Igår var jag på Memira och gjorde en ögonlaseroperation. Den ursprungliga tanken var att jag skulle göra en lågprisvariant via GodSyn, men när jag var på deras samarbetspartner Memiras klinik i Täby på förundersökning, kom det fram att den bästa metoden för mig och mina ögon var FS-lasik. Och just den metoden hade samma pris vare sig jag gjorde den via GodSyn eller Memira. Detta innebar att jag kunde göra operationen på Memiras huvudklinik i Uppsala, vilket naturligtvis var MYCKET bättre för mig, den ligger knappt 10 min gångväg hemifrån. Jag tror att jag hade kunnat göra en av de andra, mycket billigare metoderna, men kände efter resan till Täby att för mig, som har så stora problem med trötthet och som dessutom tycker att jag har tillräckligt med ont och problem ändå, faktiskt tyckte att det kunde vara värt 10 papp mer att ha 10 min gångväg till efterkontroller och hjälp om det skulle uppstå problem. Det rymdes ju ändå fortfarande inom den budget jag satt upp. Och jag hade fått intrycket, både av det som sades under undersökningen och under mina googlesökningar när jag kom hem, att det var den skonsammaste metoden med snabbast läkning och minst risk för komplikationer.
Oavsett om jag gjort det via GodSyn i Täby, var det alltså samma utförarföretag och till och med samma läkare som skulle göra operationen på mig.
Vid lasik görs ett lock i hornhinnan som lyfts innan lasern får göra sitt. Vid FS-lasik skärs inte locket med kniv, utan med en femtosecond, en maskin som skär med laser och lossar locket för att få så fina snitt och göra så lite åverkan som möjligt. Min hornhinna var i tunnaste laget och för att lämna marginaler för ev efterjusteringar var detta den lämpligaste metoden. Om man googlar eller söker efter videor på youtube kan man också söka på intralase lasik som görs på samma sätt men med en annan laser (vad jag förstått är det en annan tillverkare av maskinerna).
När jag kom till kliniken igår kände jag mig överaskande lugn, men sa ändå att jag ville ha minst 4 stesolid innan. Jag fick bara en. Tyvärr.
Ögonkirurgen Mats gjorde en sista snabb kontroll av mina ögon innan jag fick sätta på mig sko- och hårskydd och lägga mig på operationsbordet. De tejpade igen mitt vänsteröga och spärrade upp det högra med någon slags ståltrådsställning. Droppade bedövningsdroppar i ögat. Sedan satte det igång. Först femtosecond ‘lock’-maskinen. Det kändes inte alls som om de skulle trycka in ögat i skallen på mig, som jag läst och blivit uppskrämd av i en blogg innan. Men det tog överraskande lång tid. Jag tror de sa hur lång tid det skulle ta och hur lång tid som återstod – kan det ha varit 50 sek? Jag vet inte riktigt för jag fick en rejäl panikångestattack – vilket verkligen inte var en hit – tänk er att få det med huvudet i en maskin då man absolut inte får röra på det! Jag hyperventilerade och skakade nästan ur huden, sköterskan försökte hjälpa mig att andas igenom det med resultat att jag nästan svimmade av hyperventileringen. Hennes hand på min axel blev min livlina där ett tag.
Sedan lyftes lockmaskinen och läkaren lyfte på locket med ett verktyg. Det såg oerhört proffsigt ut inifrån ögat - inte alls som på den här filmen, utan mer som på den här. Efter detta fick jag titta på en liten grön prick medan lasern jobbade. Det kändes inte alls , men blåste lite och luktade bränt hår, typ. Efter en kort stund var det klart, locket lades tillbaka och fick lite tid på sig att suga fast igen innan det var dags för vänsterögat. Allt upprepades och sköterskan sa att det nog skulle vara lättare med femtosecond-maskinen nu när jag visste vad jag hade att förvänta mig – men min panikångestattack hade inte klingat av, så den fick bara ny skjuts. När vänsterögat var färdigt blev jag ombedd att resa mig för att gå ut till vilrummet, men det kom inte på fråga. Det kändes som om jag inte kunde styra kroppen alls. Så jag fick ligga kvar en liten stund medan sköterskan gjorde något annat litet ärende, sen kom hon tillbaks och hjälpte mig sätta mig. Jag fick instruktion om att öppna ögonen, det skulle se ut som när man sitter i en ångbastu till att börja med.
Jag öppnade dem och fascinerades en liten stund av att världen faktiskt PRECIS såg ut som i en ångbastu! Sköterskan ledde mig varsamt ut i vilrummet där en annan tjej redan låg. Jag fick mer smärtstillande droppar i ögonen, ett glas vatten och ville släppa ut panikgråten, men försökte istället andas mig ur eländet. Tjejen bredvid mig verkade hur cool som helst – hon kanske gör sånt här flera gånger i veckan?
När halvtimmen gått hade den klingat av nästan helt och jag var rätt okej igen, men efter att optikern Erik undersökt mig och clearat att allt såg bra ut, bad jag att få stanna kvar en stund på kliniken i väntrummet, så där satt jag och väntade till Em kom och hämtade mig. Vi gick och köpte en pizza att dela på och lade oss i min säng, hon surfandes laservideos på youtube medan jag försökte stänga ute ljuset från skärmen.
Mitt hår störde mig och jag gick ut i köket för att hämta ett hårband för att få bort det från ansiktet. När jag satte i det lyckades jag slänga med huvudet på något sätt, så att jag kastade mig med stor kraft RAKT på sopsetet som alltid brukar stå i eller precis utanför råttrummet men nu uppenbarligen stod mitt på köksgolvet. Mina ögonlock var så svullna att jag knappt orkade hålla ögonen öppna, så jag hade missat att det stod där och skaftet kom farligt nära ögat och om jag säger att jag blev skärrad så underdriver jag kraftigt!
Under högerögat en ful och elak finne, men under vänsterögat ett blåmärke efter sopsetsskaftet jag var nära att få i ögat bara några timmar efter operationen!
Senare på kvällen när jag vilat ögonen lite mer och svullnaden gått ner mer såg jag ju redan då att jag redan såg helt över förväntan! Testade t o m att spela lite WoW innan jag somnade och så bra har jag ALDRIG sett när jag spelat förr!
Droppade antibiotika i ögonen, tejpade ögonsköldarna på plats och sov som en prinsessa hela natten och såg ut som ett misshandelsoffer när jag vaknade. Fullkomligt igenmurad och uppsvullen/tilltryckt i hela ansiktet. Sköldarna togs bort, ögonen droppades, frukost åts och sedan bar det av på första återbesöket till Memira igen. Där fick jag träffa optikern Martin den här gången och nu fick jag provläsa på bokstavstavlor och sånt och jag såg ända ner till understa raden på allihop! Fick en läsavståndstavla i handen och såg jättebra ner till 8 pt, på ca 40 cm avstånd, men kunde läsa även de mindre om jag ansträngde mig lite. Ner till 5 pt, tror jag det var.
Det har lämnats lite närsynthet på vänsterögat för att ‘möta’ åldersyntheten då den kommer (För det säger de att den gör förr eller senare för alla), men min astigmatism är borta och all annan närsynthet!
Det värsta med operationen var min panikångestattack. Själva ingreppet var rena barnleken i jämförelse. Men om jag ändå försöker berätta vad som var värst så var det nog femtoseconden (mest att det kändes som om den tog så lång tid – för den tryckte inte hårt eller kändes på annat sätt). När den jobbar blir det också helt – HELT – svart. Ett kontrollfreak som jag har svårt att fixa sånt, uppenbarligen. Den andra obehagliga saken var stålställningen som spärrar upp ögat. Gör inte heller ont – men skänker en känsla av maktlöshet.
Hur det känns efteråt kan nog vara olika för olika personer. Jag fick känslan av att ögonlocken var så svullna att jag inte kunde hålla dem öppna riktigt. Det sved en del, ungefär som när man skär lök. Fast jag trodde det skulle vara värre. Att snyta sig ofta underlättade en hel del. Lite ljuskänslig var jag igårkväll, men det var också obehagligt när jag inte hade tillräckligt med ljus. Men det var faktiskt ingen större skillnad mot innan – jag har ju varit väldigt ljuskänslig och haft dåligt mörkerseende innan operationen, saker som jag oroat mig över innan jag gjorde den, tänk om det skulle bli ännu värre?
Idag har det visserligen varit mulet ute, men jag har inte behövt använda solglasögon. Än så länge går detta alltså över förväntan! 
Läs även andra bloggares åsikter om ögonlaser, laseroperation, FS-lasik, intralase, femtosecond
Och Wordpressplugin:en för flickr funkar inte heller. Alltid ska man hålla på med en massa ‘abrovinklar! Jag som vill börja bilddagboka igen i brist på textinspiration! Grrrrr.
