Råkade snubbla över att event på facebook om att det gjorts parningar med två honor från en och samma lilla kull om 6 råttor där (jag råkar veta att) inte mindre än tre har bitits illa, och i minst ett av de fallen var det iaf helt och hållet oprovocerat. Att para på en liten kull är redan det ett lite tveksamt förfarande, men att dessutom para flera från kullen OCH detta trots att minst halva kullen flippat – det är verkligt oseriöst. Till råga på allt har också SRS givit dispens för att para dessa honor trots att de är i äldsta laget. Man har alltså gjort en extra ansträngnig för att få para på just dessa honor! Jag hoppas att SRS är helt ovetande om alla de andra parametrarna – annars kan man verkligen undra hur fasen det går till nu för tiden!

Jag vet inte om det är bara en eller om det faktiskt är båda de som ligger bakom parningen som genomgår provår just nu, men jag undrar verkligen hur de som redan är reggade uppfödare skulle reagera på att få reda på detta – att få in såna oseriösa uppfödare i gänget drar ju ner hela uppfödarregistreringens rykte ordentligt! Jag har visserligen sedan länge förstått att reggningen i sig är värdelös som kvalitetstämpel, men såna här saker gör det ju inte precis bättre. Just nu känns det BARA skönt att jag helt lämnat SRS – för om den föreningen var en lek- och krigshärd förut, tycks det ha blivit etter värre nu…

Jag som ända sedan jag lämnade tänkt att det var ett tillfälligt avbrott, men nej, det visar sig visst vara permanent.

Igår var bebisarna 9 dagar och mådde som… Prinsar och Prinsessor! Kulltemat kommer naturligtvis av att de är födda den helg då Kronprinsessan gifte sig med mannen av folket, den 20 juni 2010. Jag är dock ingen överdriven rojalist, så det blir mer sagonamn, såsom Prins Hatt under Jorden, Prinsessan Tuvstarr, Prinsessan på Ärten, Prince Charming men också Prinskorv, Prinsesstårta och Partyprinsessa är namn som ligger bra till . För att läsa mer om föräldrarna, se de två senaste inläggen innan den här. Och rätt vad det är loggar jag in på rätt dator, så att det kommer ut en stamtavla på d’Avola också, håll koll! Glöm inte Rackarns Facebook-sida, där jag postar snabbuppdateringar under gång

Jag är så duktig att uppdatera på Facebook och i viss mån även på r8forum att jag glömmer uppdatera här på hemsidan. Se också Till Salu, som jag uppdaterar i takt med att jag säljer ungarna. Inga tingningar är spikade förrän jag träffat intressenten i fråga, vilket innebär att ungar som varit vikta åt någon kan komma ut som till salu igen.

Den 29 maj lyckades Tokfrans rymma ur sin bur då honorna var ute. Nyburen har en liten draglucka på båda de stora luckorna mitt fram. Jag hade inte sett någon vits med dem, knappt ens lagt märke till dem, men nu kom lille Tokfrans på precis vad de kunde användas till! Rymning! Jag kollade naturligtvis igenom alla honorna och kunde genast konstatera att det nog inte var någon större fara med någon av honorna förutom d’Avola, som dagen till ära löpte och ev även hade rester av en plugg i muttan (honan får en vaxplugg efter en lyckad parning, för att hålla spemierna på plats tillräckligt länge för att äggen skall befruktas. Den brukar dock ramla ut rätt så snart). Jag höll koll på deras vikter i ungefär 1½ vecka, då jag pustade ut och trodde att ingen var dräktig, flera av dem hade gått ner i vikt, medan resten stått still eller bara gått upp några få gram.  Så jag slappnade av. Tills jag två eller tre dagar innan beräknad förlossning plötsligt såg att d’Avola såg misstänkt tjock ut. Det blev återigen vågen för henne och nu hade hon gått upp rejält. Sedan parningsdagen 97 gram! Hon fick genast flytta in i BB-buren, förstås, och i söndags pluppade hon ut 13 st småttingar, som innan kvällen var slut var välmatade och väldigt fina .

De är 5 honor och 8 hanar, och eftersom Tokfrans bakgrund är okänd är den enda säkra färgen i kullen svart. Om några dagar kommer jag se mer, om det finns andra färger eller skiftningar i det svarta. Det bör finnas teckningar, mest troligt european berkshire och irish <3.

Det här är alltså inte drömparningen. Tokfrans kan du läsa om i posten innan denna, och d’Avola började tokbarbera sig mitt under en period då jag försökte göra planerade parningar med henne. Hon är min vackraste råtta när hon har päls, men barbering är ett stressymptom och enligt min erfarenhet mycket ärftligt. Detta är dock något som det ses olika på av olika uppfödare, bl a verkar man inte bry sig om barbering alls när man avelsplanerar bland finska uppfödare.

Dock är d’Avola en väldigt trevlig och mysig råtta, social, kelig, nyfiken och ‘med’. Vad gäller Tokfrans knäppighet, kan man ju inte riktigt veta om den är något han ärft, eller om det beror på miljö. Det jag vet om honom är (än så länge) att han är köpt på zoobutik, har levt som ensamråtta åtminstone 4 månader och inte hanterats av sin ägare. En vän till dåvarande ägaren konfiskerade honom helt sonika och annonserade efter en bättre och mer råttkunnig ägare på Blocket. Jag nappade och sedan dess har jag försökt introducera honom utan framgång i min hanflock. Nu är han kastrerad med hopp om att han ska gå att introducera antingen i han- eller i honburen när hormonerna lämnat kroppen, men hann ju som synes yngla av sig i väntrummet till den där kastraktionen…

Tokfrans är supercharmig och väldigt kommunikativ och trots att han är rätt spänd av sig ändå lätthanterlig. Han har alltså inte problem med människor, bara med andra råttor. Och efter att ha tittat på Tokfrans kroppsspråk (jag vill poängtera att detta är en gissning från min sida, för som jag nyss skrev är det omöjligt att veta)  undrar jag om inte det mesta av hans sociala störning kommer sig av ensamliv i kombination med att han nyss kommit i puberteten vid omplaceringen till mig. Han blev skitglad vid åsynen av andra råttor, men kunde inte lista ut hur han skulle bete sig. Jag ska ringa Haninge Zoo, som Tokfrans kommer ifrån, och höra om jag kan få mer info om hans bakgrund.

Anyways, jag tror att det finns god chans att ungarna kan bli riktigt trevliga av den här föräldrakombinationen. Som tur är brukar de ju präglas mycket av sin mamma de första veckorna och ungar i det här hemmet blir väldigt mycket hanterade. Jag säljer dem främst till sällskap, men det kan hända att jag gör undantag för uppfödare som jag vet är erfarna nog att veta att de tar en risk om de använder ungarna i sin avel, och vad det  innebär. Jo just det, alla ungarna kommer vara toppörade dumbobärare, under förutsättning att d’Avola inte har något dumbo i stammen lååångt bak.

för lite över en månad sedan tog jag hand om en liten råttkille som annonserades ut på Blocket. Det var en djurvän som räddat den från sin kompis, som köpt honom på antagligen en mindre seriös djuraffär. Hon trodde att han kanske var 4 månader och beskrev att han var liten och hade stora öron – när jag var på väg för att möta henne på centralen slog det mig att TÄNK om han är en MUS! Tjejen hade sagt att hon inte visste något alls om råttor, mer än att de inte skulle vara ensamma, vilket lille Pancho varit hela tiden. Han var ingen mus, som tur var.

Han överlämnades i en kartong och det var inte ens lätt att sätta över honom i den lilla transportbubblan jag hade med mig, han var så rädd och stel i hela kroppen och fullkomligt utan tillit. Han fick följa med mig på ett par möten innan det bar hem med tåget. Jag försökte bekanta mig med honom under hemresan men han var så rädd att han försökte trycka sig ut genom transportbubblans vägg och markerade ett par ggr mot min hand, så jag gav upp, lät honom vara ifred.

Se ett sånt charmtroll han är!

Väl hemma fick han en egen liten minibur att boa in sig i någon dag innan jag lät honom hälsa på hanarna under deras utetid. Den lille plutten blev så till sig i trasorna över att få träffa andra råttor att hans hormoner satte igång att löpa amok och han försökte glatt sätta på dem allihop – från alla vinklar. Inte något geni ur social synpunkt, alltså. Mina snälla hanar försökte mest bara skaka av sig honom och gå därifrån, ingen av dem ens försökte sätta honom på plats. Jo, Illis lite grann med sitt vanliga milda sätt – och han har också varit den som Pancho funkat bäst med. Ungdomar VILL HA och BEHÖVER tydliga regler!

Sötsnut!

Efter ett par veckors tid, då han fått vara ute med hanarna varje dag, kom Spiro och Hasse igång och började tjafsa med honom. Spirograph är ju helt klart lägst och osäkrast i min hanflock, och antagligen är Hasse näst lägst.  Jag har aldrig tidigare sett honom visa några tendenser att mucka med någon, han har liksom aldrig ens kommit in i puberteten vad jag kunnat se. Till och med med Pancho känns det mest som att gör det för att han måste.

En sån här mjukisintro har jag aldrig försökt mig på förut, och det har aldrig förut heller gått så dåligt att introducera en ny råtta till någon av mina flockar. Han har fått flytta in i nyburen och bott i den själv, men jag gjorde ett försök att sätta in Spiro till honom en kväll och tänkte att de är ju bara två och båda lika fegproppiga, men det var ett rejält feltänk. Nu fattar jag faktiskt inte hur jag tänkte, hur jag kunde sätta just Spiro till honom, han som var min sämsta (enda dåliga) hane, är extremt känslig för förändringar och dålig stämning. Usch, jag skäms, att jag utsatte dem för detta.

Gullplutt!

Kl 3 på natten vaknade jag av att det var fullt tumult i buren, gick upp nyvaken och groggy för att dela på dem. Båda var otroligt spända, som fiolsträngar. Jag tog Pancho och stoppade honom i den lilla buren han hade suttit i först när han kom och sedan skulle jag ta mig an Spiro, som låg tryckt på rygg i ett hörn på samma sätt som Pancho sett ut att vilja trycka sig ut genom väggen i transportbubblan. Stackarn. Extremt uppstressad råtta. Extremt trött matte, som tog sig tid, men inte tillräckligt. Han lugnade ner sig och jag brukar ha en sjysst teknik att plocka stressade hanar ur bråk utan att ge dem chans att bita, men den här gången… Gick det inte så bra. Jag tog honom för tidigt. Han hade inte hunnit varva ner tillräckligt.

Han lyckades komma åt att hugga mig i underarmen. Rejält. Hela överkäkens långa huggtänder gick in till sin botten i min arm och sen halkade han runt med underkäkens tänder bredvid när han försökte komma loss med dem, så det blev ett rätt otäckt bit. Konstigt nog blödde det inte mycket. Jag tror att både jag och Spiro blev lika chockade, och min första tanke var ju att gå till veterinären och avliva bägge grabbarna på en gång – det känns inte hållbart att ha sådana opålitliga råttor i sin besättning. Speciellt Panchos sätt har ju vänt hela mitt gäng upp-och-ner. En vanligtvis lugn och harmonisk besättning har blivit rätt tjafsiga och stressade på situationen. Kanske är detta orsaken till att d’Avola satte igång att tokbarbera sig också?

Nå, det blev ingen avlivning, båda är kvar. Igår tänkte jag att jag har aldrig haft problem med introduktioner förr, men så har jag aldrig heller varit såhär försiktig. Jag har satt in nya råttor i flocken utan pardon efter att ha tagit bort alla gömställen som nykomlingen kan söka skydd i (det förlänger bara processen), de har fått göra upp och bråka loss om de har velat (oftast har de inte ens velat det) och efter max 1-1½ dygn har det varit en sammansvetsad flock igen. Med en individ mer <3

Igår bestämde jag mig för att sluta upp med meserierna och satte in Pancho i hanarnas bur medan de var ute. När de skulle in för kvällen hittade han tyvärr ett gömställe som jag missat, och där satt han nästan hela natten. Pipandes och skrikandes, så fort någon kom i närheten. Gick upp en gång inatt för att titta till dem och såg att han blivit biten i framtassen, men flyttade på näthyllans underlägg så att det inte blev någon glipa mellan det och väggen, eftersom jag såg att Hasse satt därunder och antagligen hade han eller någon av de andra råttorna bitit honom i foten underifrån. När jag kom hem från jobbet satt han fortfarande under den där hyllan och jag släppte ut honom, tog en rejäl gosstund under det jag undersökte honom för att se om det uppstått någon annan blodvite. Jag hittade inget, men såg att han faktiskt blivit av med halva lilltån. Det förvånade mig, eftersom det inte finns något blod alls i buren – och andra hanar som blivit av med en tå eller bara blivit bitna i fötterna när de klängt runt på honburen har blött som sjutton. Tån ser fin ut iaf och han går på foten precis som vanligt och nu har jag tvättat med väteperoxid, så jag hetsar inte upp mig över det. Kommer sätta in honom i hanburen igen när han fått vila sig lite från traumatiken och jag hoppas det blir bra. Spiro har dock inte varit i buren över natten, han fick vara kvar ute, för att inte bli uppstressad. Samtidigt innebär ju det att de har sin uppgörelse kvar – det är aldrig lätt att veta vilket bästa sättet är att hantera saker och ting.

Just nu ser jag detta som ett råttsocialt experiment. För att se om den till synes omöjliga lilla Tokfransen inte alls är omöjlig, utan att det var mitt beslut att gå ifrån mitt vanliga introbeteende som var det omöjliga i historien.

Förra veckan bokade jag en tid för kastrering för Pancho, för han är ju uppenbart översexuell med stark hormondrift.

Det har visat sig att två rexade hanar i bibelkullen ännu inte hittat rätt köpare. Det betyder alltså att en köpare som inte redan har råttor hemma kan bli aktuell De blir 5 veckor – dvs är leveransklara – den 27e maj, och hela kullen har passerat 80 gram. Är du sugen, klicka in dig på Rackarns köpare i vänstermenyn och läs vad det innebär att köpa råttor av mig, innan du mailar mig och berättar om dig själv och din ev djurhållning.

Jag har nyligen haft ett missöde som hotat att ta knäcken på mig, då jag sålde en av Julklappskullens ungar till en köpare som visat sig inte vara bra. Det har aktualiserat för mig hur viktigt det är med noggrannhet vid försäljning, att sälja till människor som tar hand om sina djur på bästa sätt OCH som det är lätt att kommunicera med. Därför har jag nekat några intressenter, som jag hade räknat med att sälja till.

Jag bad Kicki göra de webbfixade bilderna av hennes photosession med Bibelkullen öppna för alla så att jag kunde göra ett bildspel tillgängligt härifrån som jag brukar med mina egna bilder. Varsågoda och njut av mina små nallar! Bäst avnjuts de i helskärmsläge förstås! 22 dagar är de på bilderna.

Ja, alltså KULLEN växer ju inte förstås, men UNGARNA växer. Temat kommer bli bibelverser, dvs i format som Jesaja 23:6 (ett exempel, bara,  jag vet inte ens om den versen finns).

De är 4 honor; en slät vanlig agouti och tre  rexade sötnosar som jag tror är chocolate agouti. Det lilla antalet gör TYVÄRR att de bara räcker till de allra närmaste, och ingen av intressenter kan få köpa.

Honorna

6 är följdaktligen hanar; en slät och två rexade agoutis, en rexad siamese agouti, en rexad burmese, och en rexad chocolate agouti.

Hanarna

Det är inte helt lätt att avgöra agoutivarianterna, så jag ber att få meddela en liten, liten reservation ang cc ag (som alltså är förkortningen för chocolate agouti).

Jag har intressenter (och reserver) till alla ungarna och så fort jag får energi och tid ska jag snickra ihop brev till de berörda.

Jag har ju inte precis gjort någon hemlighet av att Minolta fick en gravt missbildad unge, en sk siamesisk tvilling. Nu har jag försökt ta reda på mer om denna defekt, eller vad man nu ska kalla det, och det jag kommit fram till är att missbildningen uppstår då ett ägg delar sig och ska bli två foster, alltså bilda enäggstvillingar. Innan är alltså allt normalt, men något går fel vid själva delningen. Därifrån fortsätter fostren utvecklas som två men ändå ett. Vissa organ utvecklas fullt, medan fostren delar på andra. Därför kan det vara mycket vanskligt att dela på siamesiska tvillingar, då livsuppehållande organ kanske inte räcker till till två individer. Om jag förstått det hela rätt, så händer detta rätt ofta, men man ser det mycket, mycket sällan, eftersom kroppen oftast aborterar felaktiga foster.

Defekten uppstår alltså inte i arvsmassan utan i själva celldelningen, dvs detta är inte ärftligt. Den del i processen som är ärftlig är anlagen till att bilda enäggstvillingar – men det är ju naturligt och slutar oftast lyckligt.

En wikiartikel som behandlar saker som kan bli knas vid enäggstvillingar på ett tydligt sätt.

Ja nu har alltså bibelkullen ankommit. 11 st var de, men en var död och gravt missbildad, så det är 10 st levande små pipisar ligger i BB-buren bredvid mig och piper. Hoppas jag. Eftersom jag inte vill störa mer än absolut nödvändigt nu i början, så tittade jag bara till dem lite snabbt och räknade igår. När jag upptäckte den döda siamesiska tvillingen kom jag av mig och missade faktiskt att kolla mjölkband och sånt ordentligt. Så har jag otur kanske inte alla lever nästa gång jag kollar.

Är du av den morbida sorten (som jag) kan du se bilder på det lilla missfostret här.

Namntemat kommer bli bibelverser.

Rackarns Minolta (aka Boo) fick komma hem till mig idag – den råtthona som med all sannolikhet är dräktig och ska föda under nästa vecka. Hennes matte Marie hade anhållit om att få låna lilla Penntroll som sällskapsdam till Mini, som tydligt visat att hon blir väldigt olycklig på egen hand. Om Minolta ska vara hos mig i nästan 6 veckor blir det väldigt tungt för henne att vara alldeles ensam, vet faktiskt inte alls hur det skulle gå.

Så visst fick hon låna Penny, men jag kan inte påstå att det var med lätt hjärta,  helst vill jag ha penntrollet nära ifall ev akut Penntrollsbehov skulle uppstå. Vilket det faktiskt gör rätt ofta. Som tur är är hon bara typ 2-3 minuters gångväg bort, så jag ska försöka låta bli att gnälla. En bra sak är att jag får chans att se hur hon fixar att träffa helt nya råttor i en ovan miljö, det kan vara avgörande för framtida avelsbeslut

Nu hoppas jag mycket på att det blir bebispip i buren framåt onsdag-fredag nästa vecka! Håll gärna en tumme!