Natten till idag nĂ„dde jag en insikt. LĂ€ser Allen Carrs bok Ăntligen smal. Inte för att jag tycker jag behöver den just nu, men för att se vad all fuzz Ă€r omkring honom och hans metoder att sluta röka, Ă€ta, missbruka. Har MĂ
NGA (15+) vĂ€nner och bekanta som slutat röka helt utan anstrĂ€ngning genom att lĂ€sa hans Ăntligen ickerökare. Mycket av det han föresprĂ„kar Ă€r precis sĂ„nt jag gjort, det tĂ€nkande jag anammat. SĂ„ trots att jag inte alls varit sĂ€rskild trogen LCHF-metoden, utan Ă€tit vad jag vill nĂ€r jag velat det och i princip bara slutat vara ‘fettskrĂ€md’ och minskat ner pĂ„ kolhydraterna, inte slutat helt, eftersom jag insett att mycket av det som jag tycker Ă€r gott i livet faktiskt bestĂ„r av just kolhydrater. Men jag HAR helt klart dragit ner pĂ„ dem och de jag Ă€tit varit GI-anpassade till största delen. Eftersom jag levt enligt GI i mĂ„nga Ă„r, har inte det varit svĂ„rt eller kĂ€nts som en uppoffring alls. TvĂ€rtom, jag föredrar mörkt osötat bröd och fullkornsprodukter, och tycker inte jag behöver mycket, om ens nĂ„got alls, ris eller potatis till en mĂ„ltid. Pasta Ă€lskar jag, sĂ„ den frestelsen har jag mycket sĂ€llan utsatt mig för
Jag har en nĂ€rstĂ„ende som försöker Ă€ta enligt LCHF, men inte tycker att hon inte gĂ„r ner i vikt, utan upp. Detta pratar hon mycket om och frĂ„gar hur jag gjort som blivit sĂ„ smal det senaste halvĂ„ret, vad det Ă€r hon gör ‘fel’. Jag har inte kunnat svara pĂ„ det. Jag har ju dels inte LCHFat med syfte att tappa kilon (vilket jag tror Ă€r en stor del av hemligheten, att jag inte blivit besatt), jag har inte förvĂ€grat mig godsaker eller lidit ett dugg. Framför allt har jag inte funderat pĂ„ om jag gĂ„tt ner i vikt eller ej förrĂ€n helt nyligen dĂ„ jag plötsligt inte kan undgĂ„ att bĂ„de se och kĂ€nna det och kanske framför allt förundras över att jag gjort det. Min vinst har istĂ€llet varit att jag inte haft lika ont och inte varit lika trött. Jag har visserligen fortfarande stora problem med trötthet, men ser att jag i viss mĂ„n KAN pĂ„verka den. VĂ€lja sjĂ€lv. Lite i alla fall. Jag vet inte om andra mĂ€rker skillnaden, men jag gör det och för mig Ă€r det naturligtvis huvudsaken.
NĂ„ den insikt jag kom fram till inatt var en sak som jag inte tĂ€nkt pĂ„ förut, nĂ„got jag gjort helt omedvetet. Jag har tagit mindre och fĂ€rre portioner! Min frukost har oftast bestĂ„tt av turkisk yoghurt. Den har jag Ă€tit i en pytteskĂ„l som inte rymmer mer Ă€n som tvĂ„ glasskulor av yoghurt. I början tĂ€nkte jag att jag aldrig skulle bli mĂ€tt pĂ„ sĂ„ lite, men tĂ€nkte att jag alltid kunde ta om en gĂ„ng till om jag inte var mĂ€tt nĂ€r jag Ă€tit den första portionen. NĂ€r portionen var slut stannade jag upp och tĂ€nkte ”Ă€r jag mĂ€tt?”. Svaret pĂ„ den frĂ„gan var alltid ”Nej”. Men snart förĂ€ndrades den dĂ€r frĂ„gan till ”Ă€r jag hungrig?”. Svaret pĂ„ den frĂ„gan var ocksĂ„ alltid ”Nej”. AlltsĂ„ kunde jag, om jag ville, ta den dĂ€r andra portionen senare pĂ„ dagen om jag blev hungrig dĂ„. Oftast intrĂ€ffade aldrig det – om jag jobbade Ă€r nĂ€sta mĂ„l skollunchen, som oftast sammanföll med min nĂ€sta hungerkĂ€nsla. Var jag ledig blev det nĂ„gon slags middag istĂ€llet.
Detta tĂ€nkande har smittat av sig pĂ„ alla mina mĂ„ltider – helt omedvetet!
Det Ă€r en oerhörd skillnad att frĂ„ga sig sjĂ€lv ”Ă€r jag mĂ€tt?” mot ”Ă€r jag hungrig?”. Jag var aldrig mĂ€tt-mĂ€tt efter de dĂ€r smĂ„ portionerna, men jag var definitivt inte hungrig. AlltsĂ„ ingen pĂ„fyllning. Det gav resultatet att jag i vissa sammanhang kanske bara Ă„t hĂ€lften mot vad jag hade gjort om jag frĂ„gat mig sjĂ€lv om jag var mĂ€tt. För dĂ„ hade svaret blivit ”nej” och jag hade fyllt pĂ„ en, ofta lika stor, portion till. Som jag Ă€tit upp.
Det förvÄnar mig att jag inte ens tÀnkt pÄ detta tidigare. Det Àr ju en sÄn fullkomligt sjÀlvklar och ENKEL grej! Jag har inte lÀst den i boken. Antagligen stÄr den dÀr, isf har jag inte hunnit dit Àn, men det allmÀnna sökandet i mitt inre och min process efter svar till de frÄgor min vÀn stÀllt mig, ledde mig fram till detta. SÀkert hjÀlpte boken till.
TyvĂ€rr Ă€r den skriven pĂ„ det dĂ€r sensationslystna amerikanska success-sprĂ„ket som jag Ă€r fullkomligt allergisk mot (fast jag tror Allen Ă€r britt?), sĂ„ jag fĂ„r verkligen stĂ„lsĂ€tta mig för att komma vidare i boken. Ăven om jag just nu tror att det HĂR Ă€r hela MIN hemlighet. Ni fĂ„r den helt gratis ;-D
***************
Edit: Insikten gĂ„r alltsĂ„ ut pĂ„ att LCHF, FlygvĂ€rdinne-, banandieter, pulver, Allen Carr och allt vad det kan vara – för det mesta Ă€r helt ONĂDIGT. LĂ€s slutet av texten igen. Den handlar om att komma tillrĂ€tta med att överĂ€ta. NĂ„got som man, nĂ€r man som jag Ă€r uppfostrad med att mat Ă€r en lustfaktor, inte har helt lĂ€tt att förstĂ„. Det Ă€r en lustfaktor och det Ă€r okej – faktiskt skitbra, men det ligger ingen lust i att överĂ€ta! Det Ă€r inte lika gott och det leder till Ă„ngest och… Ăvervikt!
BestÀm dig bara för vilken mathÄllning du tror Àr bra för dig och Àt den maten utan att överÀta den.