För ett par dagar sedan höll jag på att mista Spirograph. Upptäckte plötsligt att hanarnas bur var full av, inte blodpölar, utan av blodSJÖAR och Spiro låg alldeles medtagen i ett rör högst upp i buren. Jag plockade ut honom, hittade ingen skada för allt blod, badade honom och efter mycket om och men insåg  jag att han skadat en tå (dessa FÖTTER! IGEN!). Ett litet sår som knappt syntes efter tvätt men som verkligen pumpat ut blod. Efter tvätten började det snart pumpa igen. Jag satte mig med honom och försökte hålla foten i press, men varje gång jag släppte började blodet pumpa igen. Först efter ca en timme hade det lugnat sig så att jag vågade sätta honom ifrån mig en längre stund. Gick in till grabbarna och möttes av en bur full med mycket skärrade råttor, som trampade runt i blodsjöarna. De var helt övertygade om att de hade sett Spiro för sista gången. Om jag inte hittat honom när jag gjorde, hade de nog fått rätt för när jag fann honom hade han förlorat så mycket blod att han var nästan medvetslös och alldeles lealös i kroppen.

Jag städade bort sjöarna och rengjorde de platser där Spiro brukar ligga och lät honom återgå till buren framåt natten. Kan intyga att hanarna blev mycket lättade – plöstligt uppmärksammade de maten de fått för flera timmar sedan (har aldrig sett råttor bete sig så!). Morgonen efter var han som ny igen och redan idag är såret nästan helt läkt. Igår kväll sprang han som en galning i rummet, så ont så att han lidit har han definitivt inte haft. Men blodförlust är ju typ ganska dödligt ;D Spiro LEVER och är SJUKT kelig efter detta!

Skrev ett svar på r8forum om nakenråttor, ur de är att äga och villka problem de kan föra med sig. Klistrar in det här, eftersom jag har minne som en guldfisk och behöver slå upp saker om och om igen. Tänkte det kunde vara bra att spara en kort sammanfattning för mig själv som är enkel att hitta igen.

”Det beror lite på vad det är för nakenhet de har. Om det är dubbelrex eller ‘äkta naket’ och vilken nakengen det isf handlar om. Om du inte hittat nåt vettigt vid googling, är det nog dags att se över dina googleskills eftersom det finns MASSOR. ;D
Äkta naket är framavlat i labbmiljö till djurförsök av krämer och kosmetik. Det finns 25 kända nakengener, men det kan ha tillkommit ytterligare mutationer av dessa. De mutationer som smugit sig in bland svenska tamråttor är såvitt man känner till tre:

Fuzz (fz) och Rowlett nude (rnu): båda dessa är starkt förknippade med njurproblem. Man kan försöka förebygga genom att ge dem en proteinreducerad kost, dvs HÖGvärdigt protein, men i små mängder.

Shorn nude (shn) saknar Thymus och därmed en väsentlig del av sitt immunförsvar. Blir lätt sjuka och lever kort.

Dubbelrex: Har jag ingen erfarenhet av. Men mig veterligen ökar inte dubblerad rexgen risken för sjukdom. Dubbelrexar tappar pälsen fläckvis, men får tillbaks den igen för att tappa på andra ställen.

Det fanns en jättefin och bra artikel på rattor.ifokus om att äga nakenråttor, men jag hittar den tyvärr inte nu, någon annan kanske vet vilken artikel jag talar om och vem som skrev den, så att blir det lättare att söka? Den gick iaf ut på att författaren hade beslutat sig för att sluta med (att äga) nakenråttor, eftersom denna upplevt så mycket hälsoproblem med dem.

Själv har jag två fuzzar, ett olycksfall i uppfödningen. De är idag 14 månader och ännu har jag inte sett något av de hälsoproblem som jag varnats för. I det dagliga livet ser jag att de gärna vill sova trångt och varmt med alla sina pälsade, mjuka kompisar, och kuddstopp och fleecehängmattor är populära inslag i inredningen.

De är båda fulla med ärr, eftersom de lätt gör illa sig utan skyddande päls, och de har så gott som alltid något eller några färska sår.

Därför har jag försökt se över deras miljö för att minimera saker de kan riva sig på, men som de flesta vet, är råttor rätt oförsiktiga med varandra i sin framfart – de tar gärna genvägar över varandra, och även om jag är noga med att klippa klorna ofta, så är det omöjligt att få bort riskerna helt.

Eftersom jag tror att man anpassar sig efter sina förutsättningar tror jag inte att kyla är ett stort problem för dem, men jag tar ju inte ut dem när det är kallt och jag brukar gnugga händerna om de är kalla innan jag tar i naknisarna.

Jag tror också att man bör smörja in dem med solskyddskräm om man vill ha dem ute i värme och sol. Jag badar inte mina nakenråttor.”

Rackarns Nero d’Avola och Perinone beräknas bli föräldrar omkring den 22-23 mars. Leverans för den kullen kommer ske v 17.

***************************************

Rackarns Minolta och Olydia’s Staten Island beräknas bli föräldrar omkring den 27 mars om parningen tagit. Leverans kommer ske under v 18.

Ni som följer uppfödningen på Facebook vet redan att tjuvparningen jag skrev om häromsistens inte resulterade i något annat än två skendräktiga honor. Polly var inte skendräktig, bara extremt snabbväxande. Detta betyder att jag nu återgått till parningsplanen och har gjort några försök att para d’Avola (svart liten slät skönhet från vindruvskullen) med Perinone. Hon är ju ung, ganska småväxt och det syns inte så väl på henne när hon löper, däremot har hon LUKTAT löp när jag satt ihop dem. Tyvärr verkar hon inte gilla Perinone något vidare, piper när han närmar sig och kickar honom som den värsta kickboxare i ansiktet. Hon är helt enkelt inte så förtjust i sin utvalde.

Jag ska ge det lite tid till men om det inte går som jag vill byter jag tilltänkt hane till Olydia’s Staten Island istället. Det i sin tur skulle isf innebära att han upphör att vara tilltänkt hane i den andra planerade parningen. Honan i det fallet är Minolta, en mild, trygg och vacker agoutitös från kamerakullen. Istället får Perinones bror Cerulean träda in där. Cerry, som han kallas här hemma, är Minoltas farbror. Oavsett vilken av honorna som får åtnjuta Staten Islands tjänster, så blir det hans tredje parning (jag lånade nyligen ut honom till en vän och väntar med spänning på att det ska bli något där) och han får gå i pension sedan, det är inte bra att ta för många kullar på en råtta, urvalet till kommande parningar blir för snävt och OM det skulle dyka upp något dolt hälsoproblem kan det ha spridits lite för vitt och brett.

Jag siktar på att båda dessa parningar skall ske så snart som möjligt.

Alltså:

Rackarns d’Avola med i första hand Perinone, men annars med Olydia’s Staten Island
Rackarns Minolta med i första hand Olydia’s Staten Island och i andra hand med sin farbror Cerulean.

Rackarns Minolta är född i juni 2009 och bor inte hos mig, utan ägs av en vän som bor nära mig. Jag lånar in henne för detta uppdrag. Hon är ganska liten och smäcker med bra typ och väldigt trygg, lugn och kontaktsökande.

Rackarns Nero d’Avola är född i juli 2009 och även hon en liten, smäcker, trygg och väldigt fartfylld tjej. Hon är otecknad silvrerad svart med bara en eller två halva tår vita  och väldigt mysig. Hon har utsett Daydreams Berthe till sin mentor och har tagit efter henne i många avseenden.

Olydia’s Staten Island född i maj 2008, är en mjuk och snäll rätt så liten rexad coffee-kille, som tidigare blivit pappa till Julklappskullen. Tillsammans med Minolta kan han ge upphov till en regnbågskull precis som julklappskullen, som delar mamma med Minolta, medan resultatet av en parning med d’Avola är mer förutsägbart med troligen bara ba och bl.

Cerulean och Perinone, också födda i maj 2008 och även de mjuka och snälla. För att vara hanar är de ovanligt fartfyllda, Perinone något mer än sin bror . De är kullbröderna jag måste märka för att kunna skilja på dem . De har en härligt maskulin typ och är rexade, ser ut – och KÄNNS som – små nallar. De är av färgen Opal, dvs graphite agouti, och kan tillsammans med Minolta ge opaler och graphite i kullen. I övrigt är de förväntade färgerna ag, ba, bl och blue agouti.

När jag skriver detta blir jag uppfylld av lycka – just nu har jag BARA riktigt bra och trevliga råttor i mina burar, inga temperamentsproblem whatsoever!

Min älskade Koi somnade in i stillhet idag, på sin 28-månadersdag.

Sov i ro min älskade gubbe och tack för alla mysstunder och all den tillit du visat mig och det orubbliga lugn du tillfört Rackarns hanflockar under din vandring på jorden. För att inte tala om alla de fantastiska barn du gav i Lennart Hellsing-kullen och Nyårskullen. Just nu känns det otroligt tomt här

11 månader gammal

2 år och 3 veckor

Ca en månad sedan, lite nyvaken

Häromdagen fick jag reda på att råttor inte har någon gallblåsa. Det gav också tydligt svar på VARFÖR råttor ska ha fri tillgång till torrmat, något jag alltid undrat över förklaringen till, men aldrig fått svar på. Nu känner jag mig glad för att jag följt den rekommendationen trots att förklaringen uteblivit, för resultatet kan annars bli att råttorna får magsår om de går med tom mage. Istället är deras lever proportionellt sett väldigt stor. Intressant att veta är också att möss faktiskt HAR gallblåsa. De små gnagarna är kanske inte så lika som de ser ut?

<Råttans matsmälningssystem> (varning för dissektionsbilder)

Jag tyckte det var lite pinsamt att jag inte visste, men ingen av dem jag pratat med om det, varken uppfödare eller råttentusiaster, har vetat om om det – så nu känns det inte så okunnigt och pinsamt längre

Tack till Lotta, en av mina råttintressenter, som jobbar (eller var det HAR jobbat?) som försökstekniker, och har gått både häst- och djurvårdarlinje  och som uppmärksammade mig på detta. Jag älskar att få nya lärdomar!

<Länk på kul> – med flera fakta om råttors anatomi kort listat och förklarat. Dock inte med källor, så den hugade kan ju kontrollera uppgifterna på egen hand, kanske

<Om matsmältningssytem i allmänhet där råttan berörs speciellt.> Här framkommer att råttor inte kan bryta ner animaliskt fett så bra (vilket bl a är gallans uppgift).

Söndagen den 24:e hörde jag att det var turbulens i råttrummet och när jag gick dit för att kontrollera, var inte bara honorna, som jag själv släppt ut, ute, utan även 4 av hanarna. Hanarnas foderautomat hade ramlat ner och lämnat en lucka i hanburen öppen. Jag samlade in killarna och låste in dem för att sedan kontrollera honorna; om någon löpte och om någon såg påsatt ut, kanske t o m hade plugg. Alla honorna var ute, så alla led ju risk, men den som troligast blivit på tjocken var Berthe, för hon löpte tydligt OCH var tydligt påsatt. Ingen hade dock plugg. Har vägt hela gänget varje dag och så sent som för ett par dagar sedan hade ingen ökat i vikt, så jag var nästan på vippen att pusta ut. Nu har dock både Berthe och Tuttan ökat omkring 30 gr. Även d’Avola har ökat lite grand, men inte så mycket och jag hoppas att den uppgången beror på att hon växer och har ätit mer när jag serverat större mängder mat pga av risken för dräktigheter.

Detta är ju ett elände, speciellt som jag hade planer på att genomföra en välplanerad parning med d’Avola den närmsta framtiden, men den blir nu försenad.

Tur i oturen är ändå att 5 av hanarna inte hade hunnit upptäcka den honbefolkade friheten, utan de låg fortfarande och sov gott i buren då jag kom in i rummet. Det skulle de inte göra om någon av tjejerna hälsat på i buren eller om de själva upptäckt att luckan var öppen.

De som kan vara pappor till de kommande små tjuvparningsungarna är alla bra avelshanar, Rackarns Hasselblad eller  Perinone, Cerulean från Linas och Grodans färgkull eller Olydia’s Staten Island. De tre sistnämnda är alla födda i maj 2008 och rexade. Alla killarna kan  ge agouti, blått och svarta ungar och i kullar efter Staten Island eller Hasselblad kan det även bli burmeser.  Alltså lär jag inte med ledning av färgerna kunna avgöra vilken av killarna som är pappa. Däremot om någon av kullarna enbart skulle innehålla släta bebbar kan jag vara rätt säker på att pappan till den är Hasselblad, som är den enda släta killen. I övrigt kan vi bereda oss på regnbågskullar – spännande!

Nå jag vet att ungarna kommer att ha bra föräldrar, men i stamtavlan kommer det stå att pappan är okänd och de kommer endast  säljas till sällskap och INTE till avel.

De honor jag är ganska säker på kommer bli mammor är alltså Berthe Morisot och Tuttan (Alias Fartherst Star). Berthe har fått en kull tidigare, även det en tjuvparningskull, vilken jag kullade, eftersom jag i det fallet inte kunde vara säker på att det inte var någon av mina fuzzbärande hanar som varit framme. Tuttan har tidigare blivit mamma till vindruvskullen.

Anledningarna till att jag bestämt mig för att inte använda dem i avel mer är att Tuttan rosslar och att Berthe dels är Russian blue och dels bär på dumbo, vilket går stick i stäv med mina inriktningar med toppörat och färgen Graphite. Jag erkänner dock att jag velat väldigt mycket fram och tillbaka eftersom Berthe verkligen är en unik råtta i temperamentet, och jag verkligen skulle vilja göra en ren temperamentsparning med henne. Till följd av det kan jag  ju inte låta bli att hoppas att Staten Island är den lyckliga hanen – för de är helt klart en perfect match. Men även om så skulle vara, kan jag inte vara helt säker på att det är just han. Men skulle så vara blir det fantastiska barn

Nu väntas alltså oplanerade men ändå väldigt bra sällskapsbebisar nedkomma omkring den 15:e februari med leverans, och jag kan inte låta bli att känna att de trots allt är väldigt välkomna. Ni som läser här är också väldigt välkomna med intresseanmälningar!

Nu är foderautomaten säkrad så att jag knappt får loss den själv, kanske jag ska passa på att tillägga också

En av de mysigaste tiderna under en råttas liv är faktiskt gamlingstiden. Den tid då de fått lite svårt att röra sig, kanske behöver medicin eller kosttillskott, har lite svårt att hävda sig vid matskålen med de yngre polarna.

Jaghar förresten kommit fram till att bullen under Kois tå verkar vara en varböld. Jag har tömt och ‘kokat ur’ med väteperoxid efter varje sådan gång, blir läget mycket bättre med honom. Han är pigg i huvudet och har stark vilja och på kvällarna ligger han hos mig i soffan där han får kosttillskott i form av avocado (häromkvällen satte han i sig nästan en hel halva själv!) med lite kaviar, hackade paranötter och bayril i innan sin vanliga middag.

Underbara Koi

Han är extremt rumsren och får lite panik varje gång han blir kissnödig, för han vill inte kissa i filten han ligger i, inte på mig och inte på den fina tidningen, alltså sitter han en lång stund och överväger dyket ner på golvet innan han lite motvilligt kissar i soffan. Han har en toalåda där, men sanden i den tycks inte falla honom på läppen – den är inte av samma sort som han har i burens lådor.

Häromkvällen tillverkade jag en ramp att ha i buren, så att han kan ta sig runt lite mer än bara på dess botten. Han invigde den genast och verkade mycket nöjd. Jag vet att han vill kunna ta sig högst upp i buren också, men har inte rktigt klurat ut vad jag ska använda för att förverkliga den drömmen åt honom. Just nu bor han dock i sjukbur för att hålla ‘bullen’ fri från en del bakterier och skräp.

Trots sin orörlighet på grund av bullen under tån och därtill lite bakbenssvaghet (som faktiskt blir bättre efter varje gång han får smaska i sig lite paranöt – eller kanske är det uppmärksamheten som friskar honom?) är han lika vacker som alltid och som sagt – alldeles klar i knoppen.

Imorse traskade jag och Koi till veterinären som skulle få titta på Kois tå. Igår kväll tänkte  jag att jag skulle strunta i det – att jag skulle ge honom en kur med Bactrim, som jag hade hemma och som jag förstått skulle vara bra för infekterade sår. Och om det inte skulle hjälpa skulle jag veta att tåbulan är en cancertumör och isf tänker jag inte  låta operera honom, han är 2 år och 3 månader och har antagligen inte långt kvar ändå.

Men så tänkte jag att jag kanske hade HELT fel, att det var bäst att gå till veterinären ändå.

Alltså gick jag  dit och betalade 450 kronor för att få höra exakt det jag funderat ut i går kväll. Men lite vinst var det ändå, för precis som de flesta råttor GILLAR ju Koi när det händer något ovanligt, alltså har han varit ovanligt glad och pigg hela dagen efter promenaden fram och tillbaks dit, väntan bland alla spännande djurlukter i väntrummet, lång ögonbluppsstund i min famn, skrapprov i nacken eftersom jag medan vi väntade upptäckte en kal fläck i nacken på honom och det var lite rödaktiga märken i den. Skrapprovet visade inget, vilket inte är en garanti för att det inte är skabb, men jag lät det bero eftersom flera av mina råttor visserligen har lite kala fläckar i nacken (men alla som har det är rexar) men  jag har inte sett någon klia sig ett enda dugg. SOM Koi klängt runt i buren, upp och ner fram och tillbaks hela dagen har han inte gjort på länge

Koi rör sig ganska dåligt nu, jag kan inte riktigt avgöra om det är hans onda tå som bråkar med honom, eller om han håller på att bli bakbenssvag. När han går eller springer på slätt underlag använder han bakfötterna ordentligt, men lite vingligt är det nog.

Tänkte att jag inte vågar ha honom i den höga voljären, där det är stor risk att han trillar illa, så jag inredde en liten, låg bur till honom. Han gick inte med på det, kan jag säga. Verkade helt panikslagen. Så jag föll till föga och satte in honom i voljären igen, längst ner på golvet med nära till mat och vatten. Bara för att hitta honom i den högsta hängmattan på morgonen. Han kanske inte är så handikappad ändå… Lite anpassning ska dock fixas för att underlätta hans återstående liv. Och ev blir det veterinärbesök med tån imorgon, då veterinären har drop-in. Nu ska jag gå och handla paranötter till honom.