Rackarns Råttor

Archive for the ‘Honor’ category

Det blir två råttor denna vecka, eftersom de är kullsystrar och har gemensam bakgrund. Trots det är de i mångt och mycket varandras motsatser. Sekhmet är superaktiv, framåt, social, glad, fullt-ös-medvetslös och vill alltid vara med där det händer något medan Bast är lugn och försiktig, social men inte alls lika modig som Sekhmet. Min tanke är att särbehandla Bast lite och se om hon blir lite modigare. Bast var störst i kullen, medan Sekhmet var minst, nu är skillnaden inte alls lika stor. Bast var egentligen bokad till försäljning, men intressenten hörde inte av sig, och jag är inte den som ligger på – är man inte mer intresserad än så lär det inte bli någon lycklig historia ändå.

Skåda dessa underbaringar – bildserien skildrar deras personligheter verkligt väl :)

Randi, som jag kallar henne, är en väldigt mjuk, fin och vacker liten curry ir-flicka från Cosmonita’s, som namnet antyder. Hennes mamma är Rackarns Esther 8:5, vilket gör henne till kusin till Kairokullen, vars kvarvarande honor får en gemensam presentation nästa vecka. Hon har från dag ett varit väldigt pigg och social, och blev genast Bäbis favorit – och  MIN, förstås!


suddig, men ack så ljuvlig!
Hon växer bra och jag har stooora förhoppningar på henne. Min tanke är att hon, om hon fortsätter vara så här fin och bra, ska få träffa en av prinsarna när hon uppnått lämplig vikt och ålder.

Hon är redan duktig på att flirta ;) 

Ja jag vet att det är vecka 19 nu, men här kommer vecka 18s råtta i efterskott eftersom jag inte tycker det ser snyggt ut att helt sonika hoppa över en vecka.

Bäbis är ett kärt barn som gått under många namn. Jag började kalla henne för Baby, eftersom hon fick mig att tänka på ”nobody puts baby in the corner”, sen har det blivit mer bäbis, sen tänkte jag att jag skulle börja kalla henne Bästis istället när hon blev lite äldre.

Jag köpte henne av en 13-årig flicka som köpt två små 10-veckors systrar på djuraffären i Gottsunda. Rätt snart fick den ena bebisar. Jag råkade hitta Blocketannonsen, ringde tjejen och erbjöd min hjälp, så att de skulle få bra mat och hon åtminstone skulle veta vilket kön hon sålde när hon sålde dem. MammaSystrarna var små, men väldigt fina och trevliga, ungarna utvecklades bra, men hela högen hade löss. Jag beslöt till slut att ta den mörkaste av de två blue roan-honorna, trots att jag absolut inte vill ha in roan – men om hon utvecklades bra, kunde jag tänka mig att frångå det – redan då hade jag  brist på blue.

Bäbis/Baby/Bästis har inte blekts så mycket – hon är forttfarande en djup fin blå, men det lilla hon har blekts har hon blekts bakifrån – kring svansroten och bakom öronen :D <3

Med Bäbis fick jag verkligen erfara hur viktiga de där bäbisveckorna är och hur förstörd en råtta kan bli under dem. Under intron till honflocken skrek hon väldigt mycket och jag förstod inte direkt vad sjutton det var som pågick, tills jag insåg att hon inte skrek för att de andra var dumma, utan för att hon hamnat i kläm och brutit benet! Bäbis fick alltså tillbringa de första veckorna tills det såg stabilt ut i sjukbur. Vi mös och gullade och kom varandra väldigt nära under den tiden, men när hon sedan flyttade in i flocken igen, var det snart som om hon trodde att allt det jobbiga hängde ihop med mig och hon har aldrig varit trygg och avslappnad med mig mer än korta, enstaka stunder. Aldrig mer sätter jag en unge ensam i en sjukbur och jag är väldigt ledsen över att det krävdes en råtta för att inse det till fullo.

Det gjorde naturligtvis att hon aldrig ens blivit påtänkt för parning, men när lilla Randi flyttade in kändes det som att det kanske hade varit precis vad hon skulle ha behövt – för hon tog Randi som sin bebis, tog hand om henne, visade henne allt och lärde  henne allt hon kunde (kändes det som, iaf). Plötsligt blev hon också mycket tryggare med mig och kontaktsökande – kanske hade hon blivit en fin mamma ändå, precis som sin egen mamma? Nå det får vi aldrig reda på – för hon har nyligen fyllt 1 år och är därmed även för gammal för att paras.

Rackarns Rut

Rackarns Rut

Rackarns Rut är en rexad liten chocolate agouti-hona och jag har ett erkännande om henne; hon är favoriten framför andra. Hon är följsam och mjuk, social och kommunikativ. Liten, fin.  Allt detta tyckte jag innan jag parade henne med Hasse, men när hon födde och mammade Kairokullen förstärktes alla mina superlativ om henne; hon skötte uppgiften galant, var mjuk och dedicerad till den och inte alls speciellt intresserad av att rastas med sina vuxna kompisar, fullkomligt tillfreds med att bara vara mamma.

Rut med sina kairo-söner

Rut med sina kairo-söner. Hon har inte snedskalle, det ser bara så ut!

Jaha, Så har vi då kommit till Pollys syster, lilla Penntroll. Hon föddes med ena armen liggandes tätt intill ena sidan och jag trodde först att hon hade ett kroniskt handikapp, men när jag testade kraften i foten och benet, så kände jag att det där nog är något som kan fixa till sig. Troberg på r8forumet berättade också om att han sett liknande på hundar eller katter och att det kunde bero på att de legat i kläm i livmodern, och jag valde att tro på den förklaringen. Penny, som jag kallar henne till vardags, hade lite svårare att hävda sig vid mamma Hjärtats tuttar och blev lite mindre än sina syskon, men utvecklades till synes helt normalt i övrigt. När ungarna lämnade boet hittade snart Penny på en egen variant av sjukgymnastik; en flitigare sandlådegrävare står inte att finna någonstans, det är jag helt övertygad om. Hon skottade ur sanden ur toalådorna och jag sopade upp den och hällde tillbaks den. Flera gånger per dag. Detta var visst ett väldigt bra sätt för hon har sedan dess rört sig helt och hållet normalt. Och i övrigt varit en fantastiskt mysig råtta, även om hon ibland kan vara lite tjurig när hon löper eller är nyvaken.

Litet Penntroll 11 dagar gammal, detalj från bild på hela julklappskullen.

Litet Penntroll 11 dagar gammal, detalj från bild på hela julklappskullen.

Hennes pappa Lennart (Olydia’s Royal Gala) och mamma Hjärtat (Olydia’s Dame de Coer) resulterade i en kull med många färger, där fanns burmese, blue burmese, siames, cinnamon, svart och cinnamon och nyss har jag fått reda på att lilla Penntroll inte alls är en cinnamon ut, utan av färgen curry, en agoutibaserad blue+mink+chocolate, vilket var väldigt roligt att få reda på. Speciellt som jag då också fick reda på att Randi också är en sådan. Detta är inte alls förvånande, tvärtom – det stämmer perfekt med deras stamtavlor, men jag hade inte kunskap om färgen innan.

Jag gjorde ett parningsförsök med Penny precis omkring hennes ettårsdag, i sista momangen, alltså. Hon fick resa till Cosmonita’s och träffa Glimmer’s Chili. Tyvärr tog inte den parningen och jag ville inte försöka så länge eftersom hon redan var i äldsta laget. Därför finns tyvärr inga avkommor efter denna lilla fina överlevare, tyvärr. Men jag hoppas få njuta av henne länge än <3 :)

Såhär ser hon ut idag för ett halvår sedan, min fina <3

Oops, nu är ju vecka 15 slut! Nåja, lite försenat kommer här Veckans råtta.


Polly med en bror

Julklappskullen föddes i november och var leveransklara lagom till jul 2009 – därav temat. Jag sparade Polly Pocket, Penntroll och Spirograph från kullen. Polly var den största ungen och den enda blå. I början var hon lite humörig och det tillsammans med att hon var så stor gjorde jag bestämde mig rätt snart för att inte avla på henne. Med tiden har jag ångrat det beslutet några gånger då hon blivit mycket jämnare och trevligare i humöret med ålder och mognad. Nu är jag dock nöjd med det, eftersom jag för en vecka sedan fann en liten knöl på henne. Den var så liten att den inte syntes för ögat, men kändes som ett knappnålshuvud ungefär. Idag, efter bara några dagar, var den redan mycket större, så pass stor att man ser den, kanske en cm i diameter och ganska platt. Inte snabbast växande varianten, men ändå rätt snabbväxande, som det verkar.

Polly är med sin rexade päls en riktigt kramgo nalle, den enda blå råtta jag har kvar i besättningen, tyvärr. Även om de alla har blått i sina stamtavlor har andra färger tagit över och jag har ju nu kommit fram till att färgen kommer i princip i sista hand – det viktigaste är (förstås) hälsa och temperament, de kommer före precis allt annat. Hon är nu ca 1½ år och jag hoppas att knölen inte tar över alltför fort, men tyvärr är den inte hennes enda hälsoproblem. Hon rosslar lite och svarar inte på medicinering, vilket jag mest tror beror på att det inte är ”äkta” rossel, utan att det sitter i nosen. Skulle helt enkelt tro att hon är lite trång i nosen och att det inte beror på varken mycoplasma eller någon typ av lunginflammation.

Pinsamt nog hittade jag inte enda bild på Polly, men jag måste ju ha? Det blev anledningen till att detta inlägg försenades, jag var ju tvungen att leta bilder, misslyckas och sedan fota henne, tömma kameran och ladda upp. Lite för många moment för att det ska flyta med min dumma hjärna…

Presenterar d’Avola, eftersom hon känns aktuell, dels för att hon sett oroande dräktig ut de senaste dagarna, dels för att hon är en av de tre råttor jag just behandlar emot rossel. Hon är inte dräktig, går inte upp i vikt, utan utvecklas förhoppningsvis bara till den päromformade tantkroppen, som så många honor får.  d’Avola kommer från Vinkullen, som föddes 2009-07-21. Hon är en av de vackraste råttorna jag någonsin sett, perfekt typ, fantastiska ögon, slät och svart som synden. Hon har alltid varit glad och pigg och social, både med människor (inte bara mig) och andra råttor.

Oj vad konstigt det var att se sig med glasögon!

Oj vad konstigt det var att se sig med glasögon!

Jag var så glad över denna skönhet att jag planerade en parning mellan henne och Perinone, och precis när jag startat parningsförsöken – började hon barbera sig. ÅÅÅÅÅÅÅhhhh jag kan inte ens beskriva besvikelsen. Bara ett par dagar innan jag upptäckte det hade jag blivit kontaktad av en vinkullsköpare som bekymrade sig över att hans råtta barberade sig, alltså två råttor från samma kull. Jag avbröt genast försöken och det blev aldrig något. Väldigt synd för d’Avola och Perry var verkligen the perfect match personlighetsmässigt.

Barberardrottningen!

Barberardrottningen!

Nå, d’Avola tog saken i egna händerTokfrans kom på hur man rymmer ur den buren han bodde i i början när han kom till mig. Resultatet blev den underbara Prinsar & Prinsessor-kullen som föddes samma helg som Prinsessbröllopet stod. De är mycket sköna och lovande resultat av en tjuvparning, vackra och trevliga.

Men d’Avola, hon barberar sig fortfarande ;( Det gör henne inte mindre älskad, hon tillför mycket till flocken med sitt fina temperament, tjafsar aldrig med någon, fullt drag hela tiden – trots att hon fyller 2 om ca 3 månader. <3

Tänkte försöka presentera en råtta ur min besättning/vecka. Jag går ut hårt med Hjärtat, helt enkelt därför att hon numera är äldst i gänget med sina 2 år och fem månader, och jag vill gärna knåpa ihop en presentation, som samtidigt blir en minnesanteckning för mig själv, innan hon lägger magen i vädret.

Hjärtat är råttan som inte riktigt klev ut och presenterade sig för mig när hon kom till mig som liten. Hon var vacker och snäll, javisst, men visade ingen tydlig personlighet, så som jag varit van vid med mina råttor. De har alla haft någonting i sin personlighet som varit deras signum, något som gör att man kommer ihåg dem. Hjärtat var både bra och fin, men liksom ‘bara’ en vanlig råtta. Jag kom snart över det och lärde mig uppskatta det – jag hade ju så många personligheter, och det är inte alltid av godo. Hjärtat har fått två kullar i sitt liv;  Julklappskullen med Olydia’s Staten Island och kamerakullen med Perinone. Ingen från Julklappskullen har ännu gått vidare i aveln, men sist jag pratade med Cosmonita hade hon fortfarande Lego i tankarna för att bli pappa. Från kamerakullen har Minolta blivit mamma till Bibelkullen och Hasselblad till Fire-in-Kairokullen, så det finns en del ättlingar till denna fantastiska hona. Hon har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv, tills hon fick sitt första lymfom ett par veckor innan sin 2-årsdag, och nu har hon fått en knöl till. Ingen av knölarna är snabbväxande, så hon får tuffa på så länge det funkar utan att hon verkar ha problem med dem. Tog nya bilder på henne häromdagen – men minns inte var jag kan ha gjort av dem, uppdaterar om jag hittar dem eller när jag tagit nya.

Hon har de senaste dagarna visat början till bakbenssvaghet, tyvärr. Annars är hon, såhär på sin ålders höst, lätt att snacka med, väldigt kelig och kommer alltid när jag ropar på henne oavsett var hon är <3

Hjärtat i karantän hos Johan, mitt ex.

Hjärtat i karantän hos Johan, mitt ex.

ca 7 månader gammal

ca 7 månader gammal

RiP Cosmonita’s Dame de Coer 2011-05-13 ;(

Orsaken var att en av hennes knölar sprack, och en cancerknöl som går sönder läker tyvärr inte, och för att bespara henne en massa behandling och krånglande som ändå inte skulle leda någonstans valde jag att låta henne somna in, trots att hon var pigg och frisk i övrigt, fortfarande bra i hullet, glansig i pälsen om ock med lite begynnande bakbenssvaghet.

På gång hos Rackarns

februari 28th, 2010

Ni som följer uppfödningen på Facebook vet redan att tjuvparningen jag skrev om häromsistens inte resulterade i något annat än två skendräktiga honor. Polly var inte skendräktig, bara extremt snabbväxande. Detta betyder att jag nu återgått till parningsplanen och har gjort några försök att para d’Avola (svart liten slät skönhet från vindruvskullen) med Perinone. Hon är ju ung, ganska småväxt och det syns inte så väl på henne när hon löper, däremot har hon LUKTAT löp när jag satt ihop dem. Tyvärr verkar hon inte gilla Perinone något vidare, piper när han närmar sig och kickar honom som den värsta kickboxare i ansiktet. Hon är helt enkelt inte så förtjust i sin utvalde.

Jag ska ge det lite tid till men om det inte går som jag vill byter jag tilltänkt hane till Olydia’s Staten Island istället. Det i sin tur skulle isf innebära att han upphör att vara tilltänkt hane i den andra planerade parningen. Honan i det fallet är Minolta, en mild, trygg och vacker agoutitös från kamerakullen. Istället får Perinones bror Cerulean träda in där. Cerry, som han kallas här hemma, är Minoltas farbror. Oavsett vilken av honorna som får åtnjuta Staten Islands tjänster, så blir det hans tredje parning (jag lånade nyligen ut honom till en vän och väntar med spänning på att det ska bli något där) och han får gå i pension sedan, det är inte bra att ta för många kullar på en råtta, urvalet till kommande parningar blir för snävt och OM det skulle dyka upp något dolt hälsoproblem kan det ha spridits lite för vitt och brett.

Jag siktar på att båda dessa parningar skall ske så snart som möjligt.

Alltså:

Rackarns d’Avola med i första hand Perinone, men annars med Olydia’s Staten Island
Rackarns Minolta med i första hand Olydia’s Staten Island och i andra hand med sin farbror Cerulean.

Rackarns Minolta är född i juni 2009 och bor inte hos mig, utan ägs av en vän som bor nära mig. Jag lånar in henne för detta uppdrag. Hon är ganska liten och smäcker med bra typ och väldigt trygg, lugn och kontaktsökande.

Rackarns Nero d’Avola är född i juli 2009 och även hon en liten, smäcker, trygg och väldigt fartfylld tjej. Hon är otecknad silvrerad svart med bara en eller två halva tår vita  och väldigt mysig. Hon har utsett Daydreams Berthe till sin mentor och har tagit efter henne i många avseenden.

Olydia’s Staten Island född i maj 2008, är en mjuk och snäll rätt så liten rexad coffee-kille, som tidigare blivit pappa till Julklappskullen. Tillsammans med Minolta kan han ge upphov till en regnbågskull precis som julklappskullen, som delar mamma med Minolta, medan resultatet av en parning med d’Avola är mer förutsägbart med troligen bara ba och bl.

Cerulean och Perinone, också födda i maj 2008 och även de mjuka och snälla. För att vara hanar är de ovanligt fartfyllda, Perinone något mer än sin bror . De är kullbröderna jag måste märka för att kunna skilja på dem :) . De har en härligt maskulin typ och är rexade, ser ut – och KÄNNS som – små nallar. De är av färgen Opal, dvs graphite agouti, och kan tillsammans med Minolta ge opaler och graphite i kullen. I övrigt är de förväntade färgerna ag, ba, bl och blue agouti.

När jag skriver detta blir jag uppfylld av lycka – just nu har jag BARA riktigt bra och trevliga råttor i mina burar, inga temperamentsproblem whatsoever!

Mademoiselle Caramelle

november 25th, 2008

Mlle Caramelle på rövarstråt

Sötaste karamellen i skålen, är hon, min Mlle Caramelle! Hon är den första honan jag köpte från Ulrika i Norrköping. Jag köpte henne dock i och av en Arkenbutik, men den jag talade med när jag föll som en fura för Caramellles fina magprick var just Ulrika, hennes uppfödare, som också arbetar i butiken.

Mademoiselle Caramelle

Ända sedan mitt fall har Caramelle varit min favorit. Under tiden jag lärde känna henne blev jag varse vilken positiv och GENOMGLAD råtta hon är! Väldigt aktiv och alltid på topphumör för varje dag känns hon mer och mer som en Rackarns-råtta; aktiv, kontaktsökande och glad :)

Exteriört är hon en black european berkshire rex, men väldigt dåligt rexad :) På bakkroppen är pälsen extra lång och hon är så mjuk, så mjuk.

Mlle Caramelle

Jag har fått en del uppgifter om hennes bakgrund, men eftersom hennes förfäder är oreggade, är den ändå att betrakta som okänd. Men jag vet att Caramelle är blåbärare, hennes pappa är en blue himalayan. Mamman är svart. Båda föräldrarna är rexade och självklart har jag tagit ett snack med Ulrika om dubbelrexparningar ;)

Mademoiselle Caramelle

Mlle Caramelle på rövarstråt

Mlle_Caramelle pedigree

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License