efter ett tag där kände jag att jag nog måste åka hem ganska hastigt, för jag hade fått akut träningsvärk i skrattmusklerna och galopperande huvudvärk av allt skrattande. Det var det värt. Jisses. Om ett skratt förlänger livet så kan jag nog förbereda mig på ett evigt.

Ikväll har jag fått ICQ-meddelanden om att jag har ett underbart skratt. Det hörs, iaf – det är en sak som är säker, för nästan jämt när jag träffat nya människor är det utlåtandet jag får. Jag hoppas verkligen att det är positivt, för jag tycker det är underbart att skratta!

Puss på er!

/paula

Tis 7 nov 2000 00:07
Övrigt, 54 läsare totalt

Tänk om man kunde stänga av sitt liv ibland och slippa genomleva det. Då hade jag gjort det idag. Är fullständigt upp-å-ner och bak-å-fram – och det är inte positivt, det kan jag säga.

Käkade i detta tillstånd lunch med min mamma, som just tillbringat ett par dagar ihop med min pappa (de skiljde sig 1979 efter att ha förstört varandras och sina barns liv sedan 50-talet).

Han hade ägnat en del av tiden att pumpa henne full med lögner om varför han och jag har brutit kontakten. Jag blev inte förvånad, förstod att han hade vridit till det så – men att få höra någon annan säga det med ord var inte lätt. Dessutom drog det upp en massa skit från mitt barndomshelvete. Allt resulterade i att min och mammas trevliga snabblunch blev en gråtlunch. På kvarterets pizzeria. Fy fan. Roligare kan man ha.

Hade jag inte redan varit i det tillstånd jag var, hade jag antagligen kunnat ta det med jämnmod. Men jag känner mig helt upplöst i konturerna och skakig och illamående. Jag behövde inte mer. Inte just idag.

Och jag har bara mig själv att skylla. Bara mig själv.

Stäng av.

Lör 4 nov 2000 15:29
Övrigt, 86 läsare totalt

”Vadnu?” tänker en flitig Stjärnbesökare. ”Har hon måhända skaffat pojkvän?”

Nej, så är inte fallet. LoopForEver har inte ens svarat på mitt gästboksinlägg om könsbyte och påsättning. Ingen annan har visat intresse heller. Inte så allvarligt iaf. Så jag sitter här som vanligt, ensam och övergiven med mitt stök, mitt jobb, min kanin och min råtta. E är hos sin pappa. Antagligen mitt uppe i förberedelserna inför kvällens Halloweenparty i Gottsunda.

Eller övergiven, förresten? Det kan man väl inte bli om man inte har nån som kan överge en?

Men nattligt sällskap har jag haft den sista veckan ändå. Så till den grad att jag nästan gått in i zombiestadiet. Eftersom jag är en plikttrogen företagare/arbetstagare försöker jag att aldrig gå upp efter kl 9 de veckor E är hos sin pappa. Är hon här går jag upp ca 6.30.

Det är lite jobbigt när man slutit sina blå vid femtiden. Eller kanske ännu senare.

Nej, det är allt en nattarbetande Lunarpudel och ett Amerikanskt stjärnskott som hållit mig sällskap i natten. Fast stjärnskottet är inte alls amerikanskt, utan svenskt, men han lyser på den amerikanska stjärnhimlen. Eller ligger han i en jacuzzi under den? (Behöver jag säga något om min hejdlösa avundsjuka?)

Två kloka personer. Som har funderat en hel del. Som bryr sig. Som får mig att tänka, skratta, gråta och längta. Jag blir alldeles hjärnkåt. Intelligens och förmåga till empati döljer lätt hängmage och flintskallighet för mig. Inte hur stora hängmagar som helst – men toleransen blir avsevärd, kan jag säga.

Det är de här kontakterna som gör att nätet blir så beroendeframkallande. Mötena med Människor. Personligheter. Hudlöst, nära. Utan distraherande kroppar. För visst kan kroppar bli en oerhörd distraktion? .

Nå – efter telefonbabbel till 5.30 imorse tänkte jag ta lördagen till att sova ut. Men jag väcktes av telefonen vid 12.30. Min kära, kära vän Hagge var i krokarna och ville morgonfika. Självklart klev jag upp. Jag hann klä på mig någorlunda och köra runt med tandborsten i munnen innan han ringde på dörren. Lustigt är att ett par av de personer jag umgås mest med, bor långt ifrån. Hagge bor i Dalarna, men jobbar i Stockholm och kommer ofta hit på väg till eller ifrån jobbet. Gärna kl 1 på natten. Eller tidig morgon.

Hagge är bra på att hålla kontakten. Något som jag är oerhört dålig på. Det innebär inte att jag inte värdesätter mina vänner, för det gör jag verkligen, men jag är dålig på att höra av mig. Känner att jag måste ha ett ärende om jag ska ringa eller skriva till någon. Fast jag VET att det behöver jag inte alls, egentligen. Och så går jag upp i mitt jobb så mycket att jag liksom inte får ro att ta mig tid. Men jag blir oftast glad när jag blir ”störd”.

Önskar jag hade fler vänner här i Uppsalatrakten, som det var lätt att umgås med. Skulle vara så skönt att ha nån man kunde gå och käka lunch med då och då, eller ta en snabbfika. Utan att hela dagen behöver gå åt.

En annan långväga är Rosentaggen, som bor i Växjö – men är bra på att dyka upp. Fast nu är det ett tag sedan. Nu är det väl min tur, kantänka – jag har fortfarande inte varit hos henne.

Hagge hade iaf med sig sin lilla plutt-son, Alexander. Jag har inte sett honom sedan han var nyfödd. Nu är han snart tre år. Och den ljuvligaste lilla varelse jag träffat på. Det bara rann underbarheter ur munnen på honom. Vilken filosof! Jag är annars en person som närmast har ett hjärta om inte av sten så åtminstone av studsigt gummi när jag träffar småbarn. Inte ett endaste livmodersryck här, inte.

Men Alexander transformerade gummit till wettex och sög sig in som söt hallonsaft och nog röck det lite, lite?? Eller kanske det kurrade i magen. Men hallonsaften var visst varm, för det blev väldigt varmt i bröstet – det gick inte att missta sig på.

Dagens känsla: 7 timmars lycka

/Paula