Rackarns Råttor

för lite över en månad sedan tog jag hand om en liten råttkille som annonserades ut på Blocket. Det var en djurvän som räddat den från sin kompis, som köpt honom på antagligen en mindre seriös djuraffär. Hon trodde att han kanske var 4 månader och beskrev att han var liten och hade stora öron – när jag var på väg för att möta henne på centralen slog det mig att TÄNK om han är en MUS! Tjejen hade sagt att hon inte visste något alls om råttor, mer än att de inte skulle vara ensamma, vilket lille Pancho varit hela tiden. Han var ingen mus, som tur var.

Han överlämnades i en kartong och det var inte ens lätt att sätta över honom i den lilla transportbubblan jag hade med mig, han var så rädd och stel i hela kroppen och fullkomligt utan tillit. Han fick följa med mig på ett par möten innan det bar hem med tåget. Jag försökte bekanta mig med honom under hemresan men han var så rädd att han försökte trycka sig ut genom transportbubblans vägg och markerade ett par ggr mot min hand, så jag gav upp, lät honom vara ifred.

Se ett sånt charmtroll han är!

Se ett sånt charmtroll han är!

Väl hemma fick han en egen liten minibur att boa in sig i någon dag innan jag lät honom hälsa på hanarna under deras utetid. Den lille plutten blev så till sig i trasorna över att få träffa andra råttor att hans hormoner satte igång att löpa amok och han försökte glatt sätta på dem allihop – från alla vinklar. Inte något geni ur social synpunkt, alltså. Mina snälla hanar försökte mest bara skaka av sig honom och gå därifrån, ingen av dem ens försökte sätta honom på plats. Jo, Illis lite grann med sitt vanliga milda sätt – och han har också varit den som Pancho funkat bäst med. Ungdomar VILL HA och BEHÖVER tydliga regler! :)

Sötsnut!

Efter ett par veckors tid, då han fått vara ute med hanarna varje dag, kom Spiro och Hasse igång och började tjafsa med honom. Spirograph är ju helt klart lägst och osäkrast i min hanflock, och antagligen är Hasse näst lägst.  Jag har aldrig tidigare sett honom visa några tendenser att mucka med någon, han har liksom aldrig ens kommit in i puberteten vad jag kunnat se. Till och med med Pancho känns det mest som att gör det för att han måste.

En sån här mjukisintro har jag aldrig försökt mig på förut, och det har aldrig förut heller gått så dåligt att introducera en ny råtta till någon av mina flockar. Han har fått flytta in i nyburen och bott i den själv, men jag gjorde ett försök att sätta in Spiro till honom en kväll och tänkte att de är ju bara två och båda lika fegproppiga, men det var ett rejält feltänk. Nu fattar jag faktiskt inte hur jag tänkte, hur jag kunde sätta just Spiro till honom, han som var min sämsta (enda dåliga) hane, är extremt känslig för förändringar och dålig stämning. Usch, jag skäms, att jag utsatte dem för detta.

Gullplutt!

Kl 3 på natten vaknade jag av att det var fullt tumult i buren, gick upp nyvaken och groggy för att dela på dem. Båda var otroligt spända, som fiolsträngar. Jag tog Pancho och stoppade honom i den lilla buren han hade suttit i först när han kom och sedan skulle jag ta mig an Spiro, som låg tryckt på rygg i ett hörn på samma sätt som Pancho sett ut att vilja trycka sig ut genom väggen i transportbubblan. Stackarn. Extremt uppstressad råtta. Extremt trött matte, som tog sig tid, men inte tillräckligt. Han lugnade ner sig och jag brukar ha en sjysst teknik att plocka stressade hanar ur bråk utan att ge dem chans att bita, men den här gången… Gick det inte så bra. Jag tog honom för tidigt. Han hade inte hunnit varva ner tillräckligt.

Han lyckades komma åt att hugga mig i underarmen. Rejält. Hela överkäkens långa huggtänder gick in till sin botten i min arm och sen halkade han runt med underkäkens tänder bredvid när han försökte komma loss med dem, så det blev ett rätt otäckt bit. Konstigt nog blödde det inte mycket. Jag tror att både jag och Spiro blev lika chockade, och min första tanke var ju att gå till veterinären och avliva bägge grabbarna på en gång – det känns inte hållbart att ha sådana opålitliga råttor i sin besättning. Speciellt Panchos sätt har ju vänt hela mitt gäng upp-och-ner. En vanligtvis lugn och harmonisk besättning har blivit rätt tjafsiga och stressade på situationen. Kanske är detta orsaken till att d’Avola satte igång att tokbarbera sig också?

Nå, det blev ingen avlivning, båda är kvar. Igår tänkte jag att jag har aldrig haft problem med introduktioner förr, men så har jag aldrig heller varit såhär försiktig. Jag har satt in nya råttor i flocken utan pardon efter att ha tagit bort alla gömställen som nykomlingen kan söka skydd i (det förlänger bara processen), de har fått göra upp och bråka loss om de har velat (oftast har de inte ens velat det) och efter max 1-1½ dygn har det varit en sammansvetsad flock igen. Med en individ mer <3

Igår bestämde jag mig för att sluta upp med meserierna och satte in Pancho i hanarnas bur medan de var ute. När de skulle in för kvällen hittade han tyvärr ett gömställe som jag missat, och där satt han nästan hela natten. Pipandes och skrikandes, så fort någon kom i närheten. Gick upp en gång inatt för att titta till dem och såg att han blivit biten i framtassen, men flyttade på näthyllans underlägg så att det inte blev någon glipa mellan det och väggen, eftersom jag såg att Hasse satt därunder och antagligen hade han eller någon av de andra råttorna bitit honom i foten underifrån. När jag kom hem från jobbet satt han fortfarande under den där hyllan och jag släppte ut honom, tog en rejäl gosstund under det jag undersökte honom för att se om det uppstått någon annan blodvite. Jag hittade inget, men såg att han faktiskt blivit av med halva lilltån. Det förvånade mig, eftersom det inte finns något blod alls i buren – och andra hanar som blivit av med en tå eller bara blivit bitna i fötterna när de klängt runt på honburen har blött som sjutton. Tån ser fin ut iaf och han går på foten precis som vanligt och nu har jag tvättat med väteperoxid, så jag hetsar inte upp mig över det. Kommer sätta in honom i hanburen igen när han fått vila sig lite från traumatiken och jag hoppas det blir bra. Spiro har dock inte varit i buren över natten, han fick vara kvar ute, för att inte bli uppstressad. Samtidigt innebär ju det att de har sin uppgörelse kvar – det är aldrig lätt att veta vilket bästa sättet är att hantera saker och ting.

Just nu ser jag detta som ett råttsocialt experiment. För att se om den till synes omöjliga lilla Tokfransen inte alls är omöjlig, utan att det var mitt beslut att gå ifrån mitt vanliga introbeteende som var det omöjliga i historien.

Förra veckan bokade jag en tid för kastrering för Pancho, för han är ju uppenbart översexuell med stark hormondrift.

4 Responses to “Sannsagan om Pancho/Tokfrans”

  1. matten Paula

    Misstänker att hans tå INTE rykt när han satt i hanburen inatt, utan just när han klättra runt på honornas bur, för därikring hittade jag faktiskt lite blodiga tasspår.

  2. Rackarns Råttor » Blog Archive » Veckans råtta v 14; Rackarns d’Avola

    [...] d’Avola tog saken i egna händer då Tokfrans kom på hur man rymmer ur den buren han bodde i i början när han kom till mig. Resultatet blev den [...]

  3. Rackarns Råttor » Blog Archive » Veckans Råtta v 25

    [...]  Nåja nu är vi iaf framme vid Tokfrans, och jag kan fuska lite genom att bara länka in ett gammalt inlägg om honom som jag skrev för nu mer än ett år sedan. Han är en kastrerad hane nu, som funkar bra i [...]

  4. Rackarns Råttor » Blog Archive » Veckans Råtta v 30; Rackarns Prins Hatt Under Jorden

    [...] Jag har upptäckt att Prins Hatt Under Jorden älskar att bada! Han sitter under kranen och riktigt njuter när vattnet sköljer över honom, inte ett pip eller en stressbajs så långt ögat når Gosmassage i handduken efteråt är jättemysigt och han vill inte att det någonsin ska ta slut. Inte jag heller Han, som förresten också kommer från en tjuvparningskull, är ett levande bevis på att även en sådan kan visa sig vara riktigt bra. Speciellt om man, som jag just nu, bara har bra råttor Han är en svart som synden men väldigt vackert och jämnt silvrerad European berkhire-kille från Prinsar&Sessor-kullen som fyllde 1 år för inte så länge sedan. Mamman är Nero d’Avola från Vinkullen och pappan Tokfrans. [...]

Leave a Reply

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License