Rackarns Råttor

Archive for the ‘Hanar’ category

Fire in Kairo-kullen föddes under revolutionen i Kairo, därav Mubbes otrevliga namn, därav också anledningen till att han fått smeknamnet Mubbe. Mubbe är ljuvligt krullig, eller kanske mer ”wavy” som Rackarns rexar tenderar vara – han är liksom skapt för att ha läääängre päls, om han hade det, DÅ skulle den nog vara härligt krullig :D

Mubbe är den enda råtta jag haft som har lika perfekt häng som sin morbror Joshua, så fort man tar upp honom, oavsett vad han gör, hänger han perfekt med bakbenen uppdragna mot kroppen. Där kan han hänga väldigt länge innan han tröttnar, om han nu någonsin gör det? Jag har nog faktiskt tröttnat före honom alla gånger :D

Bara för det ville han inte visa upp det perfekta hänget just ikväll, även om han var den borne proffsmodellen – alla bilder jag knäppte av under den 5 min fotosessionen blev bra!

Jag har inte så mycket att skriva om Mubbe, då han ju är väldigt ung än, blott 5 månader, men jag hoppas väldigt på att han ska fortsätta med samma stil som han gjort hittills och klara sig från överdrivna hormonspel i puberteten. Han är väldigt lugn, inte den mest kontaktsökande jag har, men ryggar aldrig tillbaks eller är osäker, utan finner sig snabbt i kramar och kel och försöker inte komma undan.

Han är dessutom så lik sin mamma med den storlek han haft ett tag nu och sin rexade Chocolate Agoutipäls och stora vackra ögon, att jag får magknip varje gång hanarna är ute i tron att Rut kommit lös och att jag kan ha fått ännu en tjuvparning på halsen. Även om jag älskar mina råttor och för tillfället bara har sådana som lämpar sig för avel, vill jag helst noggrant planera mina parningar och dessutom vill jag för hanarna ha sett deras pubertet. Dessutom har jag rätt många som är lite för nära i släkt för att jag ska vilja para dem med varandra, och för en vettig användbar testparning ska man såklart ha full koll på vilka som är föräldrar.

(klicka för att se stamtavlan i full skala)

Förlåt, jag tappade visst styrfarten och kom av mig lite iom tjuvpaningskullen.

Efter-badet-mys :)

Jag har upptäckt att Prins Hatt Under Jorden älskar att bada! Han sitter under kranen och riktigt njuter när vattnet sköljer över honom, inte ett pip eller en stressbajs så långt ögat når :) Gosmassage i handduken efteråt är jättemysigt och han vill inte att det någonsin ska ta slut. Inte jag heller :) Han, som förresten också kommer från en tjuvparningskull, är ett levande bevis på att även en sådan kan visa sig vara riktigt bra. Speciellt om man, som jag just nu, bara har bra råttor ;) Han är en svart som synden men väldigt vackert och jämnt silvrerad European berkhire-kille från Prinsar&Sessor-kullen som fyllde 1 år för inte så länge sedan. Mamman är Nero d’Avola från Vinkullen och pappan Tokfrans.

Hela Prins&Prinsesskullen är riktiga gosingar och får mig att tro att pappa Tokfrans faktiskt hade varit en väldigt bra råtta om han bara sluppit sitta själv så länge innan han räddades och fick komma till mig. Bara det att han ALDRIG ens varit i närheten av att markera hur jobbiga situationer han än kommit i, säger en hel del! Han vill bort, bort, javisst, men manifesterar det i sprattel och kanske då och då ett pip. Han har aldrig blivit riktigt tam.

Nåja – nu var det hans son jag skulle skriva om. Alla Prinsarna skänker sina ägare glädje, men det finns två syrror, som jag fått sämre rapporter om. De är båda lite snara till att markera och den ena har bitits ett par ggr. Sett till hela kullen, som var 13 st, tycker jag ändå att det är acceptabelt. Några av dem har behandlats för förkylning och blivit av med det utan men. Två av brorsorna (Prins Ali och Prins Naveen) har gjort bra ifrån sig på utställningar, men jag har inte ställt ut Prins Hatt Under Jorden eftersom jag inte är medlem i SRS längre.

Numer är denna prins stor, t om större än sin kastrerade pappa, och uppe i nästan 800 gr och de prinsar jag ser då och då är alla storvuxna, men de ser mycket välmående ut.

Veckans Råtta v 25

juni 27th, 2011

Oops! Jag kom visst av mig i mitt projekt!  Nåja nu är vi iaf framme vid Tokfrans, och jag kan fuska lite genom att bara länka in ett gammalt inlägg om honom som jag skrev för nu mer än ett år sedan. Han är en kastrerad hane nu, som funkar bra i flocken, men som aldrig tycks bli trygg med människor. Jag tycker om honom ändå och det är ändå bra att se hur han utvecklas och mår, mtp att han är pappa till Prinskullen, en av två kärnfriska föräldrar med inte ens den minsta lilla knöl.

Det är långledig helg och jag har blivit totalt dagvill och tydligen också veckovill, för jag trodde jag missat att skriva Veckans råtta i flera veckor. Det hade jag ju inte! :)

Rackarns Job är min lilla snöboll, rexad agoutipointed siamese, så otroligt go och mysig som bebis, det keligaste jag nånsin stött på. Ett tag ville jag kalla honom Isidor, och det händer faktiskt att jag gör det.

Han blev äldre och blev könsmogen och i början gick det bra, men jag såg honom buffla mot de andra då och då och springa med höga ben och stryka sig mot saker. Varningslamporna blinkade.

Så fick jag hem Rackarns Rolleiflex, eftersom dennes flock dog ifrån honom och han skulle bli ensam. Det tog hus-i-helsicke. Det var ju inte bara Job som var pubertetsmonster, även Joshua och Prins Hatt var det. Det var inte roligt och jag kommer aldrig någonsin igen försöka introducera en vuxen hane i en flock igen. Och jag kommer alltid avråda från det.

Klicka, för att komma till ett set med färska Job-bilder :)

Klicka, för att komma till ett set med färska (oredigerade) Job-bilder :)

Jag hade ju redan innan Rolle kom bestämt mig för att Job inte skulle användas i aveln, nu lutar jag åt att låta kastrera honom så att han helt säkert inte kan bli pappa. Inte ens vid eventuella rymningar. Nu har han passerat året och börjar äntligen lugna ner sig och blir den forna mysråttan igen – men under de hormonrusningar han genomgått har han varit HELT okontaktbar. Så tyvärr hjälper det inte att han nu börjar återgå till sitt forna jag som jättekelig gosnalle. Inte ens att jag sedan Rolle gick bort introducerat två nya ungar i flocken helt problemfritt och att Job då varit den som tagit dem under sina vingars skugga hjälper. Tyvärr. För han är verkligt fin. Se bara hans rexning!

Jag har fått en förfrågan om jag har en bra hane att låna ut, och därför fick jag ytterligare en anledning att skriva en presentation av Rackarns Joshua.

Joshua är en slät agouti som är ganska feminint typad, född 2010-04-22 i en kull (bibelkullen) om 10 ungar där endast en (Job) haft dominansproblem under ”puberteten”. Alla är än så länge friska, men de är ju också rätt unga. Joshua är ranglåg och mycket trygg, lugn och fredlig utan att vara slö och tråkig. Han har genomgått en period då min hanflock var i kaos, utan att verka det minsta berörd av det. Han har det mest fantastiska ”häng” jag någonsin sett – vilket han haft från början.

Han är mycket social med både andra råttor och med människor. Till storleken är han liten, nästan som en hona, vilket man kan bedöma olika, men jag är mycket nöjd med detta, då jag medvetet avlar för att få fram små djur.

Det kanske låter som om jag är oärlig nu, men jag kan faktiskt inte komma på några svagheter alls med honom.

På gång hos Rackarns

februari 28th, 2010

Ni som följer uppfödningen på Facebook vet redan att tjuvparningen jag skrev om häromsistens inte resulterade i något annat än två skendräktiga honor. Polly var inte skendräktig, bara extremt snabbväxande. Detta betyder att jag nu återgått till parningsplanen och har gjort några försök att para d’Avola (svart liten slät skönhet från vindruvskullen) med Perinone. Hon är ju ung, ganska småväxt och det syns inte så väl på henne när hon löper, däremot har hon LUKTAT löp när jag satt ihop dem. Tyvärr verkar hon inte gilla Perinone något vidare, piper när han närmar sig och kickar honom som den värsta kickboxare i ansiktet. Hon är helt enkelt inte så förtjust i sin utvalde.

Jag ska ge det lite tid till men om det inte går som jag vill byter jag tilltänkt hane till Olydia’s Staten Island istället. Det i sin tur skulle isf innebära att han upphör att vara tilltänkt hane i den andra planerade parningen. Honan i det fallet är Minolta, en mild, trygg och vacker agoutitös från kamerakullen. Istället får Perinones bror Cerulean träda in där. Cerry, som han kallas här hemma, är Minoltas farbror. Oavsett vilken av honorna som får åtnjuta Staten Islands tjänster, så blir det hans tredje parning (jag lånade nyligen ut honom till en vän och väntar med spänning på att det ska bli något där) och han får gå i pension sedan, det är inte bra att ta för många kullar på en råtta, urvalet till kommande parningar blir för snävt och OM det skulle dyka upp något dolt hälsoproblem kan det ha spridits lite för vitt och brett.

Jag siktar på att båda dessa parningar skall ske så snart som möjligt.

Alltså:

Rackarns d’Avola med i första hand Perinone, men annars med Olydia’s Staten Island
Rackarns Minolta med i första hand Olydia’s Staten Island och i andra hand med sin farbror Cerulean.

Rackarns Minolta är född i juni 2009 och bor inte hos mig, utan ägs av en vän som bor nära mig. Jag lånar in henne för detta uppdrag. Hon är ganska liten och smäcker med bra typ och väldigt trygg, lugn och kontaktsökande.

Rackarns Nero d’Avola är född i juli 2009 och även hon en liten, smäcker, trygg och väldigt fartfylld tjej. Hon är otecknad silvrerad svart med bara en eller två halva tår vita  och väldigt mysig. Hon har utsett Daydreams Berthe till sin mentor och har tagit efter henne i många avseenden.

Olydia’s Staten Island född i maj 2008, är en mjuk och snäll rätt så liten rexad coffee-kille, som tidigare blivit pappa till Julklappskullen. Tillsammans med Minolta kan han ge upphov till en regnbågskull precis som julklappskullen, som delar mamma med Minolta, medan resultatet av en parning med d’Avola är mer förutsägbart med troligen bara ba och bl.

Cerulean och Perinone, också födda i maj 2008 och även de mjuka och snälla. För att vara hanar är de ovanligt fartfyllda, Perinone något mer än sin bror . De är kullbröderna jag måste märka för att kunna skilja på dem :) . De har en härligt maskulin typ och är rexade, ser ut – och KÄNNS som – små nallar. De är av färgen Opal, dvs graphite agouti, och kan tillsammans med Minolta ge opaler och graphite i kullen. I övrigt är de förväntade färgerna ag, ba, bl och blue agouti.

När jag skriver detta blir jag uppfylld av lycka – just nu har jag BARA riktigt bra och trevliga råttor i mina burar, inga temperamentsproblem whatsoever!

Råtz Skarv

november 20th, 2008

Råtz Skarv är grabben hela da’n! Jag läääängtar efter att få använda honom i avel! Han är så ljuvlig, mjuk och trevlig. Som namnet antyder, kommer han från Råtz uppfödning, närmare bestämt hennes sista kull som SRS-registrerad uppfödare, den med rovfågeltema. Kullen är resultatet av en inavelsparning (föräldrarna är halvsyskon) som gjordes som en testparning med syfte att ta reda på lite mer vad en hona som Råtz importerat från Tallinn burit med sig.

Skarv var för mig ett helt oplanerat inköp. Jag skulle inte alls ha en svart rexad hane. Men så fick jag se en bild som Pernilla tagit om jag minns rätt, och förälskade mig i hans blick. När jag nästlade mig in på hämtningsfikat och han visade sig bli över, var saken klar! :) Han fick som första uppgift att hålla Råtten, som nyss kommit till mig, vid gott mod. Nu för tiden är hans uppgift att hålla mig och hela sunkpalatset vid gott mod :) Det gör han med bravur :)

Jonny Råtten och Skarv myser

Idag ingår Skarv i en flock om sju hanar, där han är äldst sedan gammelRåtten gick bort. Trots detta är han inte flockens alfa, utan har antagit en mellan/lägre postition i hierarkin.

Ni vet de där supermjuka kramdjuren som finns nuförtiden? SÅ känns Skarv att ta i! Inte mycket hormonklägg där, inte. Han är så len och mysig :) Och se bara; han har blicken kvar! <3

Råtz Skarv

RatzSkarv1

Koi Wa Action Eiga

september 2nd, 2008

Koi var en fin kille redan när jag köpte honom från Niina Lähdekorpi&Liisa Englund. Men i takt med att han blir äldre, blir han faktiskt bara en skönare och skönare snubbe. Och snyggare och snyggare.

Till min stora förskräckelse hade han plötsligt rakat pungen. Ja, han barberade, alltså. Eller; egentligen var jag inte säker, för jag hade aldrig SETT honom göra det. Jag snackade allvar med honom och berättat att om han inte coolade ner sig och lät det vara en engångsföreteelse som inte kommer tillbaks, då kommer han inte få Kn***a.

Han såg väldigt förvånad ut och sa ”Va?! Jag trodde tjejer GILLADE nakna, alldeles lena pungar?”. Jag skakade frenetiskt på huvudet och antog en sträng men ändå kärleksfull min. Argumentet tycks ha gått hem, för sedan det samtalet lät han pungpälsen växa ut.

Jag kanske också ska tillägga att det nog var någon av de andra som var ”tjänstvillig”. Jag misstänkte ju redan från början Råttentått. Han barberade t o m mig ibland, när kärleken tog överhanden. Men jag hade inte sett dem ligga ihop nånting. Men faktumet att Kois pung återfick sitt hår helt och hållet efter Råttentåtts död, säger väl allt.

Pro’s and con’s:

- han är (visserligen väldigt bra) silvrerad
- han kan vara bärare av både graphit och russian blue. Jag tänkte först att jag skulle lyssna runt om det är någon som har en rb-hona så att jag kan göra testparningar för att reda ut om han blivit bärare av någon av dem och isf vilken av generna. Nu har jag dock flera graphitekillar och nästa parning kommer att bli på Chirashi, då får testparningen göras efter den kullen istället. Med en graphite istället för russian blue. Efter att ha hört mig för och diskuterat med flera som har mer koll än jag, hade en parning med tillgängligt rb-material ändå inte givit något säkert svar, eftersom alla de rb-råttor jag fick tag på härstammar från danska linjer och de sägs inte ha så bra koll (de kan alltså vara german blue aka Graphite eller english blue) Jag vet inte hur det är med den saken, men att någon sagt det till mig, gör att jag inte kommer våga lita på resultaten jag får fram.

+ Koi är DymDyms motsvarighet i killburen – en fredsmäklare. Hela min hanflock är visserligen väldigt fredlig, men han känns verkligen så GOD.
+ han är social både med råttpolarna men också med mig. Min keligaste och lugnaste kille, helt klart <3
+ han härstammar från Råtz, Hans farfar är Råtz Makrill, vilket är linjer jag känner till
+ han är uppblandad med LMG (mormor) (=blod ”utifrån”)
+ två generationer efter Råtz Makrill känns bra i min Råtz-dominerade besättning.

Jag har ju inte haft så många kullar än att det blir svårt att hålla reda på dem. Sushikullen var dessutom väldigt liten, bara 4 st. Miso, en av honorna, har jag kvar själv, Sushi-su bor hos Stephanie, Nigiri hos Pernilla (av henne kallad Jårdsch) och Chirashi hos min syster Pierina. De har alla det gemensamt att de är vansinnigt VACKRA. Miso har tyvärr något slags lungpaj, hon rosslar inte, men bukandas, vilket hon började rätt tidigt med. Sushi-su är enligt Stephanie en fegpropp som inte uppskattar att bli lyft, Jårdsch är stor som ett hus och har haft en jobbig tonårsperiod då han bets några gånger. Han verkar ha slutat med de dumheterna nu, gudskelov. Chirashi är alltså den enda ur den kullen jag vill gå vidare på och jag är vansinnigt glad för att just han, när jag var råttvakt innan jag åkte till Fårö, visade sig ha blivit en riktig gentleman. Inga problem under uppväxten och nu hoppas jag bara att han håller sig fräsch och frisk så att han hinner bli pappa. Han är ju den i kullen som har den mest åtråvärda färgen; graphite (även känt som german blue).

Corneliskullen var större – 11 st och de har bara fått goda vitsord från sina köpare, och jag har dessutom haft möjlighet att träffa dem alla sedan de lämnade mig. Antingen genom att råttvakta eller genom att hälsa på dem där de bor. De flesta bådeock, faktiskt, senast i Norrköping där jag fick träffa Fiffiga Nanette och Ann-Katarin Rosenblad.

Den enda som jag är tveksam om är Hans Excellens Stadsminister Olof Palme, som på senare tid fått stunder av dominansfnatt. Just idag lade jag ihop två och två om vid vilka tillfällen detta inträffar. Han beskyddar småttingarna i flocken! Jag klippte klorna på Illisen och försökte även göra det på Karius och Baktus, eftersom umgänget med dem började bli lite väl plågsamt. De är dock killarna som lever efter mottot ”fullt ös – medvetslös”, dvs de uppskattar inte alls att sitta still och dessutom hållas fast. Inte tillräckligt länge för att mina dubbelseende ögon ska hinna fokusera så att jag inte riskerar knipsa av dem hela tårna, i alla fall. Denna aktivitet genererade alltså en hel del skrikande och pipande från de två små herrarna. Varje gång de satte igång att ge hals kom Palme till undsättning, rejält upprörd. En hane med dominansproblem är inte att leka med där han springer på höga ben med testosteronklegget lackande längs sidorna, gnidande mot allt han kommer åt. Men jag måste säga att anledningen gör mig lite mildare inställd till beteendet. Det är inte lite rörande att han försvarar dem till synes till liv och lem. Det är dock lite störande i just denna situation och jag har bara lyckats klippa på sin höjd varannan klo.

Detta är 2a el kanske 3e gången Palme drabbas av dominansfnatt och emellan dessa gånger är han god som guld. Idag låg han t ex på honburen när det var dags för mig att plocka in honom till middagen i hanarnas bur. Jag var på min vakt, eftersom det inte hade gått lång tid sedan han fnattat loss som värst och jag inte riktigt visste hur han skulle reagera på om jag greppade honom när honorna var i närheten och han kanske fortfarande skulle ha nära till fnattandet. Det räckte dock med att jag närmade mig för att han skulle börja knattra och när jag sedan kliade honom lite i nacken lade han sig platt och avslappnad och bluppade med ögonen <3.  Men dominansbeteendet föranleder antagligen ändå att jag avskriver honom som potentiell avelshane, tyvärr. Jag kommer diskutera det med en eller flera mer erfarna uppfödare, men jag räknar inte med att jag ska ändra det.

Då finns bara en Cornelishane som kan vara aktuell i Rackarns uppfödning, och det är Ivar von Sprätt, då Hästhandlare Wallenberg (Sighsten), Polaren Pär och Fjärt i Uniform alla är roans. Väldigt snygga och trevliga sådana visserligen, men jag ska inte syssla med roanuppfödning. Om någon annan ska det (Stephanie?), så vet ni vart ni skall vända er för ev hanelåning ;)

På fredag anländer Sportiga Marie och Elin Papilla (Skorpan och Smulan), då jag ska vara råttvakt medan matte åker till Mallorca med familjen. Åh vad roligt det ska bli, jag har inte sett dem sedan jag och Puff åkte och hjälpte till med kloklipp när de fortfarande var små tjejer. För ett par veckor sedan mailade deras matte den här bilden på dem:

Elin Papilla och Sportiga Marie

Elin Papilla och Sportiga Marie

En vecka innan jag åkte till Fårö, gjorde jag sällskap med Lovisa till Olydia’s uppfödning. När vi åkte hemifrån var jag inte ens säker på att jag skulle ha någon råtta ur Big Apple-kullen. Men det skulle jag visst. Det känns inte som det var JAG som bestämde det, utan Illisen. Han stegade fram till mig, klättrade upp på min axel och undersökte mig under ivrigt småpratande (nej, förresten – inte ivrigt – snarare lugnt och metodiskt). Jag är inte människa att motstå sådant.Jag och Illisen

Utseendemässigt är han lik sin pappa, Arinellas Royal Gala, som är rätt feminin till sin typ. Vi får väl se hur han växer till sig, men som det ser ut nu, så kommer han inte gå i avel för sitt utseendes skull, men chansen är överhängande att han kommer få göra det för sitt temperament.

Extra underbart var det att komma hem efter att ha lämnat honom i två veckor med råttvakt och uppleva att han väljer mig igen, att vår kontakt inte ens naggats i kanten. Det är så häftigt när man får sådan kontakt med en råtta! (eller vilket djur somhelst, förresten!)

Grodan och Anna
Grodan dök upp samtidigt
som vi var där. Hon hämtade en av Big Apple-kullens tjejer.

Anna odlar råttor i rör :D
Olydia odlar sina råttbebisar i rör! Spooky! :)

Olydia's Staten Island
Illisen bekantar sig med sitt nya hem

Olydia's Staten Island
Lovisa med mamma Magritte

Just nu känner jag mig vansinnigt priviligierad, eftersom jag har mina två små tandtroll från Lina också – och har lika bra kontakt med dem! De fick följa med mig till Fårö, och har haft mig för sig själva där, så de har ju förstås fått lite extra försprång. Att deras introduktion i grabsens flock när vi kom hem gick lika bra som Illisens – dvs helt smärtfritt utan ett endaste litet pip – gör nog sitt till också. Jag har en flock på 7 grabbar som är så fantastiskt trygg och harmonisk att jag nästan vill gråta. Lyckotårar förstås!

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Creative Commons License