Rackarns Råttor

Archive for the ‘RiP’ category

Presenterar d’Avola, eftersom hon känns aktuell, dels för att hon sett oroande dräktig ut de senaste dagarna, dels för att hon är en av de tre råttor jag just behandlar emot rossel. Hon är inte dräktig, går inte upp i vikt, utan utvecklas förhoppningsvis bara till den päromformade tantkroppen, som så många honor får.  d’Avola kommer från Vinkullen, som föddes 2009-07-21. Hon är en av de vackraste råttorna jag någonsin sett, perfekt typ, fantastiska ögon, slät och svart som synden. Hon har alltid varit glad och pigg och social, både med människor (inte bara mig) och andra råttor.

Oj vad konstigt det var att se sig med glasögon!

Oj vad konstigt det var att se sig med glasögon!

Jag var så glad över denna skönhet att jag planerade en parning mellan henne och Perinone, och precis när jag startat parningsförsöken – började hon barbera sig. ÅÅÅÅÅÅÅhhhh jag kan inte ens beskriva besvikelsen. Bara ett par dagar innan jag upptäckte det hade jag blivit kontaktad av en vinkullsköpare som bekymrade sig över att hans råtta barberade sig, alltså två råttor från samma kull. Jag avbröt genast försöken och det blev aldrig något. Väldigt synd för d’Avola och Perry var verkligen the perfect match personlighetsmässigt.

Barberardrottningen!

Barberardrottningen!

Nå, d’Avola tog saken i egna händerTokfrans kom på hur man rymmer ur den buren han bodde i i början när han kom till mig. Resultatet blev den underbara Prinsar & Prinsessor-kullen som föddes samma helg som Prinsessbröllopet stod. De är mycket sköna och lovande resultat av en tjuvparning, vackra och trevliga.

Men d’Avola, hon barberar sig fortfarande ;( Det gör henne inte mindre älskad, hon tillför mycket till flocken med sitt fina temperament, tjafsar aldrig med någon, fullt drag hela tiden – trots att hon fyller 2 om ca 3 månader. <3

Tänkte försöka presentera en råtta ur min besättning/vecka. Jag går ut hårt med Hjärtat, helt enkelt därför att hon numera är äldst i gänget med sina 2 år och fem månader, och jag vill gärna knåpa ihop en presentation, som samtidigt blir en minnesanteckning för mig själv, innan hon lägger magen i vädret.

Hjärtat är råttan som inte riktigt klev ut och presenterade sig för mig när hon kom till mig som liten. Hon var vacker och snäll, javisst, men visade ingen tydlig personlighet, så som jag varit van vid med mina råttor. De har alla haft någonting i sin personlighet som varit deras signum, något som gör att man kommer ihåg dem. Hjärtat var både bra och fin, men liksom ‘bara’ en vanlig råtta. Jag kom snart över det och lärde mig uppskatta det – jag hade ju så många personligheter, och det är inte alltid av godo. Hjärtat har fått två kullar i sitt liv;  Julklappskullen med Olydia’s Staten Island och kamerakullen med Perinone. Ingen från Julklappskullen har ännu gått vidare i aveln, men sist jag pratade med Cosmonita hade hon fortfarande Lego i tankarna för att bli pappa. Från kamerakullen har Minolta blivit mamma till Bibelkullen och Hasselblad till Fire-in-Kairokullen, så det finns en del ättlingar till denna fantastiska hona. Hon har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv, tills hon fick sitt första lymfom ett par veckor innan sin 2-årsdag, och nu har hon fått en knöl till. Ingen av knölarna är snabbväxande, så hon får tuffa på så länge det funkar utan att hon verkar ha problem med dem. Tog nya bilder på henne häromdagen – men minns inte var jag kan ha gjort av dem, uppdaterar om jag hittar dem eller när jag tagit nya.

Hon har de senaste dagarna visat början till bakbenssvaghet, tyvärr. Annars är hon, såhär på sin ålders höst, lätt att snacka med, väldigt kelig och kommer alltid när jag ropar på henne oavsett var hon är <3

Hjärtat i karantän hos Johan, mitt ex.

Hjärtat i karantän hos Johan, mitt ex.

ca 7 månader gammal

ca 7 månader gammal

RiP Cosmonita’s Dame de Coer 2011-05-13 ;(

Orsaken var att en av hennes knölar sprack, och en cancerknöl som går sönder läker tyvärr inte, och för att bespara henne en massa behandling och krånglande som ändå inte skulle leda någonstans valde jag att låta henne somna in, trots att hon var pigg och frisk i övrigt, fortfarande bra i hullet, glansig i pälsen om ock med lite begynnande bakbenssvaghet.

RiP mina älskade killar :(

mars 21st, 2011

RiP mina älskade killar - Rackarns Rolleiflex och Cerulean

Förra helgen åkte jag och Roffen till Rembackens och lät Cerulean (född 2008-05-26) och Rackarns Rolleiflex (född 2009-06-16) somna in. Detta sedan jag en tid insett det ohållbara i situationen med att låta dem båda bo ute fritt i råttrummet, som de gjort sedan i nov/dec. Cerry för att han blivit bakbenssvag och Rolle för att han  inte blivit accepterad av flocken trots upprepade försök. Jag har försökt lista ut vad som var fel, men misslyckats. Rackarns Job har uppvisat en överdominans, javisst, men jag tror inte det var hela förklaringen.

Rackarns Rolleiflex

Tyvärr har jag brist på bra bilder på Rolleiflex :/

I höstas fick Rolle flytta tillbaks till mig  från sin köpare, då hans kompisar dog ifrån honom och matten inte ville att han skulle vara ensam. Nu, med facit i hand, hade han haft det bättre ensam kvar hos sin snälla matte än hos mig och jag tar på mig hela skulden. Jag hade helt enkelt inte en tanke på att jag faktiskt hade tre ”pubertetskillar” i min hanbur när jag sa ja. Det var ju dömt att misslyckas! Jag gjorde många försök, Job betedde sig illa; de andra killarna drogs med, men skadade aldrig. Men Rolle var rädd. Han pep och skrek och försökte gömma sig. Och ju mer han gjorde det, desto mer provocerade tycktes killarna bli. Till slut fick han bo fritt i råttrummet med Cerry.

RiP mina älskade killar - Rackarns Rolleiflex och Cerulean

Men även Cerulean var sur emot Rolle, vilket jag aldrig sett honom vara mot någon förut, därför tror jag att det var något mer problem än Jobs överdominans. De bodde så i några månader och Cerry fick umgås med med de andra råttorna när de rastades, även med tjejerna, och de uppvaktade honom hoppfullt då de löpte och ni kan tro han blev upplivad och glad! Rolle fick vara i en låda i vardagsrumssoffan när de andra råttorna var lösa.

På slutet lärde sig Cerry att tolerera Rolle och de låg  ihop för det mesta. Men nu kom Rolle på en ny strategi: anfall är bästa försvar!

Förra fredagen städade jag, torkade golvet och möblerna i råttrummet och tänkte att jag kanske skulle låta dem träffas ännu en gång, lite försiktigt, under min uppsyn. Att lukterna kanske inte var riktigt lika starka och provocerande efter rengöringen. Ack så fel man kan ha. Rolle rusade på Job och begravde tänderna i honom direkt då denne lämnade buren och de rumlade runt längs golvet under stridsrop.

När jag insåg mitt misstag försökte jag dela på dem vilket slutade med att Rolles tänder bytte plats från Jobs rygg till mitt finger. Han tuggade tills det knakade om det och då släppte han till slut. Blodet forsade förstås, det som knakat var när han försökte bita genom benet. Jag tog mig ut i badrummet och släppte honom där för att hålla isär råttorna, försökte tvätta såret och stoppa blodet och SMSade en vän och bad henne komma (eftersom jag trodde att jag skulle svimma). Hon bestämde genast att jag måste åka till akuten, men fick ringa och vidtala sjuksköterska och läkare innan hon lyckades övertyga mig om det. Jag förvånade mig själv med att ha sinnesnärvaro nog att se till att råttorna var inlåsta i burarna och att alla hade torrmat och vatten ifall jag skulle bli borta hela natten. Vännen svabbade blod med moppen som fortfarande stått i sin hink.

När jag väl kom hem igen bestämde jag mig för att  jag skulle åka till veterinären och låta Rolle somna in. Det var inget lätt beslut. När han kom till mig var han en lugn, social och mycket trevlig råtta och dessutom otroligt vacker, bra rex, inte tunnhårig som speciellt rexar av hankön tenderar att bli, Chocolate agouti med stora själfulla ögon. Men på senare tid hade jag lagt märke till att även om han varit trevlig mot mig och andra människor hela tiden och fortfarande var det när han lugnat ner sig igen, så var hans situation så stressande att han liksom blivit förstörd av den: alltid på helspänn och inte helt normala reaktioner när man pratade med honom. Jag kan inte riktigt förklara.

Dagarna innan hade jag också lagt märke till att Cerry haft blod i urinen. Det, tillsammans med bakbenssvagheten, gjorde att jag tog beslutet att de två skulle få följa varandra in i evigheten. Och faktiskt var det nästan ett ännu värre beslut med Cerry, för trots bakbenssvagheten var han pigg som en mört, funkade med alla de andra råttorna, hade ätit upp sig sedan han fick flytta ut och bo fritt på golvet, var glad, social och sprang nästan snabbare på bara sina framben över råttrumsgolvet än de unga friska råttorna på sina fyra. Han var verkligen inte redo för insomning :/ Men på detta sätt skulle jag slippa ensamråttor någonstans, och städningen i råttrummet har varit rätt tung det sista, då Cerry inte kunnat hålla tätt och ta sig upp i toalådorna på länge. Jo, han tog sig upp med framkroppen över kanten, men sedan kissade han ju utanför. Han lämnade kissiga snigelspår efter sig kors och tvärs över hela golvet.

Genom att de bodde löst och Rolle tillbringade hela kvällarna i TV-soffan, var de ju de två råttorna både jag och Roffe lade mest krut på och hade sett mest av de senaste månaderna, så det var en sorglig historia. Vi grät så det skvalade bägge två. Men, trots att jag gråter när jag skriver detta och när jag går igenom bilderna jag tog, så var det det bästa jag kunde göra. Livet som råttägare har blivit mycket enklare, jag slipper ha dåligt samvete för Rolle och Cerry…. Ja, Cerry kunde ju rimligtvis inte ha haft så långt kvar ändå, han skulle fylla 3 i maj. Job kommer att kastreras så fort jag fyllt på råttkassan igen, för även om han fungerar med alla andra råttor och är en ängel med människor, så hade jag sett de där tendenserna innan Rolle kom. Därför känns det bra att säkerställa att han inte kan bli pappa ens genom en olyckshändelse, även om han är den enda från den kullen som visat några sämre sidor.

Jag har ju också Joshua från bibelkullen, han är otroligt mjuk och fin och har inte  ett uns dominans i sig, syrran Rut har blivit mamma nu (Fire in Kairo-kullen) och syrran Ester också (Valutakullen) hos Cosmonita, så det finns chans till gott om ättlingar ändå.

Minns inte om det var här, på Facebook eller r8forumet jag skrev det, men det var nog bara max en månad sedan jag satt och funderade på att jag har så många gamlingar i burarna nu, så att mina flockar kommer bli ganska rejält decimerade inom snar framtid. Sedan dess visade det sig att Perrys problem inte enbart var ålderproblem, utan även en urinvägsinfektion och när jag kom på det var det för sent för behandling. Jag försökte förstås, men det hann inte hjälpa innan han dog den 13e september.  I förrgår 2/10 hittade jag Olydias Staten Island aka Illis i buren, stilla insomnad i sömnen. Idag bar det iväg med Celeb till veterinär – ögonspecialist, faktiskt. Tyvärr var även det försent även för honom, precis som jag misstänkt. Han fick somna in, vilket känns bra, eftersom veterinärerna var rörande eniga om att när hornhinnan skadas gör det ONT.

Så här såg ögat ut innan vi åkte hemifrån

Så här såg ögat ut innan vi åkte hemifrån

Eftersom det som drabbat honom inte är så vanligt och ingen av dem hade sett det förut, frågade de försiktigt efter att jag sagt att jag ville att han skulle få somna in, om de fick titta lite närmare på ögat, då det inte längre skulle vara  plågsamt för honom. Jag sa självklart ja, jag vill ju att veterinärer ska lära sig mer liksom jag själv vill lära mig mer. Eftersom jag skulle få vänta 1½ tim på bussen tillbaks till Knivsta, bad jag att få vara med, vilket jag fick. Även om besöket blev väldigt sorgligt och det nästan känns som om hjärtat slitits ur kroppen på mig, var det också väldigt nyttigt för oss allihop, både den ordinarie veterinären Marianne Tornvall som övertygade mig om sitt kunnande på råtta (inte som det veritabla skämtet Ywon Rochat – självutnämnd ‘råttexpert’ som jag har NOLL tillit till), och ögonspecialisten, som ju inte kan råtta tidigare, men som kan ögon - och för mig själv.

Jag hade berättat att mitt huvudsyfte med besöket var att lära mig mer, eftersom mina köpare ju ringer till mig när de får problem och min vanliga veterinär är rar men inte så kunnig på just råtta. Annars hade jag kunnat åka till vilken veterinär som helst och låtit honomm somna in för en tredjedel av pengarna. Jag var ju redan då jag åkte dit ganska övertygad om att Celeb inte skulle komma med hem igen.

Jag kunde berätta en hel del om råttor och om nakengenen, som de inte visste förut, och Marianne Tornvall sa att det varit ett väldigt lärorikt besök för henne också, inte BARA för att de fick undersöka Celebs öga, och ville gärna att jag skulle komma tillbaks så att vi kunde slå våra kloka huvuden ihop *smickrad*.

Jag har tidigare delat med mig av mina erfarenheter just kring när råttor får problem med ögonen; nämligen att veterinärerna inte gör något. De vet helt enkelt inte vad de ska göra.

Nu fick jag lite tips av ögonspecialisten Eva Hertil;
Om din råtta får en vit prick i ögat, ögat svullnar eller blir toppigt; sök GENAST upp veterinär! Ju fortare behandling kan sättas in desto större chans att det är någon idé med den. Ögat är verkligen färskvara och en skada i det riskerar att förvärras väldigt fort (men kan också läka väldigt fort). Detta gäller även då din råtta får som en ”dimma” i ögat, det kan finnas många olika orsaker till det, bl a en infektion, men även andra orsaker som bör undersökas. Befinner du och råttan er i Uppsala/stockholm eller någorlunda i närheten, gå till Eva Hertil eller annan specialist på ögon. De har speciella instrument och kan se mycket bättre var i ögat skadan sitter och hur allvarligt det kan tänkas vara. Man bör ju kunna ta reda på var hon jobbar när det inte är tisdag…

Celebs problem var att hans hornhinna lossnade partiellt, först på vänsterögat, sedan, när det till synes läkts, även på högerögat. Igår kväll såg det ut som om högerögats hornhinna hade lossnat nästan helt (det var nog inte hornhinnan, utan ett lager av den eller en cellansamling, för om den lossnat helt skulle ögat ha runnit ut) och dessutom började vänsterögat krångla igen och se trasigt ut.

Ordentlig undersökning efter dödens inträde, då det inte längre kunde vara plågsamt.

Ordentlig undersökning efter dödens inträde, då det inte längre kunde vara plågsamt.

Lite tur i oturen var det, att min vanliga veterinär har stängt imorse för att iordningsställa sina nya lokaler, varför jag ringde till Mälarens smådjur, och att det var just Marianne Tornvall som lyfte på luren OCH det dessutom var tisdag, den dag som de nyligen (start i september) fått förstärkning av ögonspecialist. Jag tog tokledigt från jobbet och gav mig iväg.

Det tog faktiskt bara 20 min att komma dit från uppsala, även om kommunikationerna var sämre på hemvägen (fr a eftersom klinikens klocka gick 10 min efter, så att jag missade bussen när de 1½ timmen gått), så det är HELT görligt att åka dit från Uppsala även utan bil.

Jag kände mig väl och respektfullt bemött och trygg. De var väldigt rara, det kändes verkligen att de har en genuin känsla för djuren. Rekommenderas!

Besöket kostade över 1300, varav 750 var specialistarvode och jag dessutom hade Perry och Illis med för kremering.

Nu är där bara sex råttor kvar i hanflocken. Så få har jag inte haft sedan jag började föda upp.

Hejdå Irmaliten

april 5th, 2009

Nu har hon givit upp och lämnat oss, vår fina gamla Irma. Hon blev ganska precis 2 år och 7 månader gammal, har varit kärnfrisk hela livet med undantag för ålderskrämporna nu på slutet; men såna får man ha. Med ett sånt här facit önskar man ju förstås att man hade tagit en kull på henne…

Dagen efter började plötsligt Aries ge ett annat, nytt intryck. Från att ha varit pigg och alert, har hon plötsligt börjat se ut som att hon KÄNNER sig gammal. Så jag antar att hennes dagar är räknade nu. Utifrån har hon ju sett gammal ut länge, tunn som ett papper med flera knölar. En av dem har jag just i dagarna börjat misstänka inte alls är en cancertumör, utan en varabscess, men jag har hittat två till. När hon är sådär mager, syns de ju så tydligt.

Gråter och snorar här, men jag ska försöka berätta om Skarv. För ungefär 2 månader sedan fick Skarv en knöl under hakan. Eftersom jag planerat avel med honom hastade jag genast iväg till XL för att ta reda på vad för slags knöl det var. Han kollade den med ultraljud och kom fram till att det var en varböld. Jag blev skitglad förstås, han tömde och spolade den och vi åkte hem med ordination om fem dagars baytrilkur  (jag tyckte det lät lite, men veterinären borde ju veta bäst). Jag fick inte några vidare intruktioner om hur jag skulle bete mig, men det beror nog mer på att XL trodde att problemet var löst.

Det var det dock inte. Bölden vätskefylldes igen och igen och jag fick tömma den på egen hand. Sköljde, som veterinären hade gjort, med koksaltlösning efteråt. I slutet av vecka 7  pratade jag med honom och han tyckte att det skulle göras bakterieodling på eländet, så att rätt antibiotika kunde sättas in. Jag fick en tid hos Ywon Rochas, som jag fått höra ska vara en riktigt duktig råttveterinär. Hon tittaden hastigt på bölden och sa att Skarv skulle opereras, lyssnade på hans lungor och hjärta och sa att han var i så gott skick att det nog inte skulle innebära några problem. Sedan gav hon mig en prisuppgift på 3-4000 kronor och att jag fick räkna med kanske en tusenlapp till, eftersom det antagligen skulle bli komplikationer.  Plötsligt började hon prata om att prognosen var dålig och att han skulle tas bort istället. Jag blev väldigt förvirrad, hur skulle hon ha det?

Jag kunde inte  ta ställning till detta där och då – att avliva en råtta som var i ”gott skick”, nej jag kunde inte tro mina öron. Det kändes som om jag fått ett knytnävslag i magen. Alltså betalade jag 400 spänn för lite förvirrande information. Jag tycker ju att hon hade kunnat dränera bölden och spola den innan hon släppte hem oss, i alla fall. Även om det hon sa när hon förklarade VARFÖR Skarv skulle opereras säkert stämmer, så hade hon inget bra sätt att möta mig som människa.

Jag försökte ringa XL direkt, men möttes förstås av att praktiken var stängd och de bortresta under v8, som är sportlovsvecka här. Då skickade jag SMS till Skarvs uppfödare, Råtz, som tyckte  att det lät helt befängt. Hon berättade att hon lyckats få bort bölder med hjälp av väteperoxid. Vi kom överens om att jag skulle komma till henne med Skarv, så skulle hon hon ha behandlingshem för honom. Tömma, väteperoxidspola och ge honom en rejäl kur med antibiotika. Sagt och gjort, så fick det bli. När vi kom dit, visade det sig att bölden var större än hon föreställt sig, men hon gav sig ändå på projektet. Det fanns ju liksom inget att förlora.

Efter ett par dagar såg det lovande ut och vi trodde att det skulle gå bra. Tills för ett par dagar sedan då bölden hade börjat vätskefyllas igen. När han idag protesterade vid tömningen, vilket han inte gjort förut, då bestämde sig Lena för att ge upp. Vilket var något vi pratat om när det vände om till det sämre igen. Så nu har Skarv fått somna in. Vårat krånglande med den där bölden har nog inte varit skojigt för honom och det har pågått så länge nu,  att jag inte skulle vilja ha på mitt samvete att låta det pågå längre. Det gör mig inte ett dugg mindre ledsen. Jag har ikväll upptäckt att mina tårkörtlar inte förtvinat, som jag trodde. Usch, vad ledsen man kan bli!

TACK Lena för din insats och ditt stöd!

Farväl Chimay

januari 28th, 2009
Det känns iaf bra att hon bluppade och knattrade sig in i Elysion… Farväl älskade Råtz Chimay, som somnade in idag ca 13.15 vid en ålder av 2 år 3 månader och 3 dagar. Vi kommer sakna dig, men räknar med att du hälsar på ibland <3
Chimay säger farväl

En god och en dålig nyhet

januari 8th, 2009

Den goda först:
Råtz Skarv skulle få sin dom. Var det en cancerknöl han fått under hakan, eller var det en knöl av annan sort? Ofarlig eller farlig? XL klämde och kände och skakade på huvudet och blev konstigt nog överraskad när jag sa ”GÖR DET”, då han funderade högt över hur han skulle undersöka den noggrannare (eftersom den satt så illa till) och kom fram till att det bästa skulle vara att kolla den med ultraljud. Som om jag skulle opponera mig mot att Skarv blev rakad under hakan (för det var det han frågade: ”FÅR jag raka honom?”)?  Fast nu när jag sitter här och tänker igenom skeendet var det kanske mer en fråga till Skarv än till mig, kanske han var beredd på att bli biten när han rakade honom så nära munnen? Nåja. Ultraljud blev det. Det visade att knölen var en cysta, dvs innehöll vätska.

Då bar det iväg ut i undersökningsrummet igen och han satte en kanyl i knölj***ln i akt och mening att dra ur vätskan. Det var dock inte det lättaste för ut kom tjockt grågult var, och även om kanylen var grov var den inte tillräckligt grov. Frun/assistenten Elna skickades att hämta en skalpell och den otäcka bölden punkterades (blääääh) och spolades. XL var mycket imponerad av att en råtta kan vara SÅ fredlig och tålig som Skarv var under hela hanterandet. Han markerade inte ens, trots att han tydligt visade att det gjorde väldigt ont. Han förstod verkligen att jag vill använda honom som avelshane, och uppmuntrade mig också därtill.

Det var alltså den goda nyheten: knölen var en varböld, ingen dum cancer! Nu kan jag fortsätta mina återuppta mina avelsplaner med denna underbaring, som jag är så stolt över!

Därefter en ickenyhet:  Jag hade ju sagt på r8forumet att jag skulle ta med mig Melli och fråga om han kunde ta något slags test för att se vad som orsakar hennes fetma. Hon var med, men det enda besked jag fick var att det krävs ordentliga utredningar och det kräver många besök och kostar skjortan. Så eftersom hon är pigg och jag inte skall använda henne i aveln avrådde han mig från en sådan utredning.

Och nu är det dags för den dåliga nyheten:
Imorse var killarna ute ur buren och efter några dagar av att det som jag hela tiden trott var lite snorighet förvärrats lät han nu som en veritabel rosselråtta. När jag lyfte honom kände jag dessutom att hela bröstkorgen var stel och då insåg jag att jag antagligen lurat mig själv hela tiden – den där ”snorigheten” han uppvisat ibland i form av rosselljud, måste ha varit rossel hela tiden – för rossel bryter inte ner hela lungan totalt över en natt, oavsett den underliggande orsaken till den. Alltså fick han följa med till XL, som lyssnade på lungorna med ett riktigt high-tech-stetoskop och bekräftade min misstanke. Jag sa att jag ville testa att medicinera honom, fast också att jag inte trodde det skulle hjälpa, då han var så där hård över bröstkorgen. Vetten höll med, men skrev ut baytril ändå. Medan han skrev i receptblanketten satt jag och funderade på om jag kanske skulle låta Fjärt somna in istället, men kom fram till att jag lika gärna kunde testa medicineringen.

Jag fick en utskällning av vetten för att jag lät denna rosslande råtta bo i samma bur som en avelshane.  Jag har tidigare (i annat sammanhang) diskuterat frågan med flera uppfödare, och de har alla sagt att det inte är någon orsak att flytta på rosslande råttor, eftersom det ger ett sätt att se om de övriga råttorna i flocken har tillräckligt bra immunförsvar att stå emot ev smitta, och alltså är bra att avla på. Han gav mig (i ljuset av de senaste SDA-diskussionerna) ett bra argument att gå på hans linje istället: genom att låta dem bo ihop, smittar den rosslande de andra råttorna, och att de är symptomfria innebär inte att de är friska. De kan istället vara symtomfria smittbärare. Alltså kommer jag i framtiden försöka hålla råttorna isär så gott jag kan.  Att flytta till lägenheten jag funderar att titta på, en etta på 36 kvm, är antagligen inte ett option då…

Efter veterinärbesöket skulle jag försöka skynda mig till tåget och Fjärt fick åka under min jacka, eftersom jag inte ville sätta honom trångt i transporten ihop med Skarv, knappast att rekommendera när han var nysnittad.

Det tar bara knappt en minut från XLs hus till tågstationen, och snart började Fjärt krångla under jackan. Jag tänkte att han kanske hade det trångt, och fiskade upp honom, bara för att upptäcka att han hade ett anfall med andningsnöd, och stoppade honom i min vinterbonade luva stället. Dock kände jag en karakteristisk doft, och han rörde sig inte mer. Doften var den där som råttor alltid släpper ifrån sig när de dör. Den är väldigt speciell.

Jag hade inte behövt stressa, jag missade tåget ändå. Att komma hem med Fjärt stelnande i väskan var minst sagt otippat. Han är så vacker och ”nallig” där han ligger på köksbänken. Jag funderade en stund på om jag skulle låta obducera honom, men eftersom han inte ska användas i avel och han inte har haft någon chans att sprida ev smitta utanför sin egen flock, avstår jag.

För er som känner er oroliga efter SDA-tråden ska jag här redogöra:

Fjärt har varit på utställning en gång, i maj 2008 på Stora Vår. Sedan dess har det kommit in tre hanar utifrån i mina flockar, en  i slutet av juni och 2 i mitten av juli. Två honor har också anlänt, båda i andra halvan av juli. Sedan dess har det varit lugnt tills LH-kullen föddes i september. 

Jag  själv var på Luciautställningen, men åkte inte direkt dit hemifrån eftersom jag sov hos pojkvännen i stockholm. Där sov jag också innan jag återvände hem.

Bara för att lugna er alla som läst SDA-trådarna, tänkte jag.

Fjärt kan förstås ha fått någon smitta på Stora Vår och sedan varit symtomfri sedan dess fram till nyligen, och om så är är ändå karantäntiden med råge passerad, men jag tror det är troligare att han fått det från sin mamma som börjat rossla på äldre dar, antingen genom smitta, eller genom arv.  Sedan jag satte gamlingarna i tantburen har både Aries och Irma börjat rossla. Ganska nyligen alltså. Aries har däremot varit nysig under hela tiden jag haft henne, dock aldrig snorig med poriforyn kring nos och/eller ögon.

När jag hittills kollat läget med Cornelisråttorna, har endast en ägare rapporterat rossel, något som lugnat mig, eftersom jag varit lite orolig mtp deras mammans nysningar och nu även rossel.  Det var Hästhandlar’n, som nyligen dessutom dog av det. För mig att lägga på minnet är ju då Hästhandlar’ns och Fjärts gemensamma nämnare (förutom att de är kullsyskon): de är hanar och roans. Ifall det i framtiden kan visa sig ha relevans.

Jag har nu lagt min goa fina Fjärt i kylskåpet*, ifall jag ångrar mig och ändå ser någon anledning att obducera. Alltså blir jag tacksam om ni märker någon tankevurpa i detta i såfall skriver det i kommentarerna.

*en råtta som legat i frysen kan inte obduceras tillförlitligt.

Virgo går ur tiden

november 4th, 2008

Igår när jag kom hem från ett knappt dygn i Stockholm och genast tittade till Virgo och hennes dumma bumblefoot upptäckte jag att hon fått en inflammation i den och den hade svällt upp till en tjocklek ungefär som som min tumme. Jag befarade att den skulle SPRICKA! Imorse var den något lite mindre svullen, men hon kändes verkligen påverkad av smärta och otymplighet. Detta ihop med att hon hade cancer i urinblåsan och blödde något förskräckligt gjorde att jag ringde vår husveterinär och bad om en tid för att låta henne somna in.

Jag tröstar mig lite med att hon iaf fick fira sin födelsedag igår med en räkmiddag som hon avnjöt med god aptit. Fick en fin bild minuten innan vi åkte hemifrån, som jag vill dela med mig till er

Sista bilden hemma

En annan dag i sunkpalatset

augusti 18th, 2008

Jupp. och jag är ju inte den som bryter ett löfte om jag inte måste. Jag skulle fortsätta berätta om vad som hänt sedan under sommaren i sunkpalatset. Jag vet inte om jag minns allt, men de viktigaste sakerna sitter nog kvar, som att Miso dog måndagen den 11 augusti. Från att ha varit pigg och helt normal var hon plötsligt död. Nå, jag var faktiskt beredd. Hon hade haft lungproblem sedan länge och de förvärrades när hon blev förstoppad och jag trodde att hon inte skulle överleva den gången.

Det gjorde hon, men var i fortsättningen ännu lite mer påverkad av sina lungproblem. Jag skriver inte rossel, för hon rosslade nästan aldrig, men det syntes att hon hade problem, hon bukandades. Hennes sista två veckor höll jag ögonen på henne, då jag tyckte det förvärrades och jag tänkte tanken att stunden då det var dags att åka till veterinären en sista gång nog snart var kommen. Hon dog hastigt, jag tittade till råttorna 5.30 på morgonen och då var allt frid och fröjd, för att när jag nästa gång gjorde det vid 8.30, Miso låg död och halvt likstel på torrmatshyllan. Jag tippar på att hon varit på väg för att ta sig en bit mat och plötsligt fick en stroke eller hjärtattack efter den långdragna ansträngningen av den krånglande lungan. Vyss lull, lilla Miso, du ska få din sista viloplats jämte Råttentått och DymDym.

Söndagen den 10/8 brunstade Agge, och jag lät henne dejta Koi i köket. Ofta försöker ju honorna spöa upp de närgågna hanarna, men så icke i detta fallet. De fattade tycke för varandra genast och Agge visade tjänstvilligt upp sina intima delar för den snygga grabben, som lika tjänstvilligt satte på. De fick hålla på en 5-6 timmar tills jag tyckte att det var dags för mig att gå och lägga mig. Jag har inte sett att hon har löpt efter detta, så chansen är stor att parningen tagit :)

Agge är en ganska liten Agouti rex-tjej som nu mognat till och blivit riktigt trevlig; livlig, social och påhittig men ändå mjuk till sitt sätt. Väldigt lik sin mamma Aries, faktiskt. Som bebis var hon rätt smal och lång i kroppen, men nu har hon vuxit till sig och blivit fin och proportionerlig.

Koi är en vacker, lugn och kelig silver black hane uppfödd av Niina Lähdekorpi och Niina Englund i Finland. Av denna parning förväntar jag mig livliga, sociala och snälla råttor i färgerna agouti, black, blue och blue agouti.

De senaste 4 månaderna har alltså tre råttor fallit ifrån (DymDym, Råtten och Miso) och 6 kommit till (Hitta Hitteråtta, Olydia’s Staten Island, Cerulean & Perinone (ni känner dem som Karius och Baktus) Mademoiselle Caramelle och Petit Myrtille. Jag har just betalat in avgifterna för mina anmälningar till stora pet, där jag kommer visa upp alla nykomlingarna utom Hitta. Jag har lovat att sekretera, så jag hoppas att jag hittar någon som kan ställa upp och hjälpa mig att bära fram mina råttor..?

Petit Myrtell

Petit Myrtille (foto: Kicki Sundberg)

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License