Rackarns Råttor

Ja jag vet att det är vecka 19 nu, men här kommer vecka 18s råtta i efterskott eftersom jag inte tycker det ser snyggt ut att helt sonika hoppa över en vecka.

Bäbis är ett kärt barn som gått under många namn. Jag började kalla henne för Baby, eftersom hon fick mig att tänka på ”nobody puts baby in the corner”, sen har det blivit mer bäbis, sen tänkte jag att jag skulle börja kalla henne Bästis istället när hon blev lite äldre.

Jag köpte henne av en 13-årig flicka som köpt två små 10-veckors systrar på djuraffären i Gottsunda. Rätt snart fick den ena bebisar. Jag råkade hitta Blocketannonsen, ringde tjejen och erbjöd min hjälp, så att de skulle få bra mat och hon åtminstone skulle veta vilket kön hon sålde när hon sålde dem. MammaSystrarna var små, men väldigt fina och trevliga, ungarna utvecklades bra, men hela högen hade löss. Jag beslöt till slut att ta den mörkaste av de två blue roan-honorna, trots att jag absolut inte vill ha in roan – men om hon utvecklades bra, kunde jag tänka mig att frångå det – redan då hade jag  brist på blue.

Bäbis/Baby/Bästis har inte blekts så mycket – hon är forttfarande en djup fin blå, men det lilla hon har blekts har hon blekts bakifrån – kring svansroten och bakom öronen 😀 <3

Med Bäbis fick jag verkligen erfara hur viktiga de där bäbisveckorna är och hur förstörd en råtta kan bli under dem. Under intron till honflocken skrek hon väldigt mycket och jag förstod inte direkt vad sjutton det var som pågick, tills jag insåg att hon inte skrek för att de andra var dumma, utan för att hon hamnat i kläm och brutit benet! Bäbis fick alltså tillbringa de första veckorna tills det såg stabilt ut i sjukbur. Vi mös och gullade och kom varandra väldigt nära under den tiden, men när hon sedan flyttade in i flocken igen, var det snart som om hon trodde att allt det jobbiga hängde ihop med mig och hon har aldrig varit trygg och avslappnad med mig mer än korta, enstaka stunder. Aldrig mer sätter jag en unge ensam i en sjukbur och jag är väldigt ledsen över att det krävdes en råtta för att inse det till fullo.

Det gjorde naturligtvis att hon aldrig ens blivit påtänkt för parning, men när lilla Randi flyttade in kändes det som att det kanske hade varit precis vad hon skulle ha behövt – för hon tog Randi som sin bebis, tog hand om henne, visade henne allt och lärde  henne allt hon kunde (kändes det som, iaf). Plötsligt blev hon också mycket tryggare med mig och kontaktsökande – kanske hade hon blivit en fin mamma ändå, precis som sin egen mamma? Nå det får vi aldrig reda på – för hon har nyligen fyllt 1 år och är därmed även för gammal för att paras.

Rackarns Rut

Rackarns Rut

Rackarns Rut är en rexad liten chocolate agouti-hona och jag har ett erkännande om henne; hon är favoriten framför andra. Hon är följsam och mjuk, social och kommunikativ. Liten, fin.  Allt detta tyckte jag innan jag parade henne med Hasse, men när hon födde och mammade Kairokullen förstärktes alla mina superlativ om henne; hon skötte uppgiften galant, var mjuk och dedicerad till den och inte alls speciellt intresserad av att rastas med sina vuxna kompisar, fullkomligt tillfreds med att bara vara mamma.

Rut med sina kairo-söner

Rut med sina kairo-söner. Hon har inte snedskalle, det ser bara så ut!

Jaha, Så har vi då kommit till Pollys syster, lilla Penntroll. Hon föddes med ena armen liggandes tätt intill ena sidan och jag trodde först att hon hade ett kroniskt handikapp, men när jag testade kraften i foten och benet, så kände jag att det där nog är något som kan fixa till sig. Troberg på r8forumet berättade också om att han sett liknande på hundar eller katter och att det kunde bero på att de legat i kläm i livmodern, och jag valde att tro på den förklaringen. Penny, som jag kallar henne till vardags, hade lite svårare att hävda sig vid mamma Hjärtats tuttar och blev lite mindre än sina syskon, men utvecklades till synes helt normalt i övrigt. När ungarna lämnade boet hittade snart Penny på en egen variant av sjukgymnastik; en flitigare sandlådegrävare står inte att finna någonstans, det är jag helt övertygad om. Hon skottade ur sanden ur toalådorna och jag sopade upp den och hällde tillbaks den. Flera gånger per dag. Detta var visst ett väldigt bra sätt för hon har sedan dess rört sig helt och hållet normalt. Och i övrigt varit en fantastiskt mysig råtta, även om hon ibland kan vara lite tjurig när hon löper eller är nyvaken.

Litet Penntroll 11 dagar gammal, detalj från bild på hela julklappskullen.

Litet Penntroll 11 dagar gammal, detalj från bild på hela julklappskullen.

Hennes pappa Lennart (Olydia’s Royal Gala) och mamma Hjärtat (Olydia’s Dame de Coer) resulterade i en kull med många färger, där fanns burmese, blue burmese, siames, cinnamon, svart och cinnamon och nyss har jag fått reda på att lilla Penntroll inte alls är en cinnamon ut, utan av färgen curry, en agoutibaserad blue+mink+chocolate, vilket var väldigt roligt att få reda på. Speciellt som jag då också fick reda på att Randi också är en sådan. Detta är inte alls förvånande, tvärtom – det stämmer perfekt med deras stamtavlor, men jag hade inte kunskap om färgen innan.

Jag gjorde ett parningsförsök med Penny precis omkring hennes ettårsdag, i sista momangen, alltså. Hon fick resa till Cosmonita’s och träffa Glimmer’s Chili. Tyvärr tog inte den parningen och jag ville inte försöka så länge eftersom hon redan var i äldsta laget. Därför finns tyvärr inga avkommor efter denna lilla fina överlevare, tyvärr. Men jag hoppas få njuta av henne länge än <3 🙂

Såhär ser hon ut idag för ett halvår sedan, min fina <3

Oops, nu är ju vecka 15 slut! Nåja, lite försenat kommer här Veckans råtta.


Polly med en bror

Julklappskullen föddes i november och var leveransklara lagom till jul 2009 – därav temat. Jag sparade Polly Pocket, Penntroll och Spirograph från kullen. Polly var den största ungen och den enda blå. I början var hon lite humörig och det tillsammans med att hon var så stor gjorde jag bestämde mig rätt snart för att inte avla på henne. Med tiden har jag ångrat det beslutet några gånger då hon blivit mycket jämnare och trevligare i humöret med ålder och mognad. Nu är jag dock nöjd med det, eftersom jag för en vecka sedan fann en liten knöl på henne. Den var så liten att den inte syntes för ögat, men kändes som ett knappnålshuvud ungefär. Idag, efter bara några dagar, var den redan mycket större, så pass stor att man ser den, kanske en cm i diameter och ganska platt. Inte snabbast växande varianten, men ändå rätt snabbväxande, som det verkar.

Polly är med sin rexade päls en riktigt kramgo nalle, den enda blå råtta jag har kvar i besättningen, tyvärr. Även om de alla har blått i sina stamtavlor har andra färger tagit över och jag har ju nu kommit fram till att färgen kommer i princip i sista hand – det viktigaste är (förstås) hälsa och temperament, de kommer före precis allt annat. Hon är nu ca 1½ år och jag hoppas att knölen inte tar över alltför fort, men tyvärr är den inte hennes enda hälsoproblem. Hon rosslar lite och svarar inte på medicinering, vilket jag mest tror beror på att det inte är ”äkta” rossel, utan att det sitter i nosen. Skulle helt enkelt tro att hon är lite trång i nosen och att det inte beror på varken mycoplasma eller någon typ av lunginflammation.

Pinsamt nog hittade jag inte enda bild på Polly, men jag måste ju ha? Det blev anledningen till att detta inlägg försenades, jag var ju tvungen att leta bilder, misslyckas och sedan fota henne, tömma kameran och ladda upp. Lite för många moment för att det ska flyta med min dumma hjärna…

Presenterar d’Avola, eftersom hon känns aktuell, dels för att hon sett oroande dräktig ut de senaste dagarna, dels för att hon är en av de tre råttor jag just behandlar emot rossel. Hon är inte dräktig, går inte upp i vikt, utan utvecklas förhoppningsvis bara till den päromformade tantkroppen, som så många honor får.  d’Avola kommer från Vinkullen, som föddes 2009-07-21. Hon är en av de vackraste råttorna jag någonsin sett, perfekt typ, fantastiska ögon, slät och svart som synden. Hon har alltid varit glad och pigg och social, både med människor (inte bara mig) och andra råttor.

Oj vad konstigt det var att se sig med glasögon!

Oj vad konstigt det var att se sig med glasögon!

Jag var så glad över denna skönhet att jag planerade en parning mellan henne och Perinone, och precis när jag startat parningsförsöken – började hon barbera sig. ÅÅÅÅÅÅÅhhhh jag kan inte ens beskriva besvikelsen. Bara ett par dagar innan jag upptäckte det hade jag blivit kontaktad av en vinkullsköpare som bekymrade sig över att hans råtta barberade sig, alltså två råttor från samma kull. Jag avbröt genast försöken och det blev aldrig något. Väldigt synd för d’Avola och Perry var verkligen the perfect match personlighetsmässigt.

Barberardrottningen!

Barberardrottningen!

Nå, d’Avola tog saken i egna händerTokfrans kom på hur man rymmer ur den buren han bodde i i början när han kom till mig. Resultatet blev den underbara Prinsar & Prinsessor-kullen som föddes samma helg som Prinsessbröllopet stod. De är mycket sköna och lovande resultat av en tjuvparning, vackra och trevliga.

Men d’Avola, hon barberar sig fortfarande ;( Det gör henne inte mindre älskad, hon tillför mycket till flocken med sitt fina temperament, tjafsar aldrig med någon, fullt drag hela tiden – trots att hon fyller 2 om ca 3 månader. <3

Tänkte försöka presentera en råtta ur min besättning/vecka. Jag går ut hårt med Hjärtat, helt enkelt därför att hon numera är äldst i gänget med sina 2 år och fem månader, och jag vill gärna knåpa ihop en presentation, som samtidigt blir en minnesanteckning för mig själv, innan hon lägger magen i vädret.

Hjärtat är råttan som inte riktigt klev ut och presenterade sig för mig när hon kom till mig som liten. Hon var vacker och snäll, javisst, men visade ingen tydlig personlighet, så som jag varit van vid med mina råttor. De har alla haft någonting i sin personlighet som varit deras signum, något som gör att man kommer ihåg dem. Hjärtat var både bra och fin, men liksom ‘bara’ en vanlig råtta. Jag kom snart över det och lärde mig uppskatta det – jag hade ju så många personligheter, och det är inte alltid av godo. Hjärtat har fått två kullar i sitt liv;  Julklappskullen med Olydia’s Staten Island och kamerakullen med Perinone. Ingen från Julklappskullen har ännu gått vidare i aveln, men sist jag pratade med Cosmonita hade hon fortfarande Lego i tankarna för att bli pappa. Från kamerakullen har Minolta blivit mamma till Bibelkullen och Hasselblad till Fire-in-Kairokullen, så det finns en del ättlingar till denna fantastiska hona. Hon har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv, tills hon fick sitt första lymfom ett par veckor innan sin 2-årsdag, och nu har hon fått en knöl till. Ingen av knölarna är snabbväxande, så hon får tuffa på så länge det funkar utan att hon verkar ha problem med dem. Tog nya bilder på henne häromdagen – men minns inte var jag kan ha gjort av dem, uppdaterar om jag hittar dem eller när jag tagit nya.

Hon har de senaste dagarna visat början till bakbenssvaghet, tyvärr. Annars är hon, såhär på sin ålders höst, lätt att snacka med, väldigt kelig och kommer alltid när jag ropar på henne oavsett var hon är <3

Hjärtat i karantän hos Johan, mitt ex.

Hjärtat i karantän hos Johan, mitt ex.

ca 7 månader gammal

ca 7 månader gammal

RiP Cosmonita’s Dame de Coer 2011-05-13 ;(

Orsaken var att en av hennes knölar sprack, och en cancerknöl som går sönder läker tyvärr inte, och för att bespara henne en massa behandling och krånglande som ändå inte skulle leda någonstans valde jag att låta henne somna in, trots att hon var pigg och frisk i övrigt, fortfarande bra i hullet, glansig i pälsen om ock med lite begynnande bakbenssvaghet.

RiP mina älskade killar :(

mars 21st, 2011

RiP mina älskade killar - Rackarns Rolleiflex och Cerulean

Förra helgen åkte jag och Roffen till Rembackens och lät Cerulean (född 2008-05-26) och Rackarns Rolleiflex (född 2009-06-16) somna in. Detta sedan jag en tid insett det ohållbara i situationen med att låta dem båda bo ute fritt i råttrummet, som de gjort sedan i nov/dec. Cerry för att han blivit bakbenssvag och Rolle för att han  inte blivit accepterad av flocken trots upprepade försök. Jag har försökt lista ut vad som var fel, men misslyckats. Rackarns Job har uppvisat en överdominans, javisst, men jag tror inte det var hela förklaringen.

Rackarns Rolleiflex

Tyvärr har jag brist på bra bilder på Rolleiflex :/

I höstas fick Rolle flytta tillbaks till mig  från sin köpare, då hans kompisar dog ifrån honom och matten inte ville att han skulle vara ensam. Nu, med facit i hand, hade han haft det bättre ensam kvar hos sin snälla matte än hos mig och jag tar på mig hela skulden. Jag hade helt enkelt inte en tanke på att jag faktiskt hade tre ”pubertetskillar” i min hanbur när jag sa ja. Det var ju dömt att misslyckas! Jag gjorde många försök, Job betedde sig illa; de andra killarna drogs med, men skadade aldrig. Men Rolle var rädd. Han pep och skrek och försökte gömma sig. Och ju mer han gjorde det, desto mer provocerade tycktes killarna bli. Till slut fick han bo fritt i råttrummet med Cerry.

RiP mina älskade killar - Rackarns Rolleiflex och Cerulean

Men även Cerulean var sur emot Rolle, vilket jag aldrig sett honom vara mot någon förut, därför tror jag att det var något mer problem än Jobs överdominans. De bodde så i några månader och Cerry fick umgås med med de andra råttorna när de rastades, även med tjejerna, och de uppvaktade honom hoppfullt då de löpte och ni kan tro han blev upplivad och glad! Rolle fick vara i en låda i vardagsrumssoffan när de andra råttorna var lösa.

På slutet lärde sig Cerry att tolerera Rolle och de låg  ihop för det mesta. Men nu kom Rolle på en ny strategi: anfall är bästa försvar!

Förra fredagen städade jag, torkade golvet och möblerna i råttrummet och tänkte att jag kanske skulle låta dem träffas ännu en gång, lite försiktigt, under min uppsyn. Att lukterna kanske inte var riktigt lika starka och provocerande efter rengöringen. Ack så fel man kan ha. Rolle rusade på Job och begravde tänderna i honom direkt då denne lämnade buren och de rumlade runt längs golvet under stridsrop.

När jag insåg mitt misstag försökte jag dela på dem vilket slutade med att Rolles tänder bytte plats från Jobs rygg till mitt finger. Han tuggade tills det knakade om det och då släppte han till slut. Blodet forsade förstås, det som knakat var när han försökte bita genom benet. Jag tog mig ut i badrummet och släppte honom där för att hålla isär råttorna, försökte tvätta såret och stoppa blodet och SMSade en vän och bad henne komma (eftersom jag trodde att jag skulle svimma). Hon bestämde genast att jag måste åka till akuten, men fick ringa och vidtala sjuksköterska och läkare innan hon lyckades övertyga mig om det. Jag förvånade mig själv med att ha sinnesnärvaro nog att se till att råttorna var inlåsta i burarna och att alla hade torrmat och vatten ifall jag skulle bli borta hela natten. Vännen svabbade blod med moppen som fortfarande stått i sin hink.

När jag väl kom hem igen bestämde jag mig för att  jag skulle åka till veterinären och låta Rolle somna in. Det var inget lätt beslut. När han kom till mig var han en lugn, social och mycket trevlig råtta och dessutom otroligt vacker, bra rex, inte tunnhårig som speciellt rexar av hankön tenderar att bli, Chocolate agouti med stora själfulla ögon. Men på senare tid hade jag lagt märke till att även om han varit trevlig mot mig och andra människor hela tiden och fortfarande var det när han lugnat ner sig igen, så var hans situation så stressande att han liksom blivit förstörd av den: alltid på helspänn och inte helt normala reaktioner när man pratade med honom. Jag kan inte riktigt förklara.

Dagarna innan hade jag också lagt märke till att Cerry haft blod i urinen. Det, tillsammans med bakbenssvagheten, gjorde att jag tog beslutet att de två skulle få följa varandra in i evigheten. Och faktiskt var det nästan ett ännu värre beslut med Cerry, för trots bakbenssvagheten var han pigg som en mört, funkade med alla de andra råttorna, hade ätit upp sig sedan han fick flytta ut och bo fritt på golvet, var glad, social och sprang nästan snabbare på bara sina framben över råttrumsgolvet än de unga friska råttorna på sina fyra. Han var verkligen inte redo för insomning :/ Men på detta sätt skulle jag slippa ensamråttor någonstans, och städningen i råttrummet har varit rätt tung det sista, då Cerry inte kunnat hålla tätt och ta sig upp i toalådorna på länge. Jo, han tog sig upp med framkroppen över kanten, men sedan kissade han ju utanför. Han lämnade kissiga snigelspår efter sig kors och tvärs över hela golvet.

Genom att de bodde löst och Rolle tillbringade hela kvällarna i TV-soffan, var de ju de två råttorna både jag och Roffe lade mest krut på och hade sett mest av de senaste månaderna, så det var en sorglig historia. Vi grät så det skvalade bägge två. Men, trots att jag gråter när jag skriver detta och när jag går igenom bilderna jag tog, så var det det bästa jag kunde göra. Livet som råttägare har blivit mycket enklare, jag slipper ha dåligt samvete för Rolle och Cerry…. Ja, Cerry kunde ju rimligtvis inte ha haft så långt kvar ändå, han skulle fylla 3 i maj. Job kommer att kastreras så fort jag fyllt på råttkassan igen, för även om han fungerar med alla andra råttor och är en ängel med människor, så hade jag sett de där tendenserna innan Rolle kom. Därför känns det bra att säkerställa att han inte kan bli pappa ens genom en olyckshändelse, även om han är den enda från den kullen som visat några sämre sidor.

Jag har ju också Joshua från bibelkullen, han är otroligt mjuk och fin och har inte  ett uns dominans i sig, syrran Rut har blivit mamma nu (Fire in Kairo-kullen) och syrran Ester också (Valutakullen) hos Cosmonita, så det finns chans till gott om ättlingar ändå.

Fire in Kairo-kullen *2011-02-08

februari 17th, 2011

Jag är rätt säker på att jag sett fel på en unge på födelsedagen och att det isf är 4 honor och tre hanar (WAY TO GO, Rut!). Med reservation för att de just nu är i den svåraste åldern för att se könen och för att jag aldrig har sett fel vid första inventeringen förut. Men ganska säker är jag ändå.

UPPDATERAT: Jag hittade mina anteckningar från första kollen – och jag HADE inte sett fel, utan SAGT fel och skrivit fel på nätet 😀


Alla honorna är släta och alla hanarna rexade :D.


En siames av varje sort – honan jättestor och fläskig (ja ja – allt är relativt, ni vet), hanen minst i kullen (okulärt – jag har inte vägt eftersom ingen av dem ser ohälsosamt liten eller stor ut).


De tre honorna ser ut att vara en agoutivariant – vilken bestämmer jag längre fram – de 2 hanarna är nog vanliga agoutis. Det KAN vara en synvilla rex/slät – men jag tror det inte.


Kullen får sitt temanamn från min absoluta favvoCurelåt och syftar förstår på att den föddes under den vecka då Egypten befriades från Mubarak. M>issa inte helskärmsläget i nedre högra hörnet!

Den 8e februari beräknas lilla Rut nedkomma med en förhoppningsvis fin kull. Pappa är Ruts morbror Rackarns Hasselblad, den mjukaste killen jag haft i mina burar. Nu börjar visserligen Rackarns Joshua verka komma upp i hans mjukhetskaliber också, de är två speciella grabbar dessa två släta agoutiherrar. Rut är en liten (312 gr vid parningen), pigg, mycket social och snäll agouti rex-tjej.

Då förstår alla som har det minsta hum om genetik att agouti är det mest förväntade utfallet, men båda bär även på graphite, vilket jag hoppas närmast ohemult mycket på. Även burmese och siames finns i bakgrunden, även om det är längre bak i stammen, och ännu längre bak finner man chocolate och mink också. Alla dessa färger kan alltså förväntas återfinnas i avkomman.

Självklart kan jag inte säga något om hur många ungar det blir – om det ens blir några – förrän de är födda och inte förrän då vet jag ju heller hur många honor och hur många hanar. Det står alla fritt att intresseanmäla, men jag har redan nu ganska många intresseanmälningar och antagligen kommer jag behålla flera själv. Jag prioriterar seriösa uppfödare och köpare som bor nära. av rent egoistiska skäl – det är helt enkelt lättare att hålla kontakten och följa avkommorna på detta sätt.

Jag är ju sorgligt dålig på att uppdatera här, därför rekommenderar jag att du håller koll på Rackarns Facebooksida, vilket går utmärkt även om du inte vill bli facebookmedlem, men är du medlem trycker du förstås på ‘gilla’ och får uppdateringarna direkt i din logg :).

Ingen tur

oktober 20th, 2010

Jag har försökt genomföra en Parning mellan Cerulean och Genesis 24:7 (reservation för att versnumret kan vara fel), men jag har inget hopp om att det funkat. Dels tror jag inte han lyckats kliva på henne tillräckligt väl för att komma till, en råtthona står inte kvar många sekunder i taget, hur villig hon än är. Cerry är också villig, men långsam. Ganska bakbenssvag också fast han fortfarande klättrar i buren. Han lider definitivt INTE av parningsförsöken, tvärtom – han blir som ung på nytt. I humöret iaf.

Jag ger ändå upp försöken nu. Mycket motvilligt – för hans brors avkomma har givit upphov till så fantastiska kullar, så en parning mellan Cerry och hans brors barnbarnsbarn hade jag mycket höga förväntningar för. Nu lutar jag istället åt en närmare inavelsparning mellan Rut, som är bättre – dvs lugnare och tryggare – än Genesis, och hennes morbror Hasselblad. Genesis var den enda släta honan i Bibelkullen, därför var det henne jag fick göra försöken med Cerry med, då annars resultaten av en rex/rex-parning blir nakna dubbelrexar.

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License