Heaven on earth

Tors 26 okt 2000 09:22
Övrigt, 64 läsare totalt
Tänk att män i arbetskläder är så sexiga. Hur kommer det sig? Min syrra blev betuttad i husets vaktmästare en gång. Självklart hade han arbetskläder. Hon är mycket vacker och hade inga problem att få honom intresserad. Efter en tids flirtande i trapphuset bjöd hon hem honom på middag.

Han kom. Utan arbetskläder. Civil. Med nätta promenadskor. Och tubsockor. Hon genomled middagen, men puffade ut honom så fort hon bara kunde. Ringde mig och ylade i telefon: ”Han hade ju så fula skooooor!”

Jag tyckte hon var helt sinnes – inte kunde man nobba nån för att han har fula skor? Fast sedan dess har jag varit med om samma sak. En av sakerna som attraherar en är ju grabbens stil. Det överskuggar utseende och ålder big time.

Killen var en tönt förklädd i arbetskläder. Lurad!

Varför kom jag att tänka på det här? Jo, jag tittade ut genom fönstret för det var ett herrans liv därutanför. Trodde att det kanske var ett ufo som landade mellan husen. Men det var ett par killar i arbetskläder som gick med lövblåsar. Där gick de och var så sexiga så i tidig morgontimma. Tittade en stund, morgonkramig som jag var, och försökte föreställa mig hur de kan se ut utan arbetskläderna. Nakna är nog okej – men civila? Ja. då skulle det inte förvåna mig om de har loafers och tubsockor. Jeans och collegetröjor. Med HockeyVM som största passion. Tvi vale.

/Paula

morgonkänsla: mållöst gosig :/

Mån 23 okt 2000 23:33
Övrigt, 51 läsare totalt
Åkte till Vendel i lördags. För er som inte följt min dagbok sedan begynnelsen kan jag berätta att Vendel ligger på landet 3,5 mil norr om Uppsala. Där bodde jag mellan den 13 november 1987 och den 13 november 1997 tillsammans med min lilla familj, som jag hade på den tiden. Huset var ett ruckel, tomten ett paradis, verkstaden stor och bra, äpplena goda, kaninerna skuttiga och grisarna glada. Framför allt var grannarna långt borta.

Där hade jag vänner också. Flera stycken. AC som var den vassaste donnan jag mött. Hon hade en bacillnoja som inte var av denna världen. Den lugnade sig lite med barnen – det blir ju så oerhört jobbigt med bacillskräck och barn i samma rum.

Och ADA, som när jag lärde känna henne blev en så stark bekantskap att jag kände mig alldeles förälskad, men som senare blev min syster. Vi knådade lera, fikade, promenerade, födde upp kaniner (nej det var ju inte riktigt meningen), gick på utställningar, sjöng och spelade. Och pratade, diskuterade, vände och vred. ADA och jag tänker på väldigt olika sätt – vi utmanade ständigt varandras tankesätt.

Det var ju inte bara de – utan hela deras familjer. Barn i ungefär samma ålder som E. Vi har gjort allt tillsammans. Semestrat, jobbat, levt. Firat jular, födelsedagar, semestrar…

När Emmisen och jag pratade häromkvällen om hur det är att vara ensambarn, så sa hon att hon knappt visste hur det var – hon har ju som fyra syskon, mina vänners ungar, som hon vuxit upp tillsammans med. För att hålla nere barnomsorgstimmar och -kostnader, bytte vi barn och hjälptes åt.

Nå. Jag var alltså hos mina vänner i helgen. Hos AC med avbrott för ett födelsedagskalas hos ADA för en av ’mina’ ungar. Och det var så skönt, för det kändes som om jag hittat tillbaks. De tre senaste jobbiga åren har läkts och nu är jag där igen. Det känns bra – nära som förr, utan all gråt.

Min och exets separation var verkligen ingen lätt match. Den var inte bara vår. Det var hela den här storfamiljen som slogs sönder. ADA och ungarna och I bröts loss och hela världen ställdes på ända. När vi egentligen behövde varandra som mest. När jag behövde dem som mest. Sorgen har varit djup och svår och har distanserat oss ifrån varandra. Men nu kommer jag tillbaks. Nu är sorgen borta, såren är läkta och det känns friskt.

Jag kommer tillbaks.

ADA – jag vet att du läser detta: Jag älskar er. Jag älskar dig.

//Paula

16:32
Övrigt, 64 läsare totalt
Jag sitter här och luktar illa efter ett par dagars febrig förkylningstillvaro. Huvudet känns som en medicinboll fast ondare och helt utan medicin – möjligtvis med snor istället.

Är det ett straff? För att jag hade så kul i torsdags? Eller för att jag glömde att den enda bebisen som betyder nåt för mig fyllde ett år igår (nu är ju klockan över tolv, så nu blir det t o m i förrgår)? Fast hennes mamma nogsamt påminde mig flera gånger? Jag skäms som en hund. Nu är det försent att ringa och höra micro gurgla i luren. Men inte försent att säga GRATTIS (i efterskott) PAULA!!!

Vaddå hon läser nog inte min dagbok? Håll klaffen.

Men egentligen tror jag att straffet gäller torsdagens tolvtimmarspartande. Det var så syndigt skojigt och innehöll allt vad en bra partykväll skall innehålla: dans, nya människor, skratt, alkohol, flirt, taxi och hångel. Inte nödvändigtvis i nämnd ordning. Dessutom innehöll det en superdunderförkyld kompis som antagligen andades lite för nära. Och här ligger jag nu – halvdöd.

Men inte värre än att jag kan längta efter en ny sån partykväll

– Näh, fiser hon tungt och vänder i dörren till det veritabla rymdzoo som SlutBar utvecklats till på sistone.

Men hon kan inte riktigt slita sig. Dels står Sotilas där i dörren, han luktar ju alltid så gott, dels pockar många minnen på uppmärksamhet. Mycket roligt har hon ändå haft därinne i det som nu liknar slemdvorfernas högborg.

Inte för att jag är rasse, tänker hon, men det är verkligen inte bra att blanda arterna för mycket. Eller kanske det beror på de kemiska stridsmedel som djonkofferna brutit mark med? Man vet aldrig vad DNA-beskjutning kan leda till efter några generationer. Men som det blivit nu det hade nog ingen, i någon galax, kunnat föreställa sig.

Det enda som är sig likt är bananflugorna som surrar kring Loops huvud där hon står i baren. Luften är svart av dem – det är bara att gapa och svälja. De finns i överflöd i alla dimensioner och galaxer och utgör huvudfödan för de flesta ätande typer av livsformer.

Lite sorgset känns det att SlutBar jangserat så. Förr kunde man bränna både en vandogler och en D29 med sina heta strålar på en och samma kväll, men nu täcks alla av en slemmig, svalkande yta redan i dörren och blir osårbara för hennes exihibonistiska hetta. Och hon har svårt för terrasternas spyor, de är så lätthalkade. Det är inte värdigt att halka – inte för en äkta stjärna.

Hon känner att hon ofta måste påpeka att hon faktiskt är en äkta stjärna. Det är som om det glömts bort. Nu förtiden beter sig vem som helst som om de tror att de är stjärnor, det är så att man kan må illa. Hon fiser en väldoftande stjärnpust av förgrämelse.

Bäst hon står där och känner sig för god, kommer den, moralpolisandroiden D29. Den ser henne inte ens, knuffar henne till och med buffligt då den tränger sig genom dörren för att utföra en patetisk enmansrazzia i syndens näste. Den halkar nästan genast genom golvet då en helt obestämbar varelse kastar upp över dennes fotdon.

Hon kan faktiskt se estraden därifrån dörren, där dansar X:orna Xenos och Cirkux som rultiga pudlar en upphetsande dans. Det är nästan så att hon ändå får lust att gå in. Hur många nätter har de inte slickat hennes lemmar till sömns med sina krulliga tungor?

Därinne i mörkret skymtar hon också Mo_Tucker pila omkring som en påtänd vessla, väsande obegripliga drogfilosofiska haranger i alla och envars öron. Plötsligt lägger han ögonen på en bortglömd kanna öl, ser sig omkring och smyger sedan fram för att svepa den i en enda skön gratisklunk. Glatt fjärtar hon ljusa toner då hon ser hans min när han förstår att han druckit upp hela den maktgalna Sakana. Hans mage böljar av Sakanas ilska.

– Näh, fiser hon igen mot Sotilas håll, – jag skulle ju skrida vidare. Inte stå här och bli nostalgisk.

Hon drar lockande med en tentakel över hans hudlösa mage.

– Sluter du upp sedan, honey? När slampornas näste stänger kan du ju må bra av lite miljöombyte. Kanske du kan få med dig den söta D29 också, men se till att han tvättar sig först. I det där skicket släpps man inte in på StarBar. Och du – se till att någon stoppar ett par fingrar eller motsvarande i Mo_tuckers hals, så att han får bli av med den maktgalna Sakanadrinken!

Sotilas nickar förnöjt till svar och hon förstår att hon just skrivit StarBars dödsdom. Om ett par eoner har även det stället förvandlats till ett slemnäste med allhanda galaxdrägg…

****************************’

Kommer The Ultimate Star någonsin äntra SlutBar igen? Det, mina vänner, kan jag avslöja att hon gör. Vissa ställen går bara inte att befria sig från.

Helt oombedd kastade jag upp, nej plockade jag upp menade jag, handsken. Många har skrivit om SlutBar på planeten Lunar: LoopForEver, Daniel29, Sotilas, Mo_tucker, Inkh, Sakana… Jag kan ha missat någon.

/Star

13:29
Övrigt, 60 läsare totalt
13.04:

…önskar jag att jag vore nu. Jag skulle vilja revoltera mot precis allt – men jag ORKAR inte. Jag har nog drabbats av sömnsjukan, för jag känner mig som en sömngångare jämt. En infektion i kroppen, kanske? Eller bara vanlig plain eländig depp? Jag blir alltid dödstrött när jag är deppig. Kan sova flera dygn i streck utan problem.

Jag behöver återta lite fritid. Prioritera att umgås med folk jag gillar och göra kuliga saker som INTE är arbete. Korkad som jag är har jag tagit åt mig en massa skribentjobb igen – det var ju en miss.

Ett litet löjligt hinder som att intervjun med en kille i Malaysia skall ske på engelska, blir nästan oöverkomligt. Det var evigheter sedan jag pratade engelska. Extra jobbigt att göra det per telefon. Funderar nästan på att föreslå att vi kör hela intervjun per tjatt – det funkar mycket bättre att skriva. Fast det känns som ett stort bortfall att inte höra rösten med alla nyanser. Nej det är nog ändå inget bra alternativ.

Usch vad klagig jag låter. En riktig gnällpella. Men jag har nåt att vara glad för oxå.

Minns ni att jag dängde min bärbara dator i golvet för ett par veckor sen? Att Försäkringsbolaget strulade? Eller berättade jag inte det här i dagboken? Jag minns banne mig inte. Nå – så var det iaf.

Idag ringde ’min’ försäkringstjänstekvinna och berättade att deras proffsvärderare värderat datorn mycket högre än reparatören gjort, och att de sätter in hela summan det kostar att laga den på mitt konto under dagen (minus 1000 spänn i självrisk, såklart).

Så nu är jag en glad kicka igen. Bara man nu kan få tag i en ny skärm oxå – det är visst inte det lättaste.

Min axel är oxå omåttligt tjusig efter att ha varit sydd de här veckorna. I måndags togs stygnen bort och det ser sååå fint ut så. Jag blir nästan sugen på att låta den där plastikkirurgen sprätta mig lite mer – både här och där.

Men det ska jag inte. Istället ska jag försöka styra upp min avanor och äta bättre och på regelbundna tider. För nu har min mullighet gått över alla gränser – det gillar jag INTE.

Fy fan vilken tråkig dagbok. Ge inte upp, jag ska försöka vara fyndigare och roligare eller intressantare eller nåt nästa gång. Nu är jag bara trött.

——————-

13.30:

Jo, just det. Jag var ju på Adobeseminarium i tisdags på Moderna Muséet. Min syrra var med och vi är i samma trötta skick bägge två. Och vad gör man när man är trött? Och i behov av att revoltera?

Man gör en fnissrevolt.

Hela publiken var så till sig över Adobe-killarnas reklamkampanj för Acrobat 4.05, Illustrator 9 och Photoshop 6 och fruktansvärt välartat korrekt applåderade de, skrattade och räckte upp händerna vid rätt tillfällen. Jag och syrran gjorde oxå allt det där – fast vid fel tillfällen.

Dessutom kunde vi inte låta bli att föreställa oss olika scenarior. Om Adobe-smilfinkarna hade avslutat med att säga: ”det vore väl verkligt trevligt om vi avslutade vår fina myspysdag med att gemensamt moona åt varandra” så hade nog hela publiken genast ställt sig upp och släppt ner brallorna. Utan tvekan. Kanske till och med jag och syrran.