Rackarns Råttor

Archive for the ‘Rackarns’ category

Fire in Kairo-kullen föddes under revolutionen i Kairo, därav Mubbes otrevliga namn, därav också anledningen till att han fått smeknamnet Mubbe. Mubbe är ljuvligt krullig, eller kanske mer ”wavy” som Rackarns rexar tenderar vara – han är liksom skapt för att ha läääängre päls, om han hade det, DÅ skulle den nog vara härligt krullig :D

Mubbe är den enda råtta jag haft som har lika perfekt häng som sin morbror Joshua, så fort man tar upp honom, oavsett vad han gör, hänger han perfekt med bakbenen uppdragna mot kroppen. Där kan han hänga väldigt länge innan han tröttnar, om han nu någonsin gör det? Jag har nog faktiskt tröttnat före honom alla gånger :D

Bara för det ville han inte visa upp det perfekta hänget just ikväll, även om han var den borne proffsmodellen – alla bilder jag knäppte av under den 5 min fotosessionen blev bra!

Jag har inte så mycket att skriva om Mubbe, då han ju är väldigt ung än, blott 5 månader, men jag hoppas väldigt på att han ska fortsätta med samma stil som han gjort hittills och klara sig från överdrivna hormonspel i puberteten. Han är väldigt lugn, inte den mest kontaktsökande jag har, men ryggar aldrig tillbaks eller är osäker, utan finner sig snabbt i kramar och kel och försöker inte komma undan.

Han är dessutom så lik sin mamma med den storlek han haft ett tag nu och sin rexade Chocolate Agoutipäls och stora vackra ögon, att jag får magknip varje gång hanarna är ute i tron att Rut kommit lös och att jag kan ha fått ännu en tjuvparning på halsen. Även om jag älskar mina råttor och för tillfället bara har sådana som lämpar sig för avel, vill jag helst noggrant planera mina parningar och dessutom vill jag för hanarna ha sett deras pubertet. Dessutom har jag rätt många som är lite för nära i släkt för att jag ska vilja para dem med varandra, och för en vettig användbar testparning ska man såklart ha full koll på vilka som är föräldrar.

(klicka för att se stamtavlan i full skala)

Förlåt, jag tappade visst styrfarten och kom av mig lite iom tjuvpaningskullen.

Efter-badet-mys :)

Jag har upptäckt att Prins Hatt Under Jorden älskar att bada! Han sitter under kranen och riktigt njuter när vattnet sköljer över honom, inte ett pip eller en stressbajs så långt ögat når :) Gosmassage i handduken efteråt är jättemysigt och han vill inte att det någonsin ska ta slut. Inte jag heller :) Han, som förresten också kommer från en tjuvparningskull, är ett levande bevis på att även en sådan kan visa sig vara riktigt bra. Speciellt om man, som jag just nu, bara har bra råttor ;) Han är en svart som synden men väldigt vackert och jämnt silvrerad European berkhire-kille från Prinsar&Sessor-kullen som fyllde 1 år för inte så länge sedan. Mamman är Nero d’Avola från Vinkullen och pappan Tokfrans.

Hela Prins&Prinsesskullen är riktiga gosingar och får mig att tro att pappa Tokfrans faktiskt hade varit en väldigt bra råtta om han bara sluppit sitta själv så länge innan han räddades och fick komma till mig. Bara det att han ALDRIG ens varit i närheten av att markera hur jobbiga situationer han än kommit i, säger en hel del! Han vill bort, bort, javisst, men manifesterar det i sprattel och kanske då och då ett pip. Han har aldrig blivit riktigt tam.

Nåja – nu var det hans son jag skulle skriva om. Alla Prinsarna skänker sina ägare glädje, men det finns två syrror, som jag fått sämre rapporter om. De är båda lite snara till att markera och den ena har bitits ett par ggr. Sett till hela kullen, som var 13 st, tycker jag ändå att det är acceptabelt. Några av dem har behandlats för förkylning och blivit av med det utan men. Två av brorsorna (Prins Ali och Prins Naveen) har gjort bra ifrån sig på utställningar, men jag har inte ställt ut Prins Hatt Under Jorden eftersom jag inte är medlem i SRS längre.

Numer är denna prins stor, t om större än sin kastrerade pappa, och uppe i nästan 800 gr och de prinsar jag ser då och då är alla storvuxna, men de ser mycket välmående ut.

Jaha – det är spännande nästan jämt *teatralisk suck*

Ja, livet med råttor blir aldrig tråkigt. Som när jag för ett par dagar sedan PLÖTSLIGT lade ögonen på Bast och insåg att hon var dräktig. Jättetjock och tuttarna lite mörka och väldigt synbara… Då tänkte jag att ”hon föder vilken sekund som helst!”, rusade upp på vinden och grävde fram ännu en liten bur att använda som BB-bur. Jag fixade till den och Bast flyttade in. Hon tillbringade ett par dagar i lugn och ro och bara chillade, verkade lite låg, så som honor kan vara när man sätter dem ensamma innan förlossning. Av den anledningen sätter jag dem sällan i egen bur förrän dagen innan BF. Nu visste jag dock inte när BF skulle vara. Jag hade först total blackout om när parningen kunde ha skett, och eftersom min sjukdom (MS) ger mig stora minnesproblem brukar jag vara noga med att anteckna. Denna gång hade jag visst glömt det också, för jag hittade inga anteckningar. Det i sig fick sin förklaring imorse, då vännen Lina sms:ade mig ett svar på det sms som jag skickade henne inatt där jag talade om nyheten att det dumpit ner en tjuvparningskull om 14 välskapta små bebisar under tidiga kvällen. Hon frågade om jag visste vem pappan var.

Jag; ”Att döma av kullstorleken är det Riddarsporre
Lina: ”Ja, han var väl ute på äventyr för ett tag sedan!”

WHAT! Visste hon det? Kom hon ihåg?!

Jag hade under mina två-tre dagars funderingar och försök att trigga igång mitt minne fått ett synminne hur jag stängt buren slarvigt, så att det ena hörnet på Lagos-burens lucka var öppet och hunnit räkna ut så mycket som att ingen av de stora hanarna kunde ha tagit sig ut utan att luckan gått upp helt, alltså var de mest sannolika hanarna Mubarak och Riddarsporre. Jag upptäckte den halvöppna luckan snabbt, hade bara hunnit fylla på matskål innan jag återvände till råttrummet igen och jag mindes ganska vagt hur jag kontrollerat de två honor som hunnit ut sedan jag öppnat honornas bur för rastning, det var bara Bast och Bästis, om någon av dem såg påsatt ut. Och jo, Bast såg påsatt ut. Jag hoppades dock att det skulle gått så snabbt att det inte hunnit ta.

Precis då ringde det på dörren och Lina kom på besök. Jag berättade vad som hänt och sedan glömde jag uppenbarligen bort alltihop, även att anteckna. Men Lina kom ihåg. Att det var Riddarsporre som varit ute.

En planerad parning mellan vuxna råttor kan ta lång tid. Uppenbarligen inte en tjuvparning mellan unga råttor. Den kan gå på under fem minuter. Bast var visserligen störst av systrarna i kullen och vägde redan över 300 gr, men var vid tillfället bara nästan 4 månader gammal (född 2011-02-08). Och Riddis hade flyttat till mig för bara en månad sedan och var ännu yngre (född 2011-04-12).

Nu känns det faktiskt riktigt bra. Den här parningen hade jag aldrig kunnat planera, för när Riddis kommer upp i en ålder som jag skulle kunna använda honom som avelshane, då är Bast för gammal för att bli mamma till hans ungar. Dessutom skulle jag nog aldrig ha fått för mig att använda en PEW (pink-eyed-white), som Bast är,  i aveln. Men de är en jättebra match; han är snabb, pigg och mycket social, hon är lugn, lite sävlig och cool – inte supersocial, men absolut inte heller skygg. De kompletterar med andra ord varandra perfekt temperamentsmässigt. Dessutom är han rexad och hon slät, så ungarna slipper t o m bli dubbelrexade :D

Nu hoppas jag bara att Riddis klarar sin ”pubertet” utan problem, då blir han den perfekta avelshanen i framtiden. Men just den här parningen skulle kunna bli en som gör mig rent religiös; ment to be, ett Guds verk! Det kommer visa sig med tiden.

Nu finns alltså ytterligare 14 ungar här (om ingen dött sedan förlossningen igår – jag har inte tittat till dem än) att intresseanmäla på. Leveransklara fr om den 17 augusti. Läs de översta menyvalen i vänstermenyn noga innan ni kontaktar mig på info(a)rackarns.se. glöm inte att byta ut (a) mot @.

Kullen får namntema ”Bimbo” och kommer få namn som BlondinBella, Kizzie, Bingo (Rimér), fyll gärna på med namn!

Veckans Råtta v 25

juni 27th, 2011

Oops! Jag kom visst av mig i mitt projekt!  Nåja nu är vi iaf framme vid Tokfrans, och jag kan fuska lite genom att bara länka in ett gammalt inlägg om honom som jag skrev för nu mer än ett år sedan. Han är en kastrerad hane nu, som funkar bra i flocken, men som aldrig tycks bli trygg med människor. Jag tycker om honom ändå och det är ändå bra att se hur han utvecklas och mår, mtp att han är pappa till Prinskullen, en av två kärnfriska föräldrar med inte ens den minsta lilla knöl.

Hej vänner!

Jag har parat Rackarns Rut 1:16 igen. Hon ska få en andra kull, eftersom hon njöt så av att bli mamma till Kairokullen. Bibelkullen, som Rut ingår i, har varit super (det enda besvärliga har varit Jobs överdominans, men på alla andra sätt är han underbar, nu när han kommit över puberteten). Hennes förra kull, Kairokullen, är hittills verkligt bra på alla sätt.

Jag annonserade på Facebook och röjde runt för att hitta en lämplig hane, och när jag till slut kom på att jag kunde fråga Potku om hon hade någon lämplig, hade hon genast ett förslag: Brisby’s Sycophant. Jag ville helst hitta en svart hane, men det viktigaste var temperament och hälsa, och det Potku berättade om Syco lät klockrent; mellanrang, lugn och försiktig av sig, men mycket social.

Men han är en cinnamon – inte ett dugg svart eller blå. Jag bestämde mig ändå rätt snabbt, eftersom jag verkligen ville ha en till kull efter Rut, och jag inte kan vänta för länge, honan får inte bli för gammal. SRSs rekommendationer säger att en hona som fått en kull kan man para tills hon blir 15 månader, den första kullen måste tas innan hon fyllt 1 år och helst tidigare. Detta för att minska risken för förlossningsproblem, då honans bäcken stelnar till när hon blir äldre. Och jag vill förstås INTE utsätta min lilla pärla för risker om jag kan undvika det.

Kullen beräknas födas den 12 juni, och eftersom det är Kickis (r8forums grundare och min allra käraste vän) födelsedag blir det namntema efter ett av hennes stora intressen; Uppsala Ekebyporslin. Håll tummarna för att det blir  något och att det blir en verkligt stor och bra kull, för jag har redan många intresseanmälningar.

Klicka för att se större.

Klicka för att se större.

Det är långledig helg och jag har blivit totalt dagvill och tydligen också veckovill, för jag trodde jag missat att skriva Veckans råtta i flera veckor. Det hade jag ju inte! :)

Rackarns Job är min lilla snöboll, rexad agoutipointed siamese, så otroligt go och mysig som bebis, det keligaste jag nånsin stött på. Ett tag ville jag kalla honom Isidor, och det händer faktiskt att jag gör det.

Han blev äldre och blev könsmogen och i början gick det bra, men jag såg honom buffla mot de andra då och då och springa med höga ben och stryka sig mot saker. Varningslamporna blinkade.

Så fick jag hem Rackarns Rolleiflex, eftersom dennes flock dog ifrån honom och han skulle bli ensam. Det tog hus-i-helsicke. Det var ju inte bara Job som var pubertetsmonster, även Joshua och Prins Hatt var det. Det var inte roligt och jag kommer aldrig någonsin igen försöka introducera en vuxen hane i en flock igen. Och jag kommer alltid avråda från det.

Klicka, för att komma till ett set med färska Job-bilder :)

Klicka, för att komma till ett set med färska (oredigerade) Job-bilder :)

Jag hade ju redan innan Rolle kom bestämt mig för att Job inte skulle användas i aveln, nu lutar jag åt att låta kastrera honom så att han helt säkert inte kan bli pappa. Inte ens vid eventuella rymningar. Nu har han passerat året och börjar äntligen lugna ner sig och blir den forna mysråttan igen – men under de hormonrusningar han genomgått har han varit HELT okontaktbar. Så tyvärr hjälper det inte att han nu börjar återgå till sitt forna jag som jättekelig gosnalle. Inte ens att jag sedan Rolle gick bort introducerat två nya ungar i flocken helt problemfritt och att Job då varit den som tagit dem under sina vingars skugga hjälper. Tyvärr. För han är verkligt fin. Se bara hans rexning!

Jag har fått en förfrågan om jag har en bra hane att låna ut, och därför fick jag ytterligare en anledning att skriva en presentation av Rackarns Joshua.

Joshua är en slät agouti som är ganska feminint typad, född 2010-04-22 i en kull (bibelkullen) om 10 ungar där endast en (Job) haft dominansproblem under ”puberteten”. Alla är än så länge friska, men de är ju också rätt unga. Joshua är ranglåg och mycket trygg, lugn och fredlig utan att vara slö och tråkig. Han har genomgått en period då min hanflock var i kaos, utan att verka det minsta berörd av det. Han har det mest fantastiska ”häng” jag någonsin sett – vilket han haft från början.

Han är mycket social med både andra råttor och med människor. Till storleken är han liten, nästan som en hona, vilket man kan bedöma olika, men jag är mycket nöjd med detta, då jag medvetet avlar för att få fram små djur.

Det kanske låter som om jag är oärlig nu, men jag kan faktiskt inte komma på några svagheter alls med honom.

Det blir två råttor denna vecka, eftersom de är kullsystrar och har gemensam bakgrund. Trots det är de i mångt och mycket varandras motsatser. Sekhmet är superaktiv, framåt, social, glad, fullt-ös-medvetslös och vill alltid vara med där det händer något medan Bast är lugn och försiktig, social men inte alls lika modig som Sekhmet. Min tanke är att särbehandla Bast lite och se om hon blir lite modigare. Bast var störst i kullen, medan Sekhmet var minst, nu är skillnaden inte alls lika stor. Bast var egentligen bokad till försäljning, men intressenten hörde inte av sig, och jag är inte den som ligger på – är man inte mer intresserad än så lär det inte bli någon lycklig historia ändå.

Skåda dessa underbaringar – bildserien skildrar deras personligheter verkligt väl :)

Randi, som jag kallar henne, är en väldigt mjuk, fin och vacker liten curry ir-flicka från Cosmonita’s, som namnet antyder. Hennes mamma är Rackarns Esther 8:5, vilket gör henne till kusin till Kairokullen, vars kvarvarande honor får en gemensam presentation nästa vecka. Hon har från dag ett varit väldigt pigg och social, och blev genast Bäbis favorit – och  MIN, förstås!


suddig, men ack så ljuvlig!
Hon växer bra och jag har stooora förhoppningar på henne. Min tanke är att hon, om hon fortsätter vara så här fin och bra, ska få träffa en av prinsarna när hon uppnått lämplig vikt och ålder.

Hon är redan duktig på att flirta ;) 

Ja jag vet att det är vecka 19 nu, men här kommer vecka 18s råtta i efterskott eftersom jag inte tycker det ser snyggt ut att helt sonika hoppa över en vecka.

Bäbis är ett kärt barn som gått under många namn. Jag började kalla henne för Baby, eftersom hon fick mig att tänka på ”nobody puts baby in the corner”, sen har det blivit mer bäbis, sen tänkte jag att jag skulle börja kalla henne Bästis istället när hon blev lite äldre.

Jag köpte henne av en 13-årig flicka som köpt två små 10-veckors systrar på djuraffären i Gottsunda. Rätt snart fick den ena bebisar. Jag råkade hitta Blocketannonsen, ringde tjejen och erbjöd min hjälp, så att de skulle få bra mat och hon åtminstone skulle veta vilket kön hon sålde när hon sålde dem. MammaSystrarna var små, men väldigt fina och trevliga, ungarna utvecklades bra, men hela högen hade löss. Jag beslöt till slut att ta den mörkaste av de två blue roan-honorna, trots att jag absolut inte vill ha in roan – men om hon utvecklades bra, kunde jag tänka mig att frångå det – redan då hade jag  brist på blue.

Bäbis/Baby/Bästis har inte blekts så mycket – hon är forttfarande en djup fin blå, men det lilla hon har blekts har hon blekts bakifrån – kring svansroten och bakom öronen :D <3

Med Bäbis fick jag verkligen erfara hur viktiga de där bäbisveckorna är och hur förstörd en råtta kan bli under dem. Under intron till honflocken skrek hon väldigt mycket och jag förstod inte direkt vad sjutton det var som pågick, tills jag insåg att hon inte skrek för att de andra var dumma, utan för att hon hamnat i kläm och brutit benet! Bäbis fick alltså tillbringa de första veckorna tills det såg stabilt ut i sjukbur. Vi mös och gullade och kom varandra väldigt nära under den tiden, men när hon sedan flyttade in i flocken igen, var det snart som om hon trodde att allt det jobbiga hängde ihop med mig och hon har aldrig varit trygg och avslappnad med mig mer än korta, enstaka stunder. Aldrig mer sätter jag en unge ensam i en sjukbur och jag är väldigt ledsen över att det krävdes en råtta för att inse det till fullo.

Det gjorde naturligtvis att hon aldrig ens blivit påtänkt för parning, men när lilla Randi flyttade in kändes det som att det kanske hade varit precis vad hon skulle ha behövt – för hon tog Randi som sin bebis, tog hand om henne, visade henne allt och lärde  henne allt hon kunde (kändes det som, iaf). Plötsligt blev hon också mycket tryggare med mig och kontaktsökande – kanske hade hon blivit en fin mamma ändå, precis som sin egen mamma? Nå det får vi aldrig reda på – för hon har nyligen fyllt 1 år och är därmed även för gammal för att paras.

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License