Rackarns Råttor

Archive for the ‘Sjukdom’ category

Rackarns oroligt

juli 28th, 2011

Jag har en sån där butiksback som råttorna brukar husera i i råttrummet som de vill, men när någon blir sjuk brukar jag ställa den i soffan, inreda den med mjuka rena handdukar och fräsch toalåda för att hålla dem i en lite mindre bakteriestinn miljö än buren och ha den närmast mig där jag är. Hålla lite tätare koll.

Det var i mina mått ganska länge sedan backen fick agera sjukstuga nu, men nu är den proppad, känns det som. Det är inte alls roligt när sjukstugan har innevånare – och just nu bor Polly Pocket i den och även d’Avola.

Polly Pockets cancerknöl på sidan av magen, antagligen en juvertumör, har blivit jättestor, men hon har hela tiden varit pigg och fräsch hängt med på aktiviteter, ätit och druckit bra. Veterinären gav mig ett bra pris för operation och avgjorde att hon var i utmärkt skick för operation, men när jag kommit till beslutet att den skulle genomföras – hade hon fått en knöl till :(

Denna satt mer illa, på framsidan av halsen, där de stora blodkärlen, lymfkörtlar och viktiga kroppsvägar sitter. Det är riktigt riskabelt att genomföra operationer i det området och veterinärer brukar sällan vilja ge sig på det. Då tog jag beslutet att hon får tuffa på tills jag ser att hon inte vill mer eller tills någon av knölarna hindrar hennes framfart. Trots att den första knölen är riktigt stor nu, så hindrar den henne inte alls och hon är fortfarande i gott hull och väldigt social både med mig och kompisarna.

Halsknölen däremot fick en ful stor fläck på ytan för knappt en vecka sedan, som fick mig att tänka på den hudcancer som förra pojkvännens katt hade. Väldigt otrevlig. Det var dock helt och inte sprucket, men jag väntade mig att det bara var en tidsfråga. Mycket riktigt – för ett par dagar sedan hade den spruckit. Man brukar använda bactrim till varande bölder och sår, så jag tänkte att ”jag testar!” – det är det eller döden på en gång, i det läget har man ju liksom inget att förlora.

Spruckna cancerknölar brukar inte läka, inte ens få skorpa på sig – men jag tror faktiskt att bactrimen funkar, för Pollys sår ser jättefint ut!? Det är nu nästan helt varfritt och jag kokar ur det en gång/dag med 3%-ig väteperoxid. Idag beställde jag tid veterinärtid för undersökning och antingen operation eller avlivning – vi ska dit på tisdag och jag är väldigt hoppfull, kanske mer än jag borde vara.

Kanske får då också d’Avola hänga med om hennes hängighet inte givit med sig. Det är bara några dagar sedan hon fyllde två, och då jag märkte att hon var rätt burrig, även om hon hängde med de andra ut på rastning och sprang om kring med god fart.

d’Avola har ju rosslat till och från under nästan halva sitt liv, men inte värre än att en kombokur (Baytril+Vibranord) med antibiotika hjälpt varje gång. Men nu var hon som sagt burrig och bara på ett par dagar har hon magrat av betänkligt men visar inga tecken till rossel.

Hon sitter i sjukstugan för observation och extra näringsrik mat med nötter och blåbärsavokadovälling med äggula i och ännu en antibiotikakur, men henne har jag faktiskt en rätt dålig känsla om. Det känns som om det är samma åkomma som Hasselblad ganska långsamt dog av; ett adenom på hypofysen. Hon är kraftlös på samma sätt som han var och dåsig, men i övrigt inga som helst sjukdomssymptom. Hon äter bra och reagerar på tilltal och njuter av kel. Kraftlösheten sitter i hela råttan, så det är ingen bakbenssvaghet som gör sig påmind, när hon väl går, går hon helt normalt.

Fast just nu ligger hon och Polly som yin och yang i sjukstugan och blir extra älskade. Håll tummarna för mina flickor! Om de faller ifrån nu, blir Bäbis, Penny och Rut ensamma vuxna råttor bland idel ungdomar och barn i flocken, det känns inte helt bra, tycker jag.

Samma dag som Nyårskullen levererades hittade jag en knöl, stor som ett knappnålshuvud ungefär, mitt på Kois bröstkorg. Den har vuxit, men han har inte verkat störas av den. 

Den senaste veckan har han varit lite retlig mot burkompisarna, ett beteende jag aldrig märkt hos honom tidigare, därför gick jag iväg till veterinären med honom igår. Det är en lååång och äventyrlig historia i sig, men sammanfattningsvis så blev den nu olivstora knölen bortopererad och det var en cancerknöl av godartat slag. Veterinären tyckte inte att den behövde tas bort, men jag insisterade på det eftersom den växt som den gjort och även om den är godartad, så kommer den att vara ivägen för honom om den växer mer. Knölen satt alltså mitt på bröstkorgen och var ingen juvertumör (jo, även hanar kan få juvertumörer).

Operationen gick bra – han var vaken men groggy efter 45 minuter och jag är VÄLDIGT nöjd. Rekommenderar verkligen gasnarkos! Koi var rätt groggy på kvällen – men när natten kom o h jag skulle gå och lägga mig far det fullt sprut på honom. Han verkar inte ha ont, ryggar sig inte för några rörelser och så, så jag har gott hopp om Kois fortsatta leverne :)

Ett litet bildspel som illustrerar hur jag krossar en halv tablett ronaxan, mixar en mousse av ärtor, avocado, olivolja och citron som jag sedan serverar på en Svartvinbärsspegel. I moussen finns då forstås den pulveriserade ronaxantabletten och svartvinbärsspegeln är Provivadryck som syftar till att sköta om lilla Aries mage, då antibiotika hårt frestar på mage och tarmar.

Aries är verkligen en liten pärla, en gumma som förtjänar att skämmas bort. Nu får hon vara ute så mycket hon vill, ligga i soffan med mig medan jag datar, springa efter mig när jag lagar hennes mat <3 kärleken till en gammelråtta går nog inte att toppa! Det är svårt att acceptera att en råtta som är 2 år och 5 månader inte kommer leva så länge till, hur pigg och härjig hon är är. Nu ska jag plocka bort bottnen på hennes bur och ställa den direkt på golvet, så att hon lätt kan springa ut och in som hon vill. Oftast hittar jag henne i korgen med hundleksaker, där trivs hon.

Gråter och snorar här, men jag ska försöka berätta om Skarv. För ungefär 2 månader sedan fick Skarv en knöl under hakan. Eftersom jag planerat avel med honom hastade jag genast iväg till XL för att ta reda på vad för slags knöl det var. Han kollade den med ultraljud och kom fram till att det var en varböld. Jag blev skitglad förstås, han tömde och spolade den och vi åkte hem med ordination om fem dagars baytrilkur  (jag tyckte det lät lite, men veterinären borde ju veta bäst). Jag fick inte några vidare intruktioner om hur jag skulle bete mig, men det beror nog mer på att XL trodde att problemet var löst.

Det var det dock inte. Bölden vätskefylldes igen och igen och jag fick tömma den på egen hand. Sköljde, som veterinären hade gjort, med koksaltlösning efteråt. I slutet av vecka 7  pratade jag med honom och han tyckte att det skulle göras bakterieodling på eländet, så att rätt antibiotika kunde sättas in. Jag fick en tid hos Ywon Rochas, som jag fått höra ska vara en riktigt duktig råttveterinär. Hon tittaden hastigt på bölden och sa att Skarv skulle opereras, lyssnade på hans lungor och hjärta och sa att han var i så gott skick att det nog inte skulle innebära några problem. Sedan gav hon mig en prisuppgift på 3-4000 kronor och att jag fick räkna med kanske en tusenlapp till, eftersom det antagligen skulle bli komplikationer.  Plötsligt började hon prata om att prognosen var dålig och att han skulle tas bort istället. Jag blev väldigt förvirrad, hur skulle hon ha det?

Jag kunde inte  ta ställning till detta där och då – att avliva en råtta som var i ”gott skick”, nej jag kunde inte tro mina öron. Det kändes som om jag fått ett knytnävslag i magen. Alltså betalade jag 400 spänn för lite förvirrande information. Jag tycker ju att hon hade kunnat dränera bölden och spola den innan hon släppte hem oss, i alla fall. Även om det hon sa när hon förklarade VARFÖR Skarv skulle opereras säkert stämmer, så hade hon inget bra sätt att möta mig som människa.

Jag försökte ringa XL direkt, men möttes förstås av att praktiken var stängd och de bortresta under v8, som är sportlovsvecka här. Då skickade jag SMS till Skarvs uppfödare, Råtz, som tyckte  att det lät helt befängt. Hon berättade att hon lyckats få bort bölder med hjälp av väteperoxid. Vi kom överens om att jag skulle komma till henne med Skarv, så skulle hon hon ha behandlingshem för honom. Tömma, väteperoxidspola och ge honom en rejäl kur med antibiotika. Sagt och gjort, så fick det bli. När vi kom dit, visade det sig att bölden var större än hon föreställt sig, men hon gav sig ändå på projektet. Det fanns ju liksom inget att förlora.

Efter ett par dagar såg det lovande ut och vi trodde att det skulle gå bra. Tills för ett par dagar sedan då bölden hade börjat vätskefyllas igen. När han idag protesterade vid tömningen, vilket han inte gjort förut, då bestämde sig Lena för att ge upp. Vilket var något vi pratat om när det vände om till det sämre igen. Så nu har Skarv fått somna in. Vårat krånglande med den där bölden har nog inte varit skojigt för honom och det har pågått så länge nu,  att jag inte skulle vilja ha på mitt samvete att låta det pågå längre. Det gör mig inte ett dugg mindre ledsen. Jag har ikväll upptäckt att mina tårkörtlar inte förtvinat, som jag trodde. Usch, vad ledsen man kan bli!

TACK Lena för din insats och ditt stöd!

Detta är absolut inte tänkt att vara en heltäckande artikel om karantän, utan en som är avsedd att gå igenom de lättfattligaste grunderna, och framförallt hur jag hanterar karantänfrågan. I praktiken. Avsedd lika mycket för att jag ska testa mig själv, som för att berätta för er.

Karantän i hemmiljö där det finns andra råttor är det jag kallar för pseudokarantän. Detta eftersom karantän går ut på att djuret ska isoleras, något som är omöjligt i sådan miljö. Därför är pseudokarantän vad de flesta råttägare och faktiskt även uppfödare tillämpar (om de tillämpar någon alls, vill säga).

Olika bakterier och virus har olika inkubationstider, smittar olika länge och dessutom på olika sätt, men 6 veckors karantän täcker in det mesta. Är man inte helt säker vad man karantänar för, är det bra att hålla denna tid, även om det i många fall skulle kunna räcka med 2 el 3 veckor. Vet du däremot helt säkert vad du karantänar mot, diskutera lämplig karantänstid med din veterinär, eller med SVA. Karantänstiden  ska dels säkerställa att djurets immunförsvar hanterat eventuell smitta, dvs bildat antikroppar mot den, dels att det inte längre smittar. 

Pseudokarantän är i princip bara verkningsfullt vid droppsmitta. Och om man har tur och inte råkar glömma bort sig och/eller slarvar alls,  även vid aerosolsmitta. Vid luftburna smittor är det i det närmaste helt verkningslöst. Jag har ofta olika kläder för de olika ”areorna” i sunkpalatset. Ett ombyte för råttrummet, och ett annat för resten av lägenheten, där ev karantänsråttor vistas.

6 veckor gäller för EN råtta. Har man flera som ska samsas  i karantänen, får man räkna en vecka extra för varje extra råtta. 

Om en pseudokarantän kombineras med att inga råttor lämnar (genom flytt) eller kommer till i den totala råttbesättningen under karantänstiden, kan den i princip jämställas med ”äkta karantän”. På det viset kan inga nya bakterier eller virus tillföras, eller smittor färdas vidare.

Den optimala och säkraste karantänen uppnås naturligtvis genom att låta  råttan/-orna som skall karantänas vara inneboende i ett hem utan djur, eller i alla fall i ett hem utan närbesläktade gnagare. 

Det svåraste är naturligtvis att upprätthålla en ”pseudokarantän”. Så här går den till här i Sunkpalatset:
Jag hanterar alltid den eller de djur som sitter i karantän sist eller efter dusch och klädbyte. Ofta har jag olika ombyten mellan de olika areorna i lägenheten.  Min han- och honflock bor i samma rum, sen händer det att jag vid behov har en ”sjukbur” i hallen eller i köket. Det skyddar inte från luftburna smittor, men råttorna kan iaf inte klättra på varandras burar och riskera droppsmitta. 

Då jag har en kull, är hela sunkpalatset försatt i karantän. Just nu, t ex, sitter mitt nyförvärv Hjärtat sin sista vecka hos pojkvännen i Stockholm.

Jag har bestämt mig för att instruera köpare som redan har råttor hemma, att inte hantera dem under de närmaste fyra timmarna innan de kommer hit till mig, alternativt duscha och byta kläder det sista de gör innan de lämnar sina hem.

När jag för in en ny råtta i Sunkpalatset, vill jag skydda mina befintliga råttor mot de eventuella smittor denna råtta kan medföra. Då hanterar jag denna råtta efter alla mina andra råttor. Sist. Eller efter dusch, hårtvätt och klädbyte.

Då jag har en dräktig hona eller en bebiskull, är det istället den jag vill skydda från smittor från mina andra råttor. Då är gången den omvända; mamman och kullen hanteras först, innan palatsets  andra råttor. Om jag gör inköp av annan råtta under kulltiden (från parning till leverans), karantänas denna ALLTID i råttfritt, externt hem.

Ett informationsdokument om Vårdhygien, som kan vara praktiskt att läsa in (pdf)

GRATTIS Babbett!

januari 17th, 2009

Babbett har fått negativa provsvar från SVA! Detta är alltså mycket positivt och innebär att ingen Coronavariant, inget Pneumonivirus, inget Sendai har kunnat påvisas! Så, om råttor blivit sjuka efter Luciautställningen, så kommer smittan iaf inte från Babbett.

Jag kan inte låta bli att tänka på all den negativa energi som lagts ner på att svartmåla B, som hade kunnat användas till mycket bättre och uppbyggligare saker. Som att smittsäkra egna besättningar, t ex.

En god och en dålig nyhet

januari 8th, 2009

Den goda först:
Råtz Skarv skulle få sin dom. Var det en cancerknöl han fått under hakan, eller var det en knöl av annan sort? Ofarlig eller farlig? XL klämde och kände och skakade på huvudet och blev konstigt nog överraskad när jag sa ”GÖR DET”, då han funderade högt över hur han skulle undersöka den noggrannare (eftersom den satt så illa till) och kom fram till att det bästa skulle vara att kolla den med ultraljud. Som om jag skulle opponera mig mot att Skarv blev rakad under hakan (för det var det han frågade: ”FÅR jag raka honom?”)?  Fast nu när jag sitter här och tänker igenom skeendet var det kanske mer en fråga till Skarv än till mig, kanske han var beredd på att bli biten när han rakade honom så nära munnen? Nåja. Ultraljud blev det. Det visade att knölen var en cysta, dvs innehöll vätska.

Då bar det iväg ut i undersökningsrummet igen och han satte en kanyl i knölj***ln i akt och mening att dra ur vätskan. Det var dock inte det lättaste för ut kom tjockt grågult var, och även om kanylen var grov var den inte tillräckligt grov. Frun/assistenten Elna skickades att hämta en skalpell och den otäcka bölden punkterades (blääääh) och spolades. XL var mycket imponerad av att en råtta kan vara SÅ fredlig och tålig som Skarv var under hela hanterandet. Han markerade inte ens, trots att han tydligt visade att det gjorde väldigt ont. Han förstod verkligen att jag vill använda honom som avelshane, och uppmuntrade mig också därtill.

Det var alltså den goda nyheten: knölen var en varböld, ingen dum cancer! Nu kan jag fortsätta mina återuppta mina avelsplaner med denna underbaring, som jag är så stolt över!

Därefter en ickenyhet:  Jag hade ju sagt på r8forumet att jag skulle ta med mig Melli och fråga om han kunde ta något slags test för att se vad som orsakar hennes fetma. Hon var med, men det enda besked jag fick var att det krävs ordentliga utredningar och det kräver många besök och kostar skjortan. Så eftersom hon är pigg och jag inte skall använda henne i aveln avrådde han mig från en sådan utredning.

Och nu är det dags för den dåliga nyheten:
Imorse var killarna ute ur buren och efter några dagar av att det som jag hela tiden trott var lite snorighet förvärrats lät han nu som en veritabel rosselråtta. När jag lyfte honom kände jag dessutom att hela bröstkorgen var stel och då insåg jag att jag antagligen lurat mig själv hela tiden – den där ”snorigheten” han uppvisat ibland i form av rosselljud, måste ha varit rossel hela tiden – för rossel bryter inte ner hela lungan totalt över en natt, oavsett den underliggande orsaken till den. Alltså fick han följa med till XL, som lyssnade på lungorna med ett riktigt high-tech-stetoskop och bekräftade min misstanke. Jag sa att jag ville testa att medicinera honom, fast också att jag inte trodde det skulle hjälpa, då han var så där hård över bröstkorgen. Vetten höll med, men skrev ut baytril ändå. Medan han skrev i receptblanketten satt jag och funderade på om jag kanske skulle låta Fjärt somna in istället, men kom fram till att jag lika gärna kunde testa medicineringen.

Jag fick en utskällning av vetten för att jag lät denna rosslande råtta bo i samma bur som en avelshane.  Jag har tidigare (i annat sammanhang) diskuterat frågan med flera uppfödare, och de har alla sagt att det inte är någon orsak att flytta på rosslande råttor, eftersom det ger ett sätt att se om de övriga råttorna i flocken har tillräckligt bra immunförsvar att stå emot ev smitta, och alltså är bra att avla på. Han gav mig (i ljuset av de senaste SDA-diskussionerna) ett bra argument att gå på hans linje istället: genom att låta dem bo ihop, smittar den rosslande de andra råttorna, och att de är symptomfria innebär inte att de är friska. De kan istället vara symtomfria smittbärare. Alltså kommer jag i framtiden försöka hålla råttorna isär så gott jag kan.  Att flytta till lägenheten jag funderar att titta på, en etta på 36 kvm, är antagligen inte ett option då…

Efter veterinärbesöket skulle jag försöka skynda mig till tåget och Fjärt fick åka under min jacka, eftersom jag inte ville sätta honom trångt i transporten ihop med Skarv, knappast att rekommendera när han var nysnittad.

Det tar bara knappt en minut från XLs hus till tågstationen, och snart började Fjärt krångla under jackan. Jag tänkte att han kanske hade det trångt, och fiskade upp honom, bara för att upptäcka att han hade ett anfall med andningsnöd, och stoppade honom i min vinterbonade luva stället. Dock kände jag en karakteristisk doft, och han rörde sig inte mer. Doften var den där som råttor alltid släpper ifrån sig när de dör. Den är väldigt speciell.

Jag hade inte behövt stressa, jag missade tåget ändå. Att komma hem med Fjärt stelnande i väskan var minst sagt otippat. Han är så vacker och ”nallig” där han ligger på köksbänken. Jag funderade en stund på om jag skulle låta obducera honom, men eftersom han inte ska användas i avel och han inte har haft någon chans att sprida ev smitta utanför sin egen flock, avstår jag.

För er som känner er oroliga efter SDA-tråden ska jag här redogöra:

Fjärt har varit på utställning en gång, i maj 2008 på Stora Vår. Sedan dess har det kommit in tre hanar utifrån i mina flockar, en  i slutet av juni och 2 i mitten av juli. Två honor har också anlänt, båda i andra halvan av juli. Sedan dess har det varit lugnt tills LH-kullen föddes i september. 

Jag  själv var på Luciautställningen, men åkte inte direkt dit hemifrån eftersom jag sov hos pojkvännen i stockholm. Där sov jag också innan jag återvände hem.

Bara för att lugna er alla som läst SDA-trådarna, tänkte jag.

Fjärt kan förstås ha fått någon smitta på Stora Vår och sedan varit symtomfri sedan dess fram till nyligen, och om så är är ändå karantäntiden med råge passerad, men jag tror det är troligare att han fått det från sin mamma som börjat rossla på äldre dar, antingen genom smitta, eller genom arv.  Sedan jag satte gamlingarna i tantburen har både Aries och Irma börjat rossla. Ganska nyligen alltså. Aries har däremot varit nysig under hela tiden jag haft henne, dock aldrig snorig med poriforyn kring nos och/eller ögon.

När jag hittills kollat läget med Cornelisråttorna, har endast en ägare rapporterat rossel, något som lugnat mig, eftersom jag varit lite orolig mtp deras mammans nysningar och nu även rossel.  Det var Hästhandlar’n, som nyligen dessutom dog av det. För mig att lägga på minnet är ju då Hästhandlar’ns och Fjärts gemensamma nämnare (förutom att de är kullsyskon): de är hanar och roans. Ifall det i framtiden kan visa sig ha relevans.

Jag har nu lagt min goa fina Fjärt i kylskåpet*, ifall jag ångrar mig och ändå ser någon anledning att obducera. Alltså blir jag tacksam om ni märker någon tankevurpa i detta i såfall skriver det i kommentarerna.

*en råtta som legat i frysen kan inte obduceras tillförlitligt.

Sötaste karamellen i skålen

augusti 26th, 2008

Påbörjade intro I flocken av Mademoiselle Caramelle igår. 5½ vecka har gått sedan hon kom hit. Jag vill att hon skall hitta en plats i flocken innan stora Pet, eftersom jag antagligen kommer köra ännu en karantän efter det ihop med hennes medutställda. Dessutom växer hon så att hon börjar tangera vuxenstadiet och jag tänker att introduktionen blir jobbigare ju större hon blir. Jag kommer sakna morgnarna med henne, då hon rejsar runt i sängen och kräver sparringpartner i handbrottningsträningen som den värsta världmästare. Jädrar vad jag är kär i henne!

Precis i början såg det ut att bli en rätt smärtfri introduktion. Roligast var nog att se Melli, som bara skuttade fram hur glad i hågen som helst, själaglad för den nya kompisen. En snabb vändning på rygg efter en stunds nosande har var allt – exemplariskt beteende, om du frågar mig ;) Nu, efter ett dygn ser det inte lika smärtfrit ut längre. Inga skador på kroppen, men mina honor verkar ha dille på att jävlas genom att bita små nykomlingar i svansen *morr*.

Virgo har fått en knöl. En ganska stor och mjuk en, mjukt inbäddad i hennes fettvalkar på höger sida mellan bakbenen. Den har vuxit fort; jag såg den första gången iförrgår, och den är redan mycket större. Hon fyller ju snart 2 och är duktigt fet, så operation känns inte riktigt som ett alternativ. Hon får nog gå med knölen tills det känns som den hindrar henne eller hon verkar lida på något sätt.

Apropå det, har Sasha fyllt 2 för lite över en vecka sedan. Hon firade sin dag med att kela, vilket inte riktigt varit hennes stil. Hon är frisk och pigg, bara lite flintis på ryggen, rex som hon är :)

Nästa att passera 2 årsstrecket är Irma. Det kan man inte tro, hon är som en liten unge – både till utseende och sätt! Jag hoppas att hon blir långlivad min vackra men för avel odugliga råtta <3

En annan dag i sunkpalatset

augusti 18th, 2008

Jupp. och jag är ju inte den som bryter ett löfte om jag inte måste. Jag skulle fortsätta berätta om vad som hänt sedan under sommaren i sunkpalatset. Jag vet inte om jag minns allt, men de viktigaste sakerna sitter nog kvar, som att Miso dog måndagen den 11 augusti. Från att ha varit pigg och helt normal var hon plötsligt död. Nå, jag var faktiskt beredd. Hon hade haft lungproblem sedan länge och de förvärrades när hon blev förstoppad och jag trodde att hon inte skulle överleva den gången.

Det gjorde hon, men var i fortsättningen ännu lite mer påverkad av sina lungproblem. Jag skriver inte rossel, för hon rosslade nästan aldrig, men det syntes att hon hade problem, hon bukandades. Hennes sista två veckor höll jag ögonen på henne, då jag tyckte det förvärrades och jag tänkte tanken att stunden då det var dags att åka till veterinären en sista gång nog snart var kommen. Hon dog hastigt, jag tittade till råttorna 5.30 på morgonen och då var allt frid och fröjd, för att när jag nästa gång gjorde det vid 8.30, Miso låg död och halvt likstel på torrmatshyllan. Jag tippar på att hon varit på väg för att ta sig en bit mat och plötsligt fick en stroke eller hjärtattack efter den långdragna ansträngningen av den krånglande lungan. Vyss lull, lilla Miso, du ska få din sista viloplats jämte Råttentått och DymDym.

Söndagen den 10/8 brunstade Agge, och jag lät henne dejta Koi i köket. Ofta försöker ju honorna spöa upp de närgågna hanarna, men så icke i detta fallet. De fattade tycke för varandra genast och Agge visade tjänstvilligt upp sina intima delar för den snygga grabben, som lika tjänstvilligt satte på. De fick hålla på en 5-6 timmar tills jag tyckte att det var dags för mig att gå och lägga mig. Jag har inte sett att hon har löpt efter detta, så chansen är stor att parningen tagit :)

Agge är en ganska liten Agouti rex-tjej som nu mognat till och blivit riktigt trevlig; livlig, social och påhittig men ändå mjuk till sitt sätt. Väldigt lik sin mamma Aries, faktiskt. Som bebis var hon rätt smal och lång i kroppen, men nu har hon vuxit till sig och blivit fin och proportionerlig.

Koi är en vacker, lugn och kelig silver black hane uppfödd av Niina Lähdekorpi och Niina Englund i Finland. Av denna parning förväntar jag mig livliga, sociala och snälla råttor i färgerna agouti, black, blue och blue agouti.

De senaste 4 månaderna har alltså tre råttor fallit ifrån (DymDym, Råtten och Miso) och 6 kommit till (Hitta Hitteråtta, Olydia’s Staten Island, Cerulean & Perinone (ni känner dem som Karius och Baktus) Mademoiselle Caramelle och Petit Myrtille. Jag har just betalat in avgifterna för mina anmälningar till stora pet, där jag kommer visa upp alla nykomlingarna utom Hitta. Jag har lovat att sekretera, så jag hoppas att jag hittar någon som kan ställa upp och hjälpa mig att bära fram mina råttor..?

Petit Myrtell

Petit Myrtille (foto: Kicki Sundberg)

Lagad Virgo

mars 20th, 2008

Idag har Virgo och jag gjort en utflykt till XL i örbyhus. Hon har haft en knöl på halsen ett tag, den har vuxit väldigt sakta och jag hoppades förstås på att det skulle visa sig att det var en abcess av något slag. Men den svullnade upp tidigare i veckan och verkade öm, vilket gav mig anledning att undersöka den noggrannare, och jag konstaterade att den hade ”trådar” inåt==tumör, troligen en elakartad. I tisdags när Lina var här och hjälpte mig med kloklippning, fick Virgo ett sår på sin knöl (nej det var inte Linas fel, plötsligt blödde hon bara). Jag ringde XL igår och fick en tid.

Vi började dagen med vad jag tänkte skulle vara en mysstund i sängen; jag, Virgo och lilla Agge. Speciellt mysigt blev det nu inte, om man inte är typen som gillar galet omkringspringande råttor, därtill också galet omkringkissande(!). Jag gav upp efter en stund och tog tjejerna med mig in i köket istället, där jag gav Agge lite morgonvälling medan Virgo rejsade runt på golvet på ett sätt jag inte trodde hon var kapabel till med sin kroppshydda (hon har blivit jättetjock, TROTS min nyttiga mat).

Sedan bar det iväg till Upptåget och väl framme hos veterinären luftade jag min oro för sövning – jag menar, när det är en SJUK råtta, är man ju på nåt sätt beredd på att komma hem utan den. Virgo var inte sjuk, hon hade bara en dum knöl som jag tyckte kändes som en elak en. Jag hade ju också kunnat vänta och se hur den utvecklade sig, men då kanske hon verkligen hade blivit sjuk och knölen kanske inte skulle vara lika lätt att operera, och/eller hon skulle vara känsligare vid sövning. Jag ville alltså att den skulle tas bort nu, på en gång. Och jag ville ha med henne hem igen.

Hundvågen (fasen att jag inte fotade!) visade 0,6 kg *blush*. Vägningen slutade med att jag krälade runt på golvet för att försöka fiska ut Virgo från bakom kylskåpet i rummet bredvid, snart krälade även veterinären (fasen att ingen fotade !). När hon blivit framfiskad gav han henne en lokalbedövning kombinerat med en låg dos anestetikum. Efter operationen som inte tog mer än 10 minuter fick vi stanna så länge vi kunde innan upptåget gick hem igen, så att han kunde övervaka att allt såg bra ut, att hjärtat slog som det skulle och att andningen fungerade. Han vätskade också upp henne som man brukar göra med labbråttor efter en operation. Eftersom allt såg bra ut, stoppade jag Virgo under tröjan för att hålla henne varm, och åkte hem. Jag gick från stationen och hämtade en hämtsushi på vägen, och då vaknade Virgo till lite. Det tog dock lite tid innan benen bar henne igen, men jag vet inte hur länge, eftersom jag somnade i soffan efter att jag stoppat i mig maten och sov flera timmar. Men nu på kvällen lät jag henne gå ut ur sjukburen och då sprang hon precis som vanligt igen :)

I love XL vet!

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License