Rackarns Råttor

Jag har haft lite qualitytime med Irma idag. Hon har legat inne i huset i flera dagar och knappt synts till och imorse kände jag att jag led av akut Irma-längtan. Därför stoppade jag henne innanför morgonrocken på min väg till soffan där vi gullade loss. Hennes bakbenssvaghet blir inte ens bättre tillfälligt när jag ger henne räkor längre och antingen har hon fått en liten stroke någon gång, eller så har hon helt enkelt blivit dement, för hon är rätt förvirrad these days.

Irma 2yrs6m
Hon har grånat rätt mycket nu, min lilla flicka

Irma 2yrs6m

2006-11-01
Hittade en bild tagen den 1 november 2006, då Kicki och jag nyligen hämtat hem Irma och hennes syster Treblinka. Blinka fick stanna hos mig ett tag för avlusning, innan hon fick flytta vidare :)

12 Responses to “Hyllning till en åldrad Irma”

  1. Rosse

    Gud vad söt hon är på översta bilden! Vilka ögon! Söta gamla lilla råtta.

  2. Josefin

    Hmm, jag vill inte vara otrevlig eller påstå att jag vet bättre än dig, för det är ju du som träffar henne varje dag. Men jag får intrycket av filmen att hon inte mår så väldigt bra? Här står att bakbenssvagheten gör ont, och jag kan föreställa mig att det förvärras när hon kastar sig sådär.
    http://ratguide.com/health/musculoskeletal/degenerative_osteoarthritis.php

    Lycka till med din fina gamling!

  3. matten Paula

    Josefin:
    Jag har aldrig hört eller märkt att bakbenssvaghet gör ont. Jaghar sett det som en förlamning. bara. En förlamning innebär att funktionen lägger av och det känns inte med fysisk smärta (det vet jag av egen erfarenhet). Jag ska dock lusläsa din länk, för det sista jag vill är förstås att min lilla Irma ska lida! Jag kan också lugna lite genom att filmen och bilderna skildrar en dålig dag, nu tar jag ut henne varje dag och har intensiv qualitytime med henne och hon känns lite bättre i bakkroppen, men framför allt är ”demensen” som bortblåst – och det var den jag själv reagerade mest över.

  4. matten Paula

    Josefine: Nu har jag läst. Jag har dock stora tvivel om att bakbenssvagheten handlar om artros. Då borde den komma stegvis och inte över en natt (eller möjligtvis två). Själv har jag haft en teori om att det handlar om selenbrist (väldigt vanligt hos många djurarter och också välkänt fenomen för veterinärer. Det som talar för det är att man kan hålla utvecklingen stången genom att ge selénrik kost, t ex räkor med skal och paranötter. I just Irmas fall har det blivit en markant förbättring iom att jag givit räkor, hon gick från första grava symptomen till att KLÄTTRA efter en räkmiddag! Ska diskutera detta med veterinär och om vi anser att det skulle tillföra något också be om en röntgen, enl artikeln.

  5. Josefin

    Hej igen!
    Vad roligt att höra någon annans åsikt, jag visste inte att det kunde komma så över en natt bara. Jag har alltid haft pojkar och flera av dom har fått varierande stadier av bakbenssvaghet, någon helt förlamad. Det är troligen så då att Irmas problem har med selen att göra, medan mina har drabbats av det som beskrivs i länken. Jag har nämligen försökt med selenrik kost som räkor utan resultat. En fundering: om det rör sig om ett bristsymptom, borde inte samtliga eller åtminstone flertalet av råttorna som äter samma kost drabbas? Eller rör det sig om något annat än en ren brist – men symptomen kan lindras med selen?

    Jag har haft svårt att få svar från veterinärer på om det är smärtsamt eller inte, det verkar inte vara någon som har någon större koll på vad det handlar om. Men förmodligen har mina pojkar haft det som beskrivs i länken, eftersom det aldrig kommit över en natt utan kommit smygande. Första symptomet är att dom släpar svanstoppen i marken när dom går. Jag har givit Prednisolon och Glucosamin, men det botar ju inte problemen, som beskrivs i artikeln. Tycker alltid att det är så svårt när det här händer, jag vill ju inte heller att mina älsklingar ska lida! Det viktigaste är nog att man känner sina råttors personlighet och kan ha lite distans så att man märker när dom inte mår bra längre. Det hade varit lättare om dom inte var så duktiga på att kamouflera sina problem..

  6. matten Paula

    Josefine:
    Ja, i artikeln står ju att artrosen främst drabbar hanar. Och vad gäller räkorna; de ska ges MED skal. Jag har kommit på att bästa sättet att få råttorna att käka både räkan OCH skalet är att skiva den rakt av och ge, så att både räka och skal ges i småbitar. Gör jag så ligger inga skalrester kvar alls efter middagen :) Det går förstås också att slå sönder dem med en mixerstav.

    Det är svårt att få tag i veterinärer som kan råttor. Man behöver vara rätt kunnig själv, så att man kan hjälpa dem att komma fram till diagnoser och medicinering. Då är det bra att vara med på ett forum (det finns länk till r8forum i min högermeny, där stökar jag själv omkring) så att man kan fråga och diskutera innan veterinärbesöket.

    Har dina killar fått bättre _rörlighet_ av kortisonet? Och hur har Gukosaminet påverkat? Jag har förstått att det kan förvärra respiratoriska problem?

  7. Josefin

    Ja det där med veterinärer stämmer bra. Ibland har jag fått känslan av att det blir en prestigefråga när jag har ifrågasatt diagnoser eller försökt delge min erfarenhet, och sådana går jag inte till igen. Jag är ju inte där för att argumentera, utan för att jag vill hjälpa mina bebisar… Om veterinärer inte kan motivera sin diagnos, annat än med att dom varit hundveterinär i 25 år, varför ska jag tro att dom vet vad dom håller på med? Nä, forum OCH intresserade veterinärer är en bra kombination. :)

    Det var min första råtta jag gav Glukosamin, och det var 6-7 år sen. Då var jag grön och visste inte vad som hände annat än lite lösa artiklar på internet. Men han blev förlamad till slut, det kan också vara så att vi satte in medicineringen för sent eftersom jag inte såg symptomen i det tidiga stadiet. Efter det har jag haft rossliga gammelråttor och inget Glukosamin. Kan därför inte ge någon riktig redogörelse för hur bra det fungerar, om det nu gör det.

    Vad gäller kortisonet så tycker jag att framskridandet av svagheten har gått ganska långsamt den här gången, men han har dock inte fått kortison sedan de allra tidigaste symptomen. Jag har istället varit noga med att han har fått komma ut när han själv velat röra på sig och jag tycker att det har hållit honom väldigt rörlig. En del hanar är ju riktiga potatisar som hellre sitter i ett hörne och smaskar godis än tar ett steg i onödan. ;) Julius är lite sådan så därför har jag verkligen varit noga med att han har fått möjlighet att röra sig, kliva runt i bylsiga täcken och sådant så att han inte ska hämmas av att det kanske gör mer ont att gå på stumt underlag (även om han är ute på golvet varje dag också). Alltså kan jag inte svara säkert på om det är kortisonet som varit till hjälp, men det kan vara så att det och mina entusiastiska hålla-igång-aktiviteter har samverkat. Möjligen hade han inte varit lika intresserad av att röra sig utan kortisonet? Jag tror mest på att hålla dem aktiva livet igenom, så att de får bygga upp starka muskler. Det är mina mest aktiva killar som drabbats minst av svaghet på äldre dagar.

    Märker du av några muskelryckningar i bakdelen på Irma? Jag kan känna ibland ett snabbt ”pulserande” i musklerna och har fått för mig att det kanske är någon typ av smärtsam kramp? Jag frågade en veterinär om det för längesen som sa att det kommer sig av att musklerna blir svagare, men jag skulle gärna ha ett mer utförligt svar på vad det kommer sig. Det är verkligen ett dilemma för mig, den här muskelsvagheten. Jag oroar mig jämt för att dom ska ha ont. Jag ska faktiskt prova att ge en dunderräkkur ett par dagar och se om det har någon effekt. Jag har kanske varit för sparsam?

  8. matten Paula

    Josefin:

    Nej, inga muskelryckningar hos Irma. Ingen av mina råttor har fått det, men jag har hört talas om det. Jag är också en anhängare av att se till att de rör sig så mycket som möjligt så länge som möjligt, därför sätter jag upp ett milt motstånd mot att handikappanpassa buren så fort en råtta börjar bli lite svag. Just denna tantflock sitter istället i en bur med stående galler – extra arbetssam att ta sig fram i! Nu när det gått så pass långt får dock Irmisen mat på burbottnen och utanför buren – så henne har jag anpassat lite för. Men inte förrän det gått rätt så långt!

  9. kicki

    Intressant diskussion.

    Ang handikapp-anpassning nöjer jag mig oftast med att sätta upp hängmattor som fångar upp fallande tanter, så att de inte ramlar ända ner i botten och slår sig.

  10. matten Paula

    Ja, jag har inspirerats av kicki och satt upp massor med olika hårt spända hängmattor i buren, omlott, så att fallen inte blir så höga och hårda. Bra träning att kliva runt i hängmattor också :) Ditt tips om att pulsa runt i täcken var också bra, tycker jag, Josefine!

  11. Josefin

    Hihi, jag gjorde alltid det förr, men Ferdinand har en aversion mot hängmattor som inte är på sin plats och gnager outtröttligt tills dessa förvandlats till garnnystan på burbotten… Men jag håller med, kan man undvika att handikappsanpassa utan att det finns risk att någon skadar sig så är det nog bäst att låta bli.

    Vad kul! Vem kan motstå mjuka täcken…? :)

  12. Rackarns Råttor » Blog Archive » Hejdå Irmaliten

    [...] har hon givit upp och lämnat oss, vår fina gamla Irma. Hon blev ganska precis 2 år och 7 månader gammal, har varit kärnfrisk hela livet med undantag [...]

Leave a Reply

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License