Rackarns Råttor

Det står inte still ett dugg

augusti 15th, 2008

i sunkpalatset. Det är bara jag som gör annat än att data och inte är så pigg att jag orkar formulera mig. Sommaren har förflutit bra, Lovisa (Kiwi) råttvaktade medan jag var på fårö i två veckor, och hon gjorde det mycket mer engagerat och bra än jag hade förväntat mig och bett om. TACK Lovisa! Mina råttor och jag har tur som har dig som vän :) .

Två råttor fick följa med, de två opalpojkarna från Linas och Grodans gemensamma kull. De erövrade hjärtan varhelst de visade sig. Först på pendeltåget till Nynäshamn, där ett äldre par satte sig bakom oss. När det gick upp för kvinnan att jag hade råttor med mig så tjöt hon nästan av lycka. Hennes barn hade haft råttor som hon hade fallit pladask för och nu när barnen var stora, saknade hon råttorna berättade hon och bad med bedjande blick om att få hålla.

När vi bokade biljetterna hade vi inte planerat att ha med oss råttor, så när vi steg ombord på färjan gick jag till djursalongen och parkerade vagnen som transportburen stod på där. Intill satt en äldre herre som direkt visade intresse och sa att jag kunde gå och sätta mig i kafeet, han skulle hålla ett öga på mina småttingar under tiden. Jag lämnade dem lite nervöst, eftersom jag på vägen till Nynäshamn hade upptäckt att den transportbur jag hade valt hade för glest galler – om de skulle vilja, var det bara att traska ut! Jo, jag berättade såklart detta för farbrorn, men han lät sig inte avskräckas.

Jag återvände till djursalongen då och då för att titta till grabbarna, bara för att upptäcka att farbrorn hade en fru också – minst lika råttokig som den dam vi träffat på pendeltåget. Den här damen var ungefär lika gammal som den första, men nästan helt utan hämningar :D hon krälade runt på golvet för att titta på mina sötgrabbar och pipande prata med dem. När vi köade för att stiga av färjan trodde jag att hon ville komma förbi mig eftersom hon gick bakom mig och nästan tryckte sig emot mig. När jag frågade om hon ville komma förbi, om jag var ivägen så fick jag svaret ”neeejdå, jag vill bara vara nära råttorna!” Vid bagageutlämningen dök hon upp igen och ville ha mina kontaktuppgifter för hon ville köpa råttor :D

Grabbarna bodde i buren som de kunde lämna när de ville, men försökte inte smita en enda gång och när de två veckorna gått, hade de vuxit så att de inte kunde. :)

På hemresan gjorde jag samma sak, ställde råttorna i djursalongen och gick till mitt sällskap på cafétorget. Denna gång hade jag ingen som vaktade dem, men var inte heller nervös för att de skulle smita. Alltså tittade jag inte till dem lika frekvent som på ditvägen. När jag intagit min massäck gick jag till min bokade vilstol för att lyssna på ljudbok och kanske sova lite. Jag hann dock inte sitta länge förrän ett utrop ljöd ur högtalarna: ”kan den som har ett par RÅTTOR i en bur i djursalongen komma till informationen SNARAST”. NU blev jag ju jättenervös, och rusade dit. De hade inte smitit och skrämt livet ur råttfobiker, utan det var en person med en hund, en jack russell som inte kunde slappna av när råttorna var där… Eh? Nå jag gick dit och snackade med matten, sen var allt lugnt. Men jag undrar om de hade förutsett att utropet skulle få till följd att hela färjans barnpopulation genast kom rusande till djursalongen för att titta på råttorna. Haha, det kunde de gott ha. Själv gick jag till informationen och berättade att jag pratat med den som klagat och att allt nu var frid och fröjd för att sedan återvända till min vilstol.

Efter detta stannade jag hemma i Uppsala en vecka och nojsade med råttorna, för att sista semesterveckan ta mig en tripp till Norrköping för att hälsa på Kicki, Sandra och Corneliskullsråttorna Fiffiga Marie och Ann-Katarin Rosenblad (som blivit ofattbart stor!). Även Micke och de andra råttorna fick lite välförtjänt uppmärksamhet ;)

Den här gången såg Nucleus till att mina råttor fick mat, vatten och mådde bra och det gjorde hon med den äran. Det syntes inte ens att jag inte varit hemma!

Jag lämnade Norrköping med en alldeles underbar råttfröken, Mademoiselle Caramelle, och en ny råttkontakt i hennes uppfödare Ulrica. Hon föder upp blått och säljer privat och till djuraffären som hon jobbar i. Som för övrigt är just den Arkenaffär där Sandra hittade råttan med bettfel, som hon skrivit i HR om.


Karamellen i grodpose! <3

Efter att ha träffat Ulrika i butiken och sedan pratat med henne ett par, tre timmar i telefon kan jag säga att jag har ett gott intryck av henne, att hon är pigg på att lära och ta till sig. Det betyder ju inte att alla i butiken är lika bra när det handlar om råttor, men där finns iaf EN person som engagerar sig och försöker ge bra info och dessutom föda upp bra råttor. De tar också emot råttor utifrån, så alla föds inte upp av Ulrika.

Karamellen visar upp kärlekspricken

Imorgon kommer Kicki hit och har med sig mitt lilla blåbär från Ulrika. Jag har både köpt och döpt henne osedd och reggat henne på chans, men Kicki har rapporterat att hon är väldigt ljus. Det ska bli roligt att se henne och ställa henne på stora pet, så får vi se om jag får regga om henne sedan. Antagligen får jag regga om Caramelle, eftersom jag skickat in regpapper där jag skrivit henne som ambk, men nu kommit på att det antagligen är fel – hon är inte vit under hakan och har ingen bläs. Därför ska det bli roligt att ställa henne också, eftersom jag nu anmält henne som eubk. Jag får helt enkelt se vad expertisen säger, jag lyckas aldrig bli klok på de där teckningarna. Stora Pet, ja. Förutom Petit Myrtell och Mademoiselle Caramelle har jag anmält Karius (som egentligen heter Perinone), Baktus (Cerulean), Staten Island och Melli. Mina 6 yngsta förmågor alltså.

Det blir extra roligt eftersom tre av dem har färger som jag inte alls kan. Opal, säger Grodan, Lena B och Eva Johansson om graphite agouti, medan Potku säger att opal är blue cinnamon i Sverige, vilket måste vara en väldigt mycket ljusare färg än mina små tandtroll. Och så får jag ju se om Petit Myrtell alls går som blue (vilket jag reggat och anmält henne som), hon kanske visar sig vara någon annan blue-variant, enligt bildena som Kicki MMSat till mig:


Här gör blåsticket henne precis så blå som jag önskar att hon vore!

Det har hänt fler saker i Rackarns Sunkpalats, men det får jag skriva om nån annan dag. ZZZzzZzZ

One Response to “Det står inte still ett dugg”

  1. Hannah

    Men vilken gullig historia! Jag kom på mig själv med att fnissa flera gånger!

Leave a Reply

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License