Natten till idag nådde jag en insikt. Läser Allen Carrs bok Äntligen smal. Inte för att jag tycker jag behöver den just nu, men för att se vad all fuzz är omkring honom och hans metoder att sluta röka, äta, missbruka. Har MÅNGA (15+) vänner och bekanta som slutat röka helt utan ansträngning genom att läsa hans Äntligen ickerökare. Mycket av det han förespråkar är precis sånt jag gjort, det tänkande jag anammat. Så trots att jag inte alls varit särskild trogen LCHF-metoden, utan ätit vad jag vill när jag velat det och i princip bara slutat vara ‘fettskrämd’ och minskat ner på kolhydraterna, inte slutat helt, eftersom jag insett att mycket av det som jag tycker är gott i livet faktiskt består av just kolhydrater. Men jag HAR helt klart dragit ner på dem och de jag ätit varit GI-anpassade till största delen. Eftersom jag levt enligt GI i många år, har inte det varit svårt eller känts som en uppoffring alls. Tvärtom, jag föredrar mörkt osötat bröd och fullkornsprodukter, och tycker inte jag behöver mycket, om ens något alls, ris eller potatis till en måltid. Pasta älskar jag, så den frestelsen har jag mycket sällan utsatt mig för 
Jag har en närstående som försöker äta enligt LCHF, men inte tycker att hon inte går ner i vikt, utan upp. Detta pratar hon mycket om och frågar hur jag gjort som blivit så smal det senaste halvåret, vad det är hon gör ‘fel’. Jag har inte kunnat svara på det. Jag har ju dels inte LCHFat med syfte att tappa kilon (vilket jag tror är en stor del av hemligheten, att jag inte blivit besatt), jag har inte förvägrat mig godsaker eller lidit ett dugg. Framför allt har jag inte funderat på om jag gått ner i vikt eller ej förrän helt nyligen då jag plötsligt inte kan undgå att både se och känna det och kanske framför allt förundras över att jag gjort det. Min vinst har istället varit att jag inte haft lika ont och inte varit lika trött. Jag har visserligen fortfarande stora problem med trötthet, men ser att jag i viss mån KAN påverka den. Välja själv. Lite i alla fall. Jag vet inte om andra märker skillnaden, men jag gör det och för mig är det naturligtvis huvudsaken.
Nå den insikt jag kom fram till inatt var en sak som jag inte tänkt på förut, något jag gjort helt omedvetet. Jag har tagit mindre och färre portioner! Min frukost har oftast bestått av turkisk yoghurt. Den har jag ätit i en pytteskål som inte rymmer mer än som två glasskulor av yoghurt. I början tänkte jag att jag aldrig skulle bli mätt på så lite, men tänkte att jag alltid kunde ta om en gång till om jag inte var mätt när jag ätit den första portionen. När portionen var slut stannade jag upp och tänkte ”är jag mätt?”. Svaret på den frågan var alltid ”Nej”. Men snart förändrades den där frågan till ”är jag hungrig?”. Svaret på den frågan var också alltid ”Nej”. Alltså kunde jag, om jag ville, ta den där andra portionen senare på dagen om jag blev hungrig då. Oftast inträffade aldrig det – om jag jobbade är nästa mål skollunchen, som oftast sammanföll med min nästa hungerkänsla. Var jag ledig blev det någon slags middag istället.
Detta tänkande har smittat av sig på alla mina måltider – helt omedvetet!
Det är en oerhörd skillnad att fråga sig själv ”är jag mätt?” mot ”är jag hungrig?”. Jag var aldrig mätt-mätt efter de där små portionerna, men jag var definitivt inte hungrig. Alltså ingen påfyllning. Det gav resultatet att jag i vissa sammanhang kanske bara åt hälften mot vad jag hade gjort om jag frågat mig själv om jag var mätt. För då hade svaret blivit ”nej” och jag hade fyllt på en, ofta lika stor, portion till. Som jag ätit upp.
Det förvånar mig att jag inte ens tänkt på detta tidigare. Det är ju en sån fullkomligt självklar och ENKEL grej! Jag har inte läst den i boken. Antagligen står den där, isf har jag inte hunnit dit än, men det allmänna sökandet i mitt inre och min process efter svar till de frågor min vän ställt mig, ledde mig fram till detta. Säkert hjälpte boken till.
Tyvärr är den skriven på det där sensationslystna amerikanska success-språket som jag är fullkomligt allergisk mot (fast jag tror Allen är britt?), så jag får verkligen stålsätta mig för att komma vidare i boken. Även om jag just nu tror att det HÄR är hela MIN hemlighet. Ni får den helt gratis ;-D
***************
Edit: Insikten går alltså ut på att LCHF, Flygvärdinne-, banandieter, pulver, Allen Carr och allt vad det kan vara – för det mesta är helt ONÖDIGT. Läs slutet av texten igen. Den handlar om att komma tillrätta med att överäta. Något som man, när man som jag är uppfostrad med att mat är en lustfaktor, inte har helt lätt att förstå. Det är en lustfaktor och det är okej – faktiskt skitbra, men det ligger ingen lust i att överäta! Det är inte lika gott och det leder till ångest och… Övervikt!
Bestäm dig bara för vilken mathållning du tror är bra för dig och ät den maten utan att överäta den.
De får ev reda på den önskan genom den här posten nu 